Bortom bilderna

av Nora Hämäläinen

Vi lever i en epok som med aggression vänder sig från konst, humaniora och religiösa tolkningstraditioner för att bita sig fast vid det bokstavstrogna, det som är identiskt med sig själv, ett till ett. Att raka bort tolkningen ur samhällskroppen är lika hemskt som en dröm som på riktigt blir verklig, utan hänsyn till vad den symboliserat eller dolt.”

Så skriver litteraturvetaren och kritikern Tatjana Brandt i en lång reflektiv passage, en liten essä i sig, som är inbäddad i en lång essä om Henry James författarskap. Vi ska återkomma till litteratur och författarskap snart, men uppehålla oss först vid vad det är som Brandt säger.

Hon insisterar på att vår tid har tappat förståelsen för drömmars betydelse för våra liv. Vi förväntas jaga hänsynslöst efter det vi drömmer om, utan att inse att drömmarna kanske gömmer helt andra innebörder. Det hon efterlyser är en förmåga ”att ge våra drömmar en mening bortom bilderna.” Med en implicit nickning till Derrida frågar hon: ”Vad är vårt vuxna liv annat än en lång översättning?” Och hur ska vi klara av denna översättning – från drömmar och bilder till verklighet och tillbaka, från begär till förverkligande och nya begär – om vi inte kan tolka?

Boken som essän om James ingår i heter Fängslad – om lust till litteraturen och läsningens plats i livet och är Brandts debut som essäist i bokform. Titeln tycks ha en dubbel innebörd: Dels handlar den om vår förmåga att fängslas av litteratur, att okritiskt sugas in i den som ett barn i slukaråldern. Men den anspelar också på motsatsen: de vardagliga tolkningsramarnas snävhet, det bokstavliga som ett fängelse. Det finns en risk för att vi använder litteratur som ren eskapism från vardagen, att vi flyr in i fiktionen för att verkligheten är otillräcklig. Men den möjlighet som Brandt undersöker handlar om att läsa litteratur på sätt som får verkligheten att vibrera av mening.

Den långsamma, eftertänksamma, tolkande läsningen får sin energi av vår förmåga att kastas in i litteraturens fiktiva och poetiska världar, men tar ett steg vidare. Den reflekterar över textens innebörder, begrepp, värderingar, känslor, begär, symbolik, och sätter dem i kritisk dialog med läsarens eget liv. Att lära sig se som James, till exempel, handlar om att hitta en oändlig mångfald av innebörder i en enkel konversation, eller en total omvärdering av allt medan hjältinnan tar på sig sina handskar.

Essän om James är den andra i boken, efter en lång essä om 1700-talsförfattaren Frances Burney. Denna inledande text hittar Brandt en språklig vildvuxenhet och en obändighet hos karaktärerna, som passar dåligt ihop med den moderna bildningsromanens ”växa och gå vidare”, för att inte tala om den moderna terapeutisk-uppbyggliga livsinställningen. ”De här texterna vet att det finns saker man inte kan göra och ändå fortsätta var sig själv.” Eller som hon också uttrycker det: ”ibland är det bättre att slå läger i omöjligheten än att anpassa sig.” I patriarkatets omöjliga ram hittar karaktärerna sätt att se varandra som unika individer och ”förvaltar en annan inre frihet”.

Burney utgör en lyckad inledning på boken, eftersom den så tydligt utgår från Brandts egen aptit och från början ställer begäret i centrum. Burney var en av de författare som hon hittade när de upphöjda modernisterna, efter egna barn och föräldraledighet, inte längre smakade. Att läsa litteratur på ett djupare sätt handlar alltså inte om att beta av en kanon, utan börjar med att vilja läsa och läsa det man vill.

I en lustfylld scen tecknar hon sig själv (den hårt arbetande föräldern) en eftermiddag på café, med ett glas vitt vin och en Harry Potter -roman som hon nyss har löst ut från universitetsbiblioteket. Den tredje essän, som handlar om just Harry Potter, tematiserar slukaråldersbarnets eskapistiska läsart, vardagstristessen och äventyret som för barnen långt bort – och efter många prövningar, tillbaka, mer beredda att hantera verkligheten. I sista hand handlar det om döden: om att se den rita en ring av mening runt livet.

De avslutande två essäerna om Inger Christensens och Ann Jäderlunds lyrik, plockar på olika sätt upp dödstemat och visar också upp en annan sida av Brandt som läsare. Hennes yviga, stundvis burleska metaforik tonas här ner för att låta poeternas eget språk tala. I Christensens sonettsvit Sommerfugledalen flyger fjärilar upp ur en underjordisk håla och fyller den heta luften med ett skimmer av färger och rörelse. Förhållandet mellan underjord, död, förruttnelse, och vibrerande, liv, färg, skönhet, som beskrivs här, ger en ny nyans åt de tidigare texterna i boken. Jäderlunds diktjag i sin tur ”bemästrar sin allt för levande allt för utmanande dikt genom att tvinga in den tillbaka i munnen. Där den skälver på gränsen mellan futurum och imperfekt (…) på gränsen mellan liv och död”.

Ställvis livsfarligt nära den samtida rådgivningslitteraturens domäner dribblar Brandt skickligt förbi. När allting är som mest komplicerat slår James karaktärer ut med armarna och säger ”so here we are.” I samma anda frågar Brandt: ”Vad ska vi då göra med överskottet?”

Nora Hämäläinen

Tatjana Brandt: Fängslad: Om lust till läsning och läsningens plats i livet.
Förlaget, 2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.