Berlins ensamma gator

av David Zimmerman

Det var ett tag sedan jag såg Wim Wenders kultfilm Himmel över Berlin från 1987, men jag minns känslan av alienation och ensamhet. Den ensamheten som uppstod när Bruno Ganz änglakaraktär såg ned på Berlin från ovan, eller passerade obemärkt mellan de ”riktiga” människorna och hörde deras tankar var inte bara ensamhet som i brist på andra människor. Snarare rör det sig om den sortens ensamhet som Olivia Laing skriver om i sin essä ”Den ensamma staden – Om konst, ensamhet och överlevnad” som kom på svenska tidigare i år, om den förföriska storstadens förödande förmåga att isolera i överflöd av fönster, ljus och just människor.

Thomas Brunells åttonde diktsamling Li Berlin har något av Bruno Ganz berlinängel över sig. Jaget är först och främst en melankolisk betraktare som korsar gatorna, Bernauer strasse, Karl-Marx-strasse, stannar upp, ser på himlen, stadens träd och graffiti. Han samtalar med sin reskamrat Li som, liksom Bruno Ganz änglavänner är figurationer mellan dröm och verklighet. Det känns onekligen ensamt på det där Laing-sättet: ”Jag slår upp ögonen och tecknar, var är vi? Li Berlin svarar, i Nelly Sachs himmelspark, på avlägsen trygg Beckombergamark. En främling bär alltid sitt hemland i famnen. Menoran tänds. Vi lämnar byggplats, skuggrike, avskrapad bark, når knastrande ödslig Alexanderplatz.”

För det är främlingskapet och stadens ambivalens mellan gemenskapens och alienationens möjlighet som Brunell är bra på att fånga, för jaget är ingen berlinare: ”Berlinaren har vanligen utsikt över / några träd / liksom jag”, utan något åtskilt. Och som i Wenders film och Laings essäer blir staden aldrig bara en tillfällig samling gemenskaper, utan sediment av levda liv, nedärvda spänningar, en dialektisk koncentration av historien. I Brunells Berlin har murdammet inte lagt sig: ”Betongdamm i luften, rester”.

Jag vill minnas att änglarna i Himmel över Berlin rör sig genom stadens olika sociala skikt. Blev inte den aspekten lite problematisk? Jo, hur kan någon oköttslig tillåtas betrakta utan att riskera sig själv? I Brunells tredelade bok är den andra delens ärende kanske mest intressant, som utspelas på gaybaren Silver Future. Tyvärr upplever jag att Brunell gör lite av samma sak som Wenders i sin film. Trots att scenerna ur gaybaren skulle kunna intensifiera både ensamheten och gemenskapen, göra den fysisk och brinnande, svävar Brunell lite på målet. Det blir mycket staplande av kryptiska ord i en slags nervös stamning som inte riktigt ger läsaren tillträde till skeendet. Det känns också lite enkelt och likgiltigt att kasta in markörer som ”Aleppo”, ”Afrika”, ”gummibåtar”, ”papperslös” här och där, utan att riktigt gå till botten med dem.

Stämningsfulla är de ekon som framkallas på Brunells ensamma Berlingator, som får historiens damm att knastra i halsen. Och mellan det förföriska och det ensamma i staden finns en angelägen spänning som Li Berlin ibland skriver fram, och ibland, tyvärr, löser upp i en lite för vag grådager.

David Zimmermann

Thomas Brunell: Li Berlin.
Ellips förlag, 2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.