De stämningar vi lever i har gjort att det är inte särdeles många Finland100 –evenemang som fått mitt hjärta att klappa. Verkligt glädjande kändes sålunda Tehdasteatteris Värit ovat vapauden. Punavalkoinen Turku (sv. Frihetens färger. Det rödvita Åbo), ett fint skrivet och regisserat skådespel där huvudrollerna innehas av dels själva staden år 1917–1918, dels två unga kvinnor, den ena bosatt i arbetarkvarteren, den andra i Kaskisbacken. Vi får följa dessa tre protagonister under det dramatiska året, då Åbo ansågs vara landets mest revolutionära stad.
Som manusförfattaren och regissören Anni Mikkelsson säger, finns det knappast någon här i landet som inte har en, mer eller mindre rationell, relation till inbördeskriget, fast den ofta tenderar vara omsorgsfullt inklämd under parketten eller korkmattan. I sin bok Punainen Turku (sv. Det röda Åbo), en viktig inspiration och bakgrund till pjäsen, låter Rauno Lahtinen samtidspressen komma till tals. Den målar upp en verklighet det är minst sagt svårt att tro vara sann. Tillsammans blir boken och pjäsen en skakande ögonöppnare av ett slag jag önskar vi fått – får – se mer av. Alltför många av oss har levt med svartvita bilder av varför det hände som hände.
Jämsides med allt det hemska som Värit påminner oss om är pjäsen poesi. Det handlar om en obändig längtan efter frihet, efter skönhet, efter rättvisa, efter bröd och rosor. Men också om lojalitetskonflikter både individer och klasser emellan. Om hur känslorna tar över. Hur hatet och rädslan växer sig blinda. Rädslan att förlora det en har är ett ypperligt verktyg i skapandet av föraktbaserade förevändningar för ens handlingar. De vi tagit allt av är inte på lika hög utvecklingsnivå som vi, ju, och skulle således inte kunna förvalta det vi nu rätteligen förvaltar. Att ge ifrån oss någonting vore följaktligen bara kortsiktigt och dumt. Och poesin i pjäsen blir emellanåt ren burlesk.
Främst handlar det ändå om arbetarkvarterens Aina Jonsson (Mari Naumala), hon med den stora frihetslängtan, och Cecilia Kivi, född Thesleff (Sofia Molin) vars bur är gyllene och strumpor silke. I var sin prolog målar de två kvinnorna upp tiden och staden där de landar och där vi sedan lever med dem till det bittra slutet. ”Ödet för dem samman” efter att Aina som sist anställd vid Barkers fabrik får gå och sedan bokstavligen tar sig anställning hos Cecilia, vars undertryckta känslor tar sig uttryck i att hon gång på gång går in i den grå väggen. Bokstavligen. Cecilias man, en kaxig fennoman som varken klarar av hustruns ömhetslängtan eller krigets fasor, insisterar på att hon lämnar det svenska – bland annat genom att byta ut Södergran mot Leino – och håller sig, som marsken förordat, till mark- och inte vapentjänst. Mellan den skönhetslängtande Aina och den utsvultna Cecilia uppstår en varmt skildrad vänskap, som sedan brutalt kraschas på grund av den enas socialism och den andras … ja rädsla.
Ainas och Cecilias relation föds och dör i takt med berättelsen om motsättningarna mellan de borgerliga och den identitetssökande arbetarrörelsen. De jublande första majstämningarna av enhet och styrka i ”landets mest revolutionära stad” gnagas sönder av hungern på livsmedelsspekulerandets arena och det enda alternativet för Aina är att ge sig iväg för att kämpa för brödet. Och rosorna som hon, fast det såg lovande ut, inte fick behålla på Kaskisgatan.
Miljön är genialt uppbyggd. Scenen utgörs av en överraskande liten yta mellan publikens bänkrader, men hela rummet inkluderande läktarvåningen är taget i bruk. Rekvisitan är minimalistisk – slitna tegelstenar får agera allt från byggnader till bröd, en persisk matta får uttrycka och symbolisera både tjänarens påtvingade underdånighet och husfruns trygghet. Ainas förundran över allt det vackra Cecilia är omgiven av gestaltas i hur hon andäktigt vrider på kristallkronan och får den att ge ifrån sig sina tusen solkatter, i de vackra klänningarna som kommer svävande som från ingenstans. Arbetarkvinnornas hopp förkroppsligas i de festliga hattar de skaffat sig – efter att butikerna i stadens centrum, inkluderande hattaffären, (”men om de är hungriga, varför plundrar de hattaffären?) plundrats. Av vem egentligen, det vet ingen i den dag som är.
Trots en och annan sekvens med snudd på överspel är skådespelarnas insatser imponerande, Molins rentav osannolik och Naumalas osannolikt medryckande. Den inlevelse allihop ger uttryck för liksom öppnar konflikten för oss och får oss att förstå den på ett nytt sätt. De som representerar segrarna på scen ställs i en dager som skulle få mången att vända sig i sin grav, nog. Men det kan de ju gott göra.
Historien skrivs av segrarna, sägs det. Men den lever också bland förlorarna som sist och slutligen kanske inte är förlorare.
text Bianca Gräsbeck
bild Jussi Virkkumaa
Värit ovat vapauden. Punavalkoinen Turku
Tehdasteatteri, Östra strandgatan 64, Åbo.
Manus & regi: Anni Mikkelsson
I rollerna: Mari Naumala, Sofia Molin, Janna Haavisto, Outi Sippola, Akseli Hannula,Jukka Kittilä
Scenografi & rekvisita: Heini Maaranen
Musik: Hilla Väyrynen, Jean Sibelius med flera
Föreställningar 6.1- 3.2.2018
