Vad ska ske med eurozonen efter det brittiska utträdet ur EU? För två år sedan försökte tyskarna tvinga fram Grexit: Grekland skulle kastas ut ur eurozonen på grund av att landets budget inte var tillräckligt stram. Finland stödde den hårda tyska linjen, men det fanns också de som, med Paavo Väyrynen i spetsen, ville få Finland ut ur eurozonen och kanske hela EU.
Denna Fixit, som också många inom vänstern eftersträvade, blev dock inte aktuell på allvar. En orsak kan ha varit att det främst var sannfinländarna som drev den linjen. Deras nya ordförande Jussi Halla-aho kom från EU-parlamentet i Bryssel, med budskapet att Bryssel stod för det onda i Europa, vilket partiets presidentkandidat Laura Huhtasaari stödde.
Detta gäller i EU i allmänhet. När det mest är extremhögern (stödd av Ryssland) som går emot EU är det svårt för andra partier att göra det. Samtidigt har aktörerna och intrigerna på EU-scenen växlat. Medan Tyskland tidigare ganska ensamt fick fylla scenen har Frankrike, som tidigare gick sin egen exklusiva väg, trängt sig fram till Tysklands sida.
Den brittiska bromsklossen
På den europeiska kontinenten har man i allmänhet artigt beklagat att Storbritannien dragit sig tillbaka, men många har sett det som en ny chans för EU. Det brittiska tänkandet har präglats av reminiscenser från imperiets fornstora dagar och landet har absolut inte velat acceptera några direktiv från kontinenten. Därför har man så långt som möjligt försökt undvika majoritetsbeslut om EU:s utveckling.
Paul De Grauwe, en belgisk ekonomist verksam i London, är en ledande EU-expert och har verkat som konsult för EU-ledningen i olika sammanhang. Han ser britternas uttåg som en ny möjlighet för EU.
De Grauwe anser att Storbritanniens avsikt vid anslutningen till Europeiska Gemenskapen 1974 inte var att göra Europa starkare, utan att försvaga de europeiska integrationssträvandena inifrån. Därför har Storbritannien motarbetat alla strävanden till majoritetsbeslut och hållit fast vid varje stats vetorätt. Enligt honom flyttade Storbritannien in i det europeiska huset, inte för att stärka det, utan för att stoppa fortsatt utbyggnad och till och med delvis riva det.
Han ser nu nya möjligheter till integration till exempel i skattefrågor. Brittiskt och annat motstånd mot en samordning av beskattningen har lett till att multinationella bolag kan spela ut olika stater mot varandra och utöva utpressning. Resultatet är att storbolagen nästan inte betalar någon skatt alls, trots att de drar nytta av europeiska regeringars ageranden. Irland och Luxemburg har gynnats av detta, liksom Storbritannien fram till Brexit.
De Grauwe har bland annat studerat den ekonomiska krisen i eurozonen som uppstod till följd av internationella valutafondens, europeiska centralbankens och tyska finansministeriets krav på stram ekonomisk politik i medlemsländerna. De Grauwe anser att varken en ren marknadsekonomi eller en ren regeringskontrollerad ekonomi fungerar – det behövs alltid en blandning. Under 1980-talet gick strömmen i väst mot en betoning av marknaden, nu är vi enligt De Grauwe sannolikt på väg i motsatt riktning. Marknaden kan till exempel inte lösa miljöproblem, eftersom det inte är i enskilda aktörers intresse. Inte heller kan den skapa offentliga tjänster om inte tillräckligt många betalar för dem. Detta gäller speciellt som fria marknader tenderar att öka inkomstklyftorna.
Under de senaste tre decennierna har marknaden dominerat, vilket medfört ojämlikhet och finansiell instabilitet. De Grauwe efterlyser därför en starkare insats från statligt håll för att reglera ekonomin. För att driva tillbaka marknaden behövs också ökat samarbete mellan regeringar.
Fransk-tysk allians
Den hårda tyska linjen under den akuta krisen i eurozonen, den som krävde Grexit, drevs av finansminister Wolfgang Schäuble. Han tillhör den ordoliberala skolan, som baserar sig på extrem marknadsekonomi och skarpa regler. Redan då hade förbundskansler Angela Merkel en bredare syn på de politiska följderna av utvecklingen i eurozonen, men Schäuble hade tillskansat sig positioner som han inte gav upp.
Nu har Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet skapat en ny situation. Ett av hans viktigaste budskap är att eurozonen behöver stärkas, både genom stimulanspolitik (i till exempel De Grauwes anda) och genom nya institutionella arrangemang. Det vill han uppnå genom en fransk-tysk allians.
Schäuble har inte förändrat sin linje, han anser fortfarande i ordoliberal anda att länder som har svårt att få statens utgifter och inkomster att gå ihop ska tvingas att skära ner på sina utgifter och få hjälp i form av lån enbart för reformer som bidrar till en sådan ”sanering”.
Merkel delar nog långt sin finansministers syn, men välkomnar Frankrikes återinträde på den europeiska arenan, som landet länge isolerat sig från. Den tysk-franska alliansen har varit viktig i tidigare skeden av Europapolitiken, i tider när minnet av tysk ockupation ännu var levande. Också senare har man velat undvika en alltför stark tysk dominans.
Merkel har därför tagit emot Macron med öppna armar och godkänt hans två centrala förslag. Det ena handlar om att omvandla den europeiska stabilitetsmekanismen, som skapades 2012 när eurozonens kris var svårast, till en europeisk valutafond med mer resurser. Det andra är att införa en europeisk finans- och ekonomiminister, som kan samordna euroländernas budgetpolitik.
Tyskarna aktar sig noga för förslag som kunde styra tyska pengar till mindre lyckligt lottade delar av EU, men det har varit tal om en ”fond för regniga dagar” för att avvärja tillfälliga kriser inom eurozonen. Om förbundsdagsvalet den 25. september leder till en koalition mellan kristdemokraterna och den marknadsliberala hårda högerns Fria demokratiska parti (FDP) är en sådan fond dock knappast möjlig. Fridemokraterna har drivit en kampanj mot alla sådana lösningar och krävt arrangemang för att stater kan sättas i konkurs och uteslutas ur eurozonen.
Låga löner i öst…
Medan Frankrike är inriktat på ett EU med dess nuvarande omfång ser Tyskland gärna en fortsatt utvidgning mot öst och sydväst, eftersom Tysklands inflytande sträcker sig långt åt det hållet – trots att de tidigare utvidgningarna i den riktningen varit mycket mer problematiska än man på förhand kunnat föreställa sig. Framför allt handlar det om demokratifrågor. Utgångspunkten har varit att demokrati ska råda inom hela EU, men den utgångspunkten har inte varit lika självklar i nya medlemsländer i öst.
Estland, Lettland. Litauen, Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien och Slovenien gick med i EU 2004, Rumänien och Bulgarien 2007 och Kroatien 2013. Någon fortsatt utvidgning kan man inte vänta sig på länge. De återstående länderna på Balkan har inte stabiliserats tillräckligt. Ukraina väntar på att ansluta sig till EU som på solens uppgång, men måste först åtgärda korruptionen och oligarkväldet. Turkiet har redan en stark ekonomi och har förhandlat långt med EU, men den turkiska ledningen ser ned på sin motpart på ett sätt som gör förhandlingarna svåra.
Befolkningen i EU:s nya medlemsländer i öst hoppades att deras levnadsstandard skulle närma sig nivån i de gamla medlemsländerna ganska snabbt. Så skedde dock inte. År 2016 låg lönenivån i de nya medlemsländerna, med undantag för Slovenien, på cirka 20–40 procent av lönerna i Västeuropa. Under de senaste åren har lönerna visserligen stigit, men utvecklingen har varit långsam. Högst har lönerna stigit i Slovenien, Estland och Kroatien.
Den ungerska forskaren Béla Calgóczi vid europeiska fackföreningsinstitutet ETUI som presenterar dessa siffror konstaterar att de fortsatt stora löneskillnaderna underminerar sammanhållningen inom EU. Så länge löneklyftan är stor leder det fria flödet av kapital, tjänster och mänskor till en hjärnflykt från öst till väst som undergräver den ekonomiska utvecklingen i öst. När företag i öst sänder medarbetare med östliga löner till väst saboterar de lönerna i väst. Calgóczi ser det därför som viktigt att facken i öst får stöd för sina avtalsförhandlingar, och att den ekonomiska politiken där inte längre baseras på åtstramning och låga löner.
…och hot mot demokratin
För närvarande utgör Polen och Ungern ett stort bekymmer för EU.
I ett reportage i Kansan Uutiset (1.9.2017) berättar journalisterna Tuula Koponen och Pentti Väistö om Polens snabba utveckling i en allt mer auktoritär riktning. Efter frigörelsen från Warszawapakten styrdes landet länge av Medborgarforumet som ville förnya landet i liberal anda, på marknadens villkor, ofta i konflikt med de extremt konservativa katolska grupper som präglat tänkandet i landet.
Det lyckades också långt. ”Stalins tand”, Kulturpalatset som präglade stadsbilden i Warszawa, omges redan av mer än 20 skyskrapor, som alla utstrålar penningens makt, inte kulturens. I år förutspås den ekonomiska tillväxten i Polen vara den snabbaste i EU, till och med 4 procent.
Men alla har inte fått ta del av tillväxten. Missnöjet på landsbygden har utnyttjats av det konservativa partiet Lag och rätt (PiS), som förklarat sig ”gå dit pendolinotågen inte går”. Partiet har verkligen lyckats mobilisera de konservativa krafterna på den polska landsbygden, men inte bara där.
PiS grundades år 2001 av tvillingarna Jarosław och Lech Kaczyński, båda jurister. Lech valdes med stor majoritet till borgmästare i Warszawa 2002 och förbjöd då Prideparader. Han beskrev organisatörerna som perversa och ansåg att polisen borde ha slagit till hårdare. Han valdes till president 2005, men dog i en flygkrasch i Smolensk 2010. Jarosław fungerade som regeringschef 2006–07, men har för det mesta hållit en lägre profil än sin bror. Han ses fortfarande som Polens mäktigaste man, trots att han bara är en av 460 parlamentsledamoter.
PiS fick majoritet i parlamentets båda kamrar hösten 2015 och har sedan dess drivit igenom sitt populistiska program. Medan Medborgarforumet ville höja pensionsåldern till 67 år har PiS sänkt den till 60 år och har höjt barnbidragen. Samtidigt har PiS verkat för att minimera all opposition. Partiet har gjort omfattande utrensningar i förvaltningsapparaten, utnyttjar de statsägda medierna för att föra fram sin linje, och vill också styra privata medier och internet.
Inom EU lägger man sig inte i medlemsländernas politik, men när medlemmarna i grundlagsdomstolen byttes ut reagerade man – det sågs som ett avgörande slag mot demokratin. Sedan dess har relationerna mellan EU:s ledning och Polen varit spända. Detta gäller också relationerna mellan EU och Ungern, där Viktor Orbáns styre inspirerat polackerna. N
Peter Lodenius
