Basmane – fristad eller ändhållplats

av Giancomo Sini

Många flyktingar har funnit en fristad i Basmane, ett slags stad i staden i Izmir i västra Turkiet, som har en lång historia av mångkulturalism och solidaritet. Men nu hotas denna oas av fattigdom, arbetslöshet och ”urbana reformer” initierade av den turkiska regeringen.

I hörnet av Gaziler Caddesi står kebabförsäljaren Emre, som informerar oss om hur man beställer en flaska vatten på turkiska, arabiska och kurdiska. Har du en aldrig så liten kunskap om något av dessa språk, besitter du ett slags inträdespass till stadsdelen Basmane i turkiska Izmir. Basmane har inte mycket gemensamt med de trendiga centrumkvarteren i Alsancak, men i årtionden har området varit Izmirs starkaste fäste för sekulära republikaner som röstat på Kemal Atatürks center-vänsterparti Republikanska folkpartiet (CHP). Stadsdelen är berömd för Kemeralti, sin traditionella basar med dess färger och dofter, och har genom historien bevarat Izmirs mångkulturella själ, staden där greker, armenier, européer och turkar levde i harmoni ända tills en katastrofal brand år 1922. Efter flyktingöverenskommelsen mellan EU och Turkiet i mars 2016 har över 300 000 flyktingar anlänt till Izmir: kurder och araber från Syrien och kurder från södra Turkiet har blandats med de romer som bott här sedan det ottomanska imperiets dagar.

Basmane är ett virrvarr av branta gator som klättrar uppåt längs en bergssluttning, kantade av gamla hus, vissa nymålade, vissa som har kollapsat och förvandlats till illaluktande avstjälpningsplatser. Övre Basmane, vid foten av Alexander den stores slott, heter Kadifekale. Dess olagligt byggda hus kallas på turkiska gecekondu, vilket avser något som smällts upp under en natt, och bebos i första hand av kurder från Mardin-regionen, där strider pågår mellan turkiska regeringstrupper och PKK-gerillan. Det är inte ovanligt att se väggar täckta av graffiti som hyllar Abdullah Öcalan eller de kurdiska självförsvarsstyrkorna YPG. Området ovanför borgen bulldozades nyligen som ett led i de urbaniserings- och gentrifieringsprojekt som staten har implementerat över hela landet under de senaste åren.

Andningshålet Kapılar

Basmanes bultande hjärta är Kapılar, ett socialcentrum som nu varit öppet i snart två år, och där det varje vecka ordnas workshoppar för barn, språkkurser i engelska och turkiska, och där frivilliga erbjuder invandrare hjälp med översättningar och juridiska frågor. I det Öppna Köket ordnas kulturtillställningar, och centret används av många av de organisationer som hjälper flyktingar i Izmir. Centrets målsättning är att motarbeta isolation och främja umgänge och dialog mellan kurder, araber och turkar i området.

– Det är viktigt för invandrarna att de får relationer inom området och staden som bygger på tillit, och det kan ta länge att uppnå det, säger en lokal kvinna som arbetar på centret.

Aktivister och hjälparbetare håller möte på gården vid socialcentret Kapılar,
den stora ljusglimten för flyktingarna i Basmane. På centret får de asylsökande ta del av språkkurser, kulturprogram och juridisk samt övrig hjälp.

Kapılar Collective är en grupp som arbetar för att skapa debatt kring frågor som i Turkiet ses som snarast hädiska, som feminism, ekologi och minoritetsrättigheter.

Invandrare utnyttjas

På centrets översta våning sitter textilarbetaren Yalcin, som har afroturkiskt ursprung, och som på egen hand administrerar insamling och distribution av mat och kläder till områdets allra fattigaste. Han visar oss en lista på allt som fordras att eleverna ska ha för att de ska få delta i de statliga skolornas undervisning, och mycket av det är märkesprodukter som fattiga familjer inte har råd att köpa.

– I områden med mycket barnarbete är flyktingar ett behändigt tillskott, eftersom de endast får hälften av en turkisk arbetares lön. Därför är det viktigt att uppmuntra flyktingfamiljer att skicka sina barn till skolan, säger Yalcin.

– Många turkar tror att staten ger mer bidrag till flyktingar än till infödda turkar, vilket göder rasismen i landet, som utmynnar i attacker mot invandrare.

Yalcin ansvarar egenhändigt för distribution av mat och kläder till de fattigaste flyktingarna i Basmane. Han försöker också hjälpa flyktingbarnen med det skolamateriel som staten kräver att barnen ska ha för att få gå i skola.

Efter flyktingavtalet med EU, som i praktiken stängde gränsen mot Europa, hoppas många flyktingar i dag kunna stanna i Turkiet så länge att de blir beviljade turkiskt medborgarskap. Men som en av centrets frivilligarbetare, Selin, säger, finns det många problem: ekonomiska, strukturella och det faktum att många av invandrarna saknar identitetshandlingar. Ett av de stora hindren är språket.

– Det finns specialskolor för syrier, men ingenting för kurder.

Hjälparbetet i Basmane består av ett lapptäcke av statliga organisationer, lokala medborgarorganisationer och internationella hjälporganisationer, vissa mer professionella än andra. Julie, en ung kvinna från Holland som beslöt att stanna kvar och hjälpa flyktingar efter att hennes Erasmusprogram tog slut, säger att det fortfarande existerar informella flyktingläger, men att de ofta flyttas från plats till plats för att undvika journalister.

Drömmen om Vatikanen

Det är inte lätt att få kontakt med familjer som bor i Basmane. Efter kuppförsöket i Turkiet sommaren 2016 är många rädda för att tala med journalister och fotografer. Vissa hjälpcenter för flyktingar stängdes då de anklagades för samröre med de påstådda kuppledarna, och på grund av detta finns det en tendens bland flyktingar att inte uttala sig kritiskt om den turkiska regeringen.

Men Nour, en 27-årig syrisk kvinna med palestinska rötter, är inte rädd för några följder, och bjuder in oss i sitt blåmålade hem. Nours ben är förlamade efter en virusinfektion, men hon lyckades trots det fly från Damaskus tillsammans med sin mamma och sin bror. Hon drömmer om att ta sig till Tyskland, där det skulle finnas hopp om att hennes ryggrad kunde opereras, och hopp om att hon kunde återuppta sig studier i juridik. Inte bara hopp, utan beslutsamhet:

– En dag tänker jag besöka Vatikanen. Jag älskar kyrkor, i Libanon studerade jag tre år vid en kristen institution.

Medan hon talar visar tv-nyheterna bilder på hur den syriska presidenten Bashar al-Assads trupper återtar Aleppo, det hörs skottlossning och bombardemang. Nour förlorar en del av sin entusiasm och ber sin mamma att byta kanal. Från andra sidan rummet ljuder signalen om ett Skype-samtal, som hennes bror svarar på, efter att ha suttit på soffan och väntat i flera timmar. Det är Nours pappa som fortfarande befinner sig i Damaskus. Få ord växlas, men många leenden och ännu fler förhoppningar.

Barn med cancer och HIV

Naser är en 50 år gammal irakisk soldat som kom till Izmir 2014. Två av hans sex barn är HIV-positiva och ett av dem har fått cancer, som antagligen orsakats av kemiska vapen. Han bor i undermåliga förhållanden i Buca, en annan del av staden.

– Jag kunde inte bli kvar i Basmane, säger han.

– Barnen behövde mer ljus och luften där var ohälsosam. Här är hyrorna högre 50 000 syriska pund i månaden (kring 350 turkiska lira eller 75 euro), och så måste jag betala för el och gas. Lyckligtvis hjälper omgivningen oss med mat.

En av sönerna har varit sängbunden i flera månader, och hans kropp stöter ifrån sig all medicin. De lokala läkarna ger honom inte mycket hopp för framtiden.

– Han skulle ha en chans om jag lyckades ta mig till Holland. Jag har en bror där, som har fått holländskt medborgarskap, men den turkiska regeringen låter oss inte resa, eftersom vi lämnade in ansökan efter att vi registrerades som flyktingar här. Jag har i flera månader försökt få kontakt med FN:s kontor, men inte fått något svar, säger Naser.

Den forna irakiska soldaten Naser bor i undermåliga förhållanden i stadsdelen Buca
i Izmir. Hans son har både HIV och cancer som orsakats av kemiska vapen. Om han inte lyckas ta sig till sin bror i Holland, är hoppet för att pojken ska överleva litet.

Enligt turkisk lag kan asylsökande, medan deras asylansökan behandlas, tillfälligt placeras i ett av de 20 officiella flyktinglägren i landet, eller i någon av de 28 ”satellitstäderna”, inklusive Izmir, under den långa väntan på att kanske få omplaceras i något tredje land. De asylsökande får under inga omständigheter lämna de städer där de blivit placerade, och anhållan om att lämna Turkiet godkänns nästan aldrig för personer som har registrerats som flyktingar innan avtalet med EU slöts. Samtidigt ger den turkiska staten flyktingarna nästan inga garantier om hjälp.

Syrisk basar

Men vissa flyktingar i Izmir har också positiva historier att berätta. 21-åriga Aisha från Syrien talar i dag flytande turkiska, och ställer sig till förfogande för att hjälpa alla sina landsmän och -kvinnor med byråkratin. Den 24-åriga kurden Youssef från Qamishlo flydde Syrien efter att ha suttit fängslad av al-Assad i två månader, och har nu kunnat återuppta sina läkarstudier vid universitetet i Izmir.

Gatorna runt tågstationen i Basmane är en veritabel basar, med restauranger, salustånd och aktiviteter organiserade av syrier. Priserna här är lägre än på andra håll i staden, och kanske kan de som nostalgiskt längtar tillbaka till sorlet på marknadsplatserna i de i dag förstörda städerna Aleppo och Damaskus finna viss tröst bland de här gatorna.

Tidigare var skyltfönstren fyllda av flytvästar för dem som planerade den farliga resan till Grekland över Egeiska havet, av flyktingarna här kallat ”dödens hav”, men i dag har nästan alla flytvästar försvunnit ur gatubilden. För vissa, som Aisha och Youssef, har Izmir erbjudit en chans att bygga en ny och bättre framtid. För andra är drömmen om frihet i Europa mer avlägsen än någonsin. N

Text Francesco Moisés Bassano
Foto Giancomo Sini
Översättning Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.