Att betrakta världen ur fågelperspektiv

av Heidi von Wright

En dag i höstas, efter att vi flyttat in men före vi packat upp det sista, precis när det absoluta vintermörkret lägger sig – ordnar jag bland böckerna. I högen med viktiga böcker ligger Fåglarnas tillblivelse av Ana Brnardić.

Brnardić är en kroatisk poet född 1980. Hon hör till de mest uppskattade unga poeterna i Kroatien just nu. Fåglarnas tillblivelse är hennes tredje (av fyra utgivna) diktsamling och den första att utkomma på svenska. Det lilla svenska förlaget Rámus, som är känt för sina fina översättningar av poesi, har i Djordje Zarkovics översättning gett ut denna diktsamling i ett snyggt, grafiskt, rött omslag av Thomas Andersson.

Jag har stuckit in ett foto som bokmärke, det sticker ut som en stel sida när jag öppnar boken, det har kilat sig fast. Det är en bild på min syster och mig, vi är ungefär två och fyra år gamla. På sidan där fotot är inkilat, sid 34, finns en dikt med titeln ”Fotografiet från 1932”. Jag tänker att det måste vara därför jag lämnat fotot just där. Dikten inleds med en beskrivning av hur fotografiet ser ut, föjt av dessa rader:

”Innanför ramens grå grafit ska hans / ögon som är som snäckor bakom / glasögonen / just fullborda betydelsen som fotograferats / i hans själ.”

Det är möjligtvis en av de mer anonyma dikterna i samlingen men just de här raderna är vad som tilltalat mig i mörkret. Fotografier är fotografier – men också en visuell manifestering av känslor, tankar och tillstånd i en viss tid.

Diktsamlingen består av fyra avdelningar med titlarna ”Flygplatsen”, ”Den mörka budbäraren”, ”Ökenalfabetet” och ”Nattens Julior”. Alla avdelningar befolkas av tydligt och personligt titelgivna dikter, ett slags indexering.

Ramberättelsen är ett diktjags resa från Balkan till Amerika. ”Det halvfärdiga livet / överlämnade jag i tullen”, står det i en av de inledande dikterna. En författare lämnar, åtminstone för en tid, en världsdel för en annan, reser omkring i inre och yttre landskap. Möter människor och djur – inte överraskande fåglar; duvor, svalor och kråkor – och väderfenomen – snö och storm. Skrivandet finns med i marginalen, ibland mer framträdande – som om dikterna läses och skrivs fram samtidigt.

Brnardić betraktar genomgående det avbildade från ovan, men inte som ställningstagande – utan som ett försök till helhetsskapande och tydliggörande. I en av de sista dikterna gör snäckorna igen intryck på mig. Den här gången är det några av huvudrollsinnehavarna, fåglarna, som ”tigit som snäckor”, för att sedan brista ut i ett vagt formulerat uttryck, en antydan om akustiken i yttrandet – en ”vokalpärla” – jag föreställer mig ljudet av de första vårfåglarna. Se där, ljuset återvänder.

Brnardić dikter är texter att gång på gång återvända till. De är ord och bilder som talar direkt till dig, du minns dem, funderar över betydelser och precis när du lärt känna dem flaxar de iväg och byter skepnad – landar lite senare klädda i en annan fjäderdräkt.

Heidi von Wright

Ana Branardić: Fåglarnas tillblivelse. Översättning: Djordje Zarkovic. Rámus förlag, 2016.

På lyrikline.org går det att lyssna på Ana Brnardićs läsningar av sina dikter.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.