Långsamt men säkert har fantasygenren etablerat sig i mainstreamlitteraturen, och de senaste tio åren har också sett ett uppsving för finlandssvensk fantastik. Adele Westerlund samtalar med Maria Turtschaninoff om fantasyns tjusning.
Fantasy en en litterär genre som under de senaste decennierna tilltagit i popularitet, inte minst tack vare oerhört populära filmer och tv-serier, som i sin tur ofta varit baserade på böcker. Också i Svenskfinland har genren under 2010-talet fått ett uppsving. Bäst kända är Maria Turtschaninoffs romaner Maresi och Naondel, men också författare som Mia Franck, Henrika Andersson, Jenny Wiik, Ann-Britt Kvist, och senast Karin Erlandsson, har skrivit fantasy- eller fantasyinfluerade böcker.
Den vanligaste definitionen av fantasy som litterär genre är enligt Wikipedia att den beskriver företeelser som anses vara omöjliga. Ibland brukar genren delas upp i högfantasy och lågfantasy, där (grovt generaliserat) den tidigare utspelar sig i en fiktiv, ofta magisk värld, medan den senare beskriver en realistisk värld, där magi eller övernaturliga fenomen gör intrång.
– Som författare tycker jag om fantasy för att jag får tillgång till samma element som jag tycker om när jag läser, säger Maria Turtschaninoff.
– Det vill säga andra världar och magi och en känsla av det fantastiska, av att allt är möjligt. Men också för att jag får tillgång till väldigt kraftfulla litterära redskap för att skriva om vår värld på ett lätt och annorlunda sätt.
Fanns det vissa böcker som gjorde dig särskilt intresserad av fantasy?
– Jo, det började med sagor. Min mamma läste många klassiska sagor för mig när jag var liten, och sagor är väl fantasy på ett sätt. Sagans språk tilltalade mig väldigt mycket. Sedan läste jag mycket fantasy, utan att veta att det var fantasy jag läste – för begreppet fanns inte på den tiden. Jag tänkte bara att jag föredrog att läsa berättelser som innehöll något magiskt element – en annan värld, drakar, troll. Jag läste mycket Irmelin Sandman Lilius och Diana Wynne Jones. Jag läste också klassiker som Edith Nesbit, som skrev om flygande mattor och liknande. Hon fick fram den där krocken då helt vanliga engelska barn upptäcker en fågel Fenix eller en flygande matta.
Maria Turtschaninoff. Foto: Janne Wass
Mångbottnat under klichéerna
Speciellt högfantasy brukar kännetecknas av arketypiska persongallerier och episka berättelser, lånade från folksagor och mytologi. Inte sällan är det fråga om uppväxtberättelser, rent konkret eller metaforiskt, där protagonisten i början av historien är ett barn eller barnlik och obetydlig, men med hjälp av en mentor eller genom en personlig resa finner oanade krafter inom sig. Fantasy laborerar ofta med svartvita beskrivningar av godhet och ondska, där protagonisten företräder en osjälvisk och självuppoffrande godhet, medan de onda motståndarna drivs av egoism och hänsynslöshet. Hjältens uppgift är i många böcker att rädda världen som hen känner den. Men trots en ibland schablonmässig intrig, rymmer fantasyn ofta mer komplexa teman, menar Turtschaninoff.
– En av de absolut viktigaste böckerna för mig har varit Den oändliga historien av Michael Ende, den visade mig hur många olika lager det kan finnas i fantasy. När jag läste den första gången som tio-, elvaåring tyckte jag mest att det var en spännande historia om en pojke som får resa in i den bok han läser – vilket jag ju tyckte att var det underbaraste som kunde hända.
– Men nånting annat fanns kvar i mig, för jag läste om den några år senare, och jag läser ganska sällan om böcker. Då började jag hitta andra nivåer i boken. Jag insåg att den handlade om en pojkes sorg efter sin döda mamma. Senare läste jag den ännu en gång till och insåg att den egentligen handlade om hur pojken och hans pappa inte kunde nå varandra igen efter mammans död. Som vuxen har jag insett att den handlar om kreativitet och fantasi och hur man kan tappa bort sig i sin egen fantasi. Den boken lärde mig att fantasy ger författaren möjlighet att bygga en berättelse med många olika lager. På ytan har du det spännande äventyret, men under ytan kan du få in väldigt mycket mera.
Låt fantasy vara fantasy!
Finns det något i fantasyböcker som irriterar dig?
– Fantasy som inte försöker göra något nytt, utan bara går i samma upptrampade spår som redan finns. Sådan som tror att det är tillräckligt att skriva om magiska svärd och hjältar som ensamma ska rädda världen, och att bara ta av sådant som redan finns. Men sådana författare som går för långt åt andra hållet i sin strävan att skapa något nytt irriterar mig också. De plockar bort alla de element av fantasyn som vi känner igen och tycker om – de som gör att det är just fantasy vi gillar. Då blir det inget kvar av det som jag verkligen älskar med fantasy, det där magiska.
En fantasyvärld kan rymma allt som finns i vår värld och lite till. Det är alltid lika spännande att ta upp en ny bok och börja utforska en ny värld. Allt är möjligt, och man får drömma sig bort och slippa verkligheten en stund. Det kan finnas vampyrer med kärleksproblem, eller så får man kanske träffa en varulv hos tandläkaren. Bra fantasyvärldar blir kvar i ens huvud länge efter att man har läst om dem.
Text Adele Westerlund
med bidrag av Janne Wass
Adele Westerlund var praktikant på Ny Tid hösten 2017.
