Skärgårdens kobbar, havsdjupen och den raka horisontlinjen utgör fonden för Jörgen Mattlars tredje diktsamling Att vända sig bort. Det är en poesi uppdelad i fem kapitel som betraktar sin omgivning och låter miljöerna tala. Beskrivande det som är, och det som passerat, med en blick som redogör utan att blanda in särskilt mycket sentimentalitet. En sida tecknar fåordigt fram bilden av ett fartyg med timmerlast som ett pappersbruk snart kommer att ”molma” ner. En annan består av ekot från en sjöväderprognos. Jaget är för det mesta frånvarande. Det skrivs sällan fram utan förblir i det iakttagande, fungerande som läsarens blick in i texten. En filtrerad blick som, utan framskrivning av känslor, på ett skickligt vis ändå lyckas blotta vilket tillstånd jagets syn på världen bottnar i. Som exempelvis i dikten med titeln V där havet och himlens placering står i fokus:
att havet och isen ligger
i den ordningen
och himmel
Det finns endast i reflektionen över varför havet, isen och himlen kommer i den ordningen som de gör ett ifrågasättande av det mest grundläggande. Det vittnar om ett upplösningstillstånd där inte ens det mest självklara är givet. Denna förgänglighet är ett genomgående tema i dikterna. Den tar sig uttryck i naturskildringarna, i tingen och i relationerna. Hela tiden med fokus på det som blir kvar och det som försvinnner. I en av dikterna jämförs exempelvis en ryggtavla med en dagerrotyp. En bild framställd med den äldsta formen av fototeknik, dagerrotypi, som var så känslig för beröring att endast ett snuddande finger räckte för att förstöra innehållet helt. I kapitlet Ensligt torp skrivs en manskropp in i förruttnelsen av ett hus. Båda står för det övergivna på gränsen till att upphöra, och skriver på samma gång fram saknaden av någon som har gett sig av:
och trotsig bagge äter
märg ben och kött
tills skal är
det bågnar som mannens buk
syllstockens sista vilja
att du kommer hem
Naturens nedbrytningsprocess är även den ett tema som går som en röd tråd genom diktsamlingen. I kapitlet Skikt finns ett antal dikter som alla kretsar kring saker som sänks ned i hål i isen. Människokroppar, cement, mopeder och bilbatterier. Här görs en särskiljning mellan det som havet klarar av att svälja och det som spolas upp på land. De kvarvarande plastpartiklarna som lägger sig i strandbrynet som ”människans unkna pest” knyter an till den pågående miljöförstöringen. Det är en bister bild där mänskligheten utgör någonting misslyckat som i sinom tid kommer raderas ut:
att slutgiltigt lösa upp oss
i de långa atlantvirvlarna
eller i karpens damm
för att återskapa
och på nytt
försöka
Havet som det eviga i jämförelse med den betydligt mer bräckliga människan är inte en ny bild inom litteraturen. Inte heller är den okänd hos läsaren, vilket även gäller temat kring skärgården, himlen och horisonten. Att röra sig bland dessa väl använda scenerier är ett vågspel och kräver att någonting nytt tillförs, preciseras eller utmanas för att inte riskera att falla platt. I Mattlars fall är det precisionen som gör att dikterna lyfter. Det finns en tydlighet i de rena betraktelserna. De är inte svepande utan specifika, detaljerade i sin sparsamhet. Tillförlitligheten till det exakta i det som dikterna vill få fram gör att Mattlar lyckas bygga upp ett tillstånd kring de annars så uttömda fjärdarna. Den enda gången som det slår över i det enbart upprepande är i den sista dikten där jaget får en ”nattlig överraskning” av du:et:
att överraskas i natt
av dina vida
vinklar
att din behållare
med livets vin
och tryck
när läppar nuddar
din bägares
kant
I de vida vinklarna går det att läsa in formen av en kvinnokropp. En kropp som endast skrivs fram som en behållare och en bägare och som reproducerar den alltför uttjatade framställningen av kvinnan som passivt objekt. Det är en trist avslutning som stör en annars välavvägd och intressant diktsamling.
Amanda Saveland
Jörgen Mattlar: Att vända sig bort. Förlaget M. 2017.
