Det okändas lockelse

av Peter Nyberg

Hav och galenskap är centrala teman i Martina Moliis-Mellbergs texter, där korta prosalyriska stycken med väl balanserade strofer kännetecknar gestaltningens form. Det minst sagt hyllade författarskapet grundades i debuten A, där den första texten handlar om Cousteau, vars förlaga är Jaques Cousteau, fridykare och oceanograf, och hans intensiva längtan efter att förstå havsdjupen, något som i den fiktiva texten leder till en glidning mellan galenskap och genialitet. Det är en mycket rå men humoristisk text. Därefter följer andra glidningar mot och över galenskapens gränszoner, med mytologiska förebilder som Atlas och Alfa Cassiopeia. Språket i debutverket var ytterst precist och många av metaforerna excellenta. Responsen blev därefter; Martina Moliis-Mellberg uppmärksammades och hyllades i hela det svenska språkområdet, vilket är relativt ovanligt för en debutant.

Och nu uppföljningen 7, en titel som författaren menar syftar på de sju haven, även om bokens hav bara är fem till antalet: Stilla havet, Norra ishavet, Östersjön, Atlanten och Adriatiska havet. Även omslaget består av skummande djupblått vatten. Mycket känns igen från debuten: historiska personer, mytologiska förebilder men också en människa utan namn som drivs mot galenskap och självförstörelse.

Redan i den första texten ”Atlanten” stiger vi in i fixeringens galenskap. Diktens första rader anspelar på Göran Palms havsdikt. ”det här är havet / här är det” men istället för ett jaha nerstiger vi i ”det största. / det djupaste”. Den markerade skillnaden är också att havet hos Palm finns ”där”, medan Moliis-Mellberg redan nedstigit; havet finns ”här”. Texten uttrycker en fascination och rädsla inför djupens okända. De två personerna i dikten kan stå som symboler för något mer allmänmänskligt, den rädda människan som utsätts för våld i sina försök att hejda nerstigningen i havet och den i havet uppslukade som använder våld för att kunna fortsätta sin nerfärd. Havet som symbol för ideologi förefaller passande i min läsning. Redan här etableras en historisk bakgrund i Batyskaf Trieste, Auguste Piccards undervattensfarkost, som är den första att nå djupskikten i Marianergraven. Karaktärernas nedstigning påminner om Tomas Tranströmers berömda fallskärmshopp, men i ett annat element.

Den andra texten ”Norra ishavet” utgår från samma fixering men den här gången rör vi oss i den fiktiva Michael Lomonosovs sinne, han som i den historiska verkligheten gett namn åt Lomonosovryggen, en bergsrygg under vattnet mellan Grönland och Nysibiriska öarna. I texten dubbelexponeras människans rygg med den geografiska strukturen. På samma sätt som Cousteau i A vill smälta ihop med och leva i havet vill Lomonosov smälta ihop med och leva i bergsryggen. Känslan av kroppslig otillräcklighet och emotionell fixering är i texten oerhört starkt framskriven.

I ”Östersjön” drivs en ensam människa på en ö in i galenskap. Glidningen mellan det friska och den sjukdom som framkallas av det ensamma livet på klipporna, gestaltas i att naturen tar över människan. Den yttre kargheten når in i karaktären och förstör jaget.

Norbert Witte är huvudperson i ”Atlanten”. Upprepningen av hans namn ger en komisk effekt men Moliis-Mellberg gör honom också till en tragisk figur. Den historiska Norbert Witte skapade nöjesparken Spreepark i Berlin men hade en alltför liberal syn på behandlingen av bolagets pengar, packade med sig några åkattraktioner och flydde till Lima i Peru i hopp om att kunna bygga ett nytt nöjesfält där. I Moliis-Mellbergs text träffar vi honom på Ilha do Pico när han väntar på att få ett telefonsamtal om huruvida attraktionerna kommit fram till Lima. Även Witte när en fixering som närmar sig galenskap; han vill skapa en berg- och dalbana som går genom Pompejis magma.

”Adriatiska havet” inbjuder förstås till lek med de grekiska myterna, precis som i det föregående verket A. Författaren behärskar konststycket att ge de mytiska gestalterna liv och gör Andromeda och Aiolos till älskande på avstånd. I den grekiska mytologin behärskar Aiolos vindarna och Andromeda tilldrar sig havsguden Poseidons vrede när hon påstår sig vara vackrare än nymferna, varpå hon kedjas fast vid en klippa och räddas av hjälten Perseus. Mellan Aiolos och Andromeda finns i Moliis-Mellbergs text en lockelse, de kallar på varandra, leker med vindarna. Spelet blir ett kärlekens spel som slutar i det ödesmättade: ”Då tar jag henne ut till Djupet”.

7 är på flera sätt ett imponerande verk. Bokens form sägs vara prosalyrikens, men många förlag hade valt att marknadsföra texterna som noveller och ofta har de den strukturen. Redan i förstlingsverket etablerade författaren en stil som hon har hållit fast vid i 7. Här är texterna något mer sublima, många av råheterna har skalats bort, men också de direkt överrumplande metaforerna. Texterna i 7 är kort sagt finkänsligt utmejslade och ytterst läsvärda.

Text Peter Nyberg
Foto Vilhelmina Öhman

Martina Moliis-Mellberg, 7,
Schildts & Söderström, 2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.