Bland blåvalskukar och masturberande hamstrar utforskar Bosse Hellsten den machomaskulina författarmyten, men hans debutroman Jökel är under allt sitt burleskeri också en nykter utforskning av litteraturens värde.
Ett av de mest framstående temana – om inte det viktigaste temat – i Bosse Hellstens debutroman Jökel är frågan om författares arbetsvillkor och förutsättningarna för god litteratur. I romanen fortsätter och breddar Hellsten den tematik som han också behandlat i sina tidigare diktsamlingar – myten om det manliga författargeniet. I första hand handlar det om en dekonstruktion av bilden av den alkoholiserade författarcynikern, men också tanken om den hemingwayska machomannen som fäller träd med labbarna och fångar forell i forsarna tillsammans med grizzlybjörnar. Det vill säga ett slags myt om ”tingens naturliga ordning”, ett samhälle där män var män och genomled en vardag av prövningar och motgångar, härdades och blev starka och klara i sinnet.
Vi rör oss i en andlig dimma av alternativt alkoholångor eller löpareufori, kantad med hallucinationer om operasjungande hamstrar med vrålstånd, och gigantiska blåvalskukar. Allt berättat inom ett ramverk om de stora polarutforskarna, uteslutande män, vars bedrifter antagit mytiska proportioner under årens lopp. Alla dessa myter bygger Hellsten under romanens lopp upp, kontrasterade mot bilden av den ”moderna” mannen, mjukisfeministen som försoffats i sina strävanden till klarhet och renhet i tillvaron, tack vare fjolliga vinprovningar och långkok på radhusets terrass. Tills han sedan obönhörligt drar undan mattan för sin mytologiserade mansbild.
Skrivandets tvång
Oberoende av om man hänförs av Hellstens färgrika och kreativa språk (denna läsare var storförtjust) och mentala bilder av finlandssvenska författare som runkar vid datorn (Lasse Sund kanske inte borde läsa boken), är det lätt hänt att tematiken som behandlar arbetets och pengarnas betydelse för det skapande arbetet går förbi. Hellsten odlar i romanen vidare sitt fiktiva alter ego, den finlandssvenska författaren ”Bosse Hellsten”, som i boken (liksom i verkliga livet) fått ett stipendieresidens i Lovisa. Plötsligt, efter alla dessa år då han hankat sig fram som fattig poet: tre år gratis pengar, för att skriva … ja, vadå?
”Bosse Hellsten” går i baklås. Plötsligt får han syssla med sitt skrivande på heltid, utan att behöva arbeta med annat för att betala hyra, mat och kopiösa mängder öl – inga fler morgnar med tidningsutdelning, inga fler sena kvällar med ölservering på den lokala krogen. Bara friheten … och tvånget. Det är ju nu som han borde skita ur sig DET STORA EPOSET.
Texten som biprodukt
Bosse Hellsten
”Hellstens” normallösning på skrivarkramp är kopiösa mängder alkohol, som en Charles Bukowski, Jack Kerouac eller Hunter S. Thompson tänker han att de stora idéerna kommer till en då man lösgör sig från den grå tristessens ok. Att vara alkoholist är ett heltidsjobb, så texten, konsten, är något som föds så att säga vid sidan av – något som mer eller mindre naturligt formas av spritångorna.
Men den här gången funkar inte alkoholen, så han sadlar om och blir nykterist. Inte bara det, han ska härda sig till renleverne som de hinduiska guruerna, polarutforskarna eller långdistanslöparna. Han inleder varje morgon med att hälla iskallt vatten över sig från en hindukanna (jerrykagg), skaffar löparskor och springer fötterna blodiga tills tånaglarna ramlar av och köper den största yxan han hittar i järnhandeln för att hugga ved. Han planerar att resa till Nordpolen, jaga säl och förfrysa tårna.
Ursäkta att jag skriver
Skrivarprocessen är för ”Hellsten” egentligen aldrig en process som handlar om att skriva. Tanken är snarare att texten genom ett trollslag ska födas färdig och fullständig bara man har gått igenom en ”konstnärsprocess”. Denna inspirationsprocess är något som endast ”stora konstnärer” är förunnade, och de behöver inte tänka på vad de skriver, de föder texten som en naturlig förlängning av sitt konstnärsjag.
Den inställning som genomsyrar detta tänkesätt är att skrivande i sig inte är ett ”riktigt” arbete, något som man skulle få betalt för att göra. Det här fungerar så länge romanens huvudperson har andra jobb, ”riktiga” jobb, men allt låser sig då han plötsligt får ett tre års stipendium – för att skriva. Som om skrivandet i sig inte var nog, skapar ”Hellsten” ett ramverk kring konstnärsprocessen, ett identitetsbygge som ursäktar eller rättfärdigar det faktum att han får betalt för att skapa litteratur. Pengarna behövs för att upprätthålla hans alkoholism eller för att köpa löparkläder och polarforskarutrustning, för att bygga upp rätt omständigheter för den stora inspirationen.
Betala för kulturen
Bosse Hellsten är naturligtvis inte den första som skrivit om denna vånda över skrivprocessen, över författaridentiteten. Hur mäter man värdet på ett litterärt verk? I Svenskfinland är det närmast omöjligt att med någon form av marknadsekonomisk logik rättfärdiga litteraturens existens, som Förlaget M:s vd Fredrik Rahka påpekar i artikeln på föregående uppslag. Vilken författare har inte i något skede drabbats av tvivel: är det jag skriver tillräckligt viktigt för att publiceras? Är den litteratur jag skriver värd det arbetsstipendium jag har fått? Vad bidrar jag egentligen med till samhället?
I Svenskfinland omhuldar vi gärna våra författare, och i festtalen hyllar vi litteraturens betydelse för den kulturella identiteten. Men vid bardisken och på nätets anonyma forum hör man fortfarande tvivlets röst. ”Om hens böcker inte säljer, så får väl hen skaffa ett riktigt jobb”, ”hobbykonstnärer som lever på stipendier”, och så vidare. Samtidigt kämpar merparten av våra författare med utkomsten – vissa arbetar som redaktörer på kulturtidskrifter, journalister, andra försöker dryga ut inkomsten med kolumner, recensioner, översättningar, talararvoden, taxikörning, lärarvikariat, postutdelning, servitörsjobb, arbetslöshetsunderstöd. Vissa reser till billigare länder, andra slutar skriva helt och hållet. Alla vill vi ha kultur, men frågan är hur mycket vi – som konsumenter och samhällspåverkare – är villiga att betala för den.
Janne Wass
Bosse Hellsten: Jökel.
Schildts & Söderströms, 2017.
