Hur jag blev förläggare

1,7K Tiden då tidningar sålde nyheter till läsarna, och sedan läsarna till marknadsförarna, är över. Medieföretagen investerar knappt längre i journalistiken, utan fusionerar sin nyhetsverksamhet medan de gör pengar på annat håll. Samtidigt står public service i korseld från högerpopulismen, den politiska eliten och de privata mediebolagen. Framför allt i små och flerspråkiga länder som Finland och Schweiz, där jag bor, leder centralisering av nyhetsbranchen och mediemonopol till ensidig rapportering. För Schweiz blir problemet ännu större då dess direkta demokrati omedelbart lever av åsiktsmångfald.

I maj blev jag tidningsförläggare. Då ordnades en crowdfunding för Die Republik, ett läsar- och redaktionsägt internetmagasin som producerar både nyheter och undersökande journalistik. Dess journalistiska uppdrag är det klassiska: att skapa klarhet för läsarna i stora frågor och debatter. Det nya ligger snarare i Republiks strävan att finna en tidsenlig ekonomisk form för journalistiken.

Republik kommer för det första att köra helt utan reklam. Utan de stora mediehusen och utan reklamintäkter blir det emellertid inte så många inkomstkällor kvar. Lösningen är en kombination av investerare och läsarmedlemmar. Till en början lyckades Republik attrahera 3,5 miljoner schweiziska franc (drygt 3 miljoner euro) från investerare mot löftet att genom crowdfunding vaska fram 3 000 läsare och 750 000 franc. Resultatet? – 13 845 medlemmar och 3 450 183 franc.

Som medlem blir man självfallet prenumerant, men också delägare i kooperativet som är tidningens förlag, alltså förläggare. Det är knappast en överraskning för läsarägda Ny Tids läsare att en tidning kan ägas kooperativt. Nederländska De Correspondent blev också finansierad genom crowdfunding. Giganten The Guardians reklamlöshet borde inte heller komma som en nyhet. Men det är hur Republik organiserar det kooperativa ägandet som gör den till ett spännande experiment värt att observera ända från (Svensk)Finland. Tre nyckelord: självorganisering, direkt demokrati och nätverksteknologi.

Schweiz och framför allt dess vänster har en historia av att organisera sig nedifrån upp. Där den radikala vänstern hos oss varit marxistisk, har den i Schweiz varit anarkistisk. Men samtidigt har de, som i Norden, varit pragmatiska och kompromissvilliga. I Republik har investerarna sammanlagt maximalt 30 procent av rösterna i företaget. Redaktionen och läsarna har 35 procent var. Det betyder visserligen att investerarna kan bestämma linjen i en konfliktsituation mellan läsarna och redaktionen. Men också i det fallet följs antingen läsarnas eller journalisternas intresse.

Nätverksteknologin erbjuder nya möjligheter för självorganisering. Till exempel röstade vi nyligen om vi skulle anställa en datajournalist, tysklandskorrespondent eller satiriker. Resultatet? 58 procent röstade för datajournalist. Det pekar mot en ytterligare framtida sammanvävning av demokrati och ny teknologi: läsarkontrollad användning av big data.

Arvi Särkelä
är lektor och forskare i filosofi vid Luzerns universitet och ”förläggare” av Die Republik