Trumps utlåtande om att USA:s ambassad i Israel ska flyttas från Tel Aviv till Jerusalem visar Washingtons äkta lynne. Flyttbeskedet kom plötsligt men inte oväntat. De närmaste dagarna blir avgörande för den framtida fredsprocessen i Mellanöstern, men oberoende av vad som händer kommer ockupationen att bli allt mer hänsynslös, skriver Johannes Jauhiainen.
År 2017 utmärker inte bara hundra år av självständighet för Finland, utan även hundra år sedan Balfourdeklarationen och 60 år sedan Israel återerövrade Västbanken och inledde dess militära ockupation. Sedan grundandet av staten Israel har flera hundratusen palestinier ryckts upp med rötter och tvingats fly. De flesta av dessa har sedermera inte kunnat återvända.
Borde man då vara överraskad av det amerikanska utspelet om ambassadflytten? Inte egentligen, men ändå lite.
Donald Trump lovade redan under sin presidentvalskampanj att flytta ambassaden från Tel Aviv. I och med att hans övriga politiska framgångar lyser med sin frånvaro är detta en lätt manöver som skulle behaga både den Steve Bannon-sympatiserande delen av hans väljare, evangeliskt kristna samt en del av det judiska samfundet. I bakgrunden finns även kongressens lag från 1995 enligt vilken USA bör flytta ambassaden, ett beslut som skjutits upp av varje president i över tjugo år. Flytten kan även tänkas avleda en del av uppmärksamheten från den otäcka utredningen om Rysslands inflytande på presidentvalet.
I sitt utlåtande försökte Trump både äta kakan och ha den kvar genom att understryka att flytten inte utesluter en tvåstatslösning eller att Jerusalem i framtiden även kunde vara huvudstad för Palestina.
USA blir härmed det enda landet utanför Israel som erkänner Jerusalem som israelisk mark. Det internationella samfundet, inklusive alla USA:s västliga bundsförvanter, ser fortsättningsvis östra Jerusalem som olagligt annekterat och under ockupation. Därmed välsignar Trump inte bara annekteringen och ockupationen av Jerusalem, utan också förtrycket av den palestinska befolkningen, muslimer som kristna, i östra Jerusalem.
Överraskningen består snarast i att så många inflytelserika parter misslyckats med att övertala Trump om att låta saken bero. Till dessa hör bland annat Jordaniens kung Abdullah, Turkiets president Erdoğan, samt tungviktare både inom EU och den amerikanska förvaltningen. Theresa May gav en gnutta hopp om att Trump skulle ändra sig då hon bara ett par timmar före deklarationen, lovade att försöka få Trump på andra tankar.
Abdullah, som har ansetts haft speciellt goda relationer med Trump, har även sin egen heder på spel. I egenskap av Jordaniens kung och ledare för Hashim-familjen, agerar han väktare för de islamska helgedomarna i Jerusalem, som till exempel Al-Aqsamoskén, därifrån profeten Mohammed enligt sägnen steg till himmelen.
Vad kan man då vänta sig inom de närmaste dygnen?
I Tel Aviv har tiotusentals demonstranter uttryckt sitt missnöje med Benjamin Netanyahus regering. Kommer de att agera i frågan? Då jag ringer upp min Israeliska vän som bor i Galileen säger hon att något nog kommer att ske, men att hon inte känner till planerna i Tel Aviv.
För en fingertoppskänsla gällande palestiniernas reaktion under de kommande dagarna behöver man bara gå tillbaka till förra sommaren, då Palestinierna demonstrerade mot metalldetektorerna som installerats vid muslimernas ingångar till Tempelberget i Jerusalem.
Den palestinska auktoriteten har deklarerat en tre dagars generalstrejk. Demonstrationer kommer högst antagligen att bryta ut utanför Jerusalem i städer som Betlehem, Ramallah, Hebron och Nablus.
I skrivande stund har den Israeliska militären ryckt in även i Hebrons H1-område och avfyrat tårgas och gummikulor. Även i Betlehem har miliären ryckt in, trots att både Ramallah och Betlehem hör till “A-området” där Israel varken har rätt att idka militär eller civil kontroll.
Detta betyder att invånare i H2-området kommer att försättas under utegångsförbud. Folk kommer att gripas och fängslas. Misstänks någon för att kasta sten, kan Israel tillämpa kollektiva straff, till exempel genom att upphäva en hel familjs arbetsvisum.
Något som dock tillfälligt kan lugna demonstrationerna är att enligt väderprognosen kommer att regna på flera ställen i Västbanken under de kommande dagarna.
På längre sikt kan beslutet även leda till ett nytt folkuppror eller intifada, som Hannu Juusola, professor vid Helsingfors Universitet, förutspådde i en intervju för Helsingin Sanomat.
Människor i Hebron, Västbankens största stad. Foto: Alberto Conti/Oxfam/CC.
Vad palestinierna rent konkret skall ta sig till är en annan fråga i och med att de saknar en ledare som kunde ena folket. Marouan Baroghouti sitter fängslad, som så många andra politiska aktivister, och Mahmoud Abbas har sedan länge förlorat sitt breda folkliga stöd. Därav är Trumps manöver ytterligare ett hårt slag mot hoppet om ett slut på ockupationen och om att palestinierna kunde få leva ett någorlunda normalt och suvevärnt liv. Två generationer har vuxit upp under militär ockupation på Västbanken. De har aldrig kunnat besöka Medelhavet, som inte ligger mycket längre än ett stenkast bort.
Hamas och den libanesiska hybridorganisationen Hezbollah kommer högst antagligen att hålla sig till verbala påhopp.
Hezbollah har fullt upp med kriget i Syrien medan Hamas möjligtvis kommer att avfyra en raket eller två, vars militära förmåga kan jämföras med att strida med tändstickor mot stridsvagnar. Något som dock kommer att sätta press på Hezbollah att reagera är att de i sin propaganda sedan länge betonat Jerusalems heliga roll för alla muslimer. Men jag tror ändå Nasrallah kommer att nöja sig med att observera hur situationen utvecklar sig innan han gör sitt egna drag.
USA kommer däremot att bli allt mer ensamt. Hur storskalig och bestående bristen på förtroende gentemot Washington blir återstår se och den kommer antagligen bero på hur länge Trump sitter kvar i Vita huset. Washingtons inkonsekvens är ändå alarmerande. För så sent som i december 2016 bekräftade USA Västbankens och östra Jerusalems status genom en resolution i FN:s säkerhetsråd. Varför skulle en aktör inom internationell politik nu ha någon tillit för att göra avtal med USA då de kan brytas ett år senare?
För Israel innebär det hela ett orubbat stöd från Washington, vilket i sin tur driver landet allt längre bort från förhandlingsbordet. Varför förhandla då de istället kan fortsätta bygga olagliga bosättningar, fängsla palestinier under administrativt häkte och kanske bomba Gazaremsan en till omgång nästa sommar.
Trots att hopp om fred, jämlikhet och samlevnad just nu, verkar tvina, kan det även handla om en tillfällig nedförsbacke och oro. För att citera en god vän i Hebron, eller Al-Khalil som det heter på arabiska:
”De trodde att de kunde begrava oss, men de visste inte att vi är frön”.*
Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Haim Zach/GPO/Israels utrikesministerium/CC
