Med glimten i ögat om åldrandet

av Sofie Furu

En pjäs om livet på ett äldreboende skapar oundvikligen ett visst slags associationer, både mer och mindre muntra. Runt mig i salongen på Wasa teater ser jag till stor del 60-plussare. Medan de bänkar sig hörs skämtsamma kommentarer som ”vi måste ju komma och se hur vi får det sen”. Och visst, skoj och allvar kan behöva få gå hand i hand, det kommer vi att märka under kvällen.

Pjäsen skrevs av Anna Krogerus för Kajana stadsteater 2007. Det är nu första gången den uppförs på svenska. Eftersom tematiken ständigt är aktuell har den kontinuerligt uppförts på olika håll i landet.

Handlingen utspelar sig på äldreboendet ”Vilan”. I centrum står närvårdaren Ritva, som spelas av Carola Sarén. För Ritva är yrket ett kall. Hon ger och ger av sig själv, fast hon ständigt försöker att sluta jobba över, sluta ställa upp för andra. Hon har ju även en son, som hon borde ge mer tid men ofta tvingas göra besviken.

Medan Ritva flänger runt och ska koncentrera sig på olika sysslor, får hon lyssna på den unga kollegan Minna (Tove Qvickström). Hon lever ett fartfyllt singelliv, och Ritva har inte en chans att hålla reda på de olika beundrarna.

På hemmet finns även de slappa civiltjänstgörarna Kaitsu och Mara, (Markus Lytts, Jan-Christian Söderholm), förmannen Sessan (Lina Ekblad), och den sudanesiske invandraren Adam (David Robertson), som är utbildad läkare men får en praktikantplats på ”Vilan”.

Bland de boende hittar vi ett äldre par, Martha och Toivo (Birgitta Schoultz-Ekblad, Ulf Johansson). Deras inbördes gnabb framkallar många skratt i publiken. Men i en scen får vi veta mer om Martha, hennes sorger och besvikelser som tangerar såväl abort som otrohet. Det ger ett oväntat djup åt karaktären.

Ingrid Söderblom gör en alltigenom lysande insats som Taimi. Den här tanten är rapp i repliken, humoristisk och varm. Vissa scener är dråpliga, vissa så gripande att jag hör en och annan diskret snyftning i publiken. Taimi är den som har en flaska Koskenkorva på lut när Ritva för en gångs skull behöver lätta sitt hjärta.

Taimi är inte begränsad till ”Vilans” enahanda rutiner. I sin tankevärld, sina minnen och sin fantasi, rör hon sig fritt och har en rik tillvaro. Det är även i den världen den tjusige sångaren Eino Grön (Johan Aspelin) dyker upp. Och när det blir dags för Taimi att lämna det jordiska, så är det Eino Grön som bjuder upp till en vacker dödsdans, en tango där han tryggt för henne över gränsen.

Den första dagen förlitar sig på humoristiska inslag för att inte göra publiken alltför obekväm. Frågor kring åldrandet är trots allt ofta djupt olustiga för oss. I sitt förord skriver regissören Åsa Salvesen om en undersökning som Helsingfors Missionen gjort och som visar att finländarna är rädda för att åldras, och för den ensamhet många åldringar upplever.

I slutet av pjäsen kliver Carola Sarén ur sin roll, och delar sina tankar med publiken. Det gör att tematiken förankras på ett djupare sätt. Hur vill du ha det på ålderns höst? Hur ska vi ordna det, så att våra äldreboenden inte blir en slutförvaringsplats, utan så att vi får ha en meningsfull tillvaro även där? Frågorna är många, och blir säkerligen kvar hos publiken efter att de lämnat teatersalongen.

text Sofie Furu
foto Linus Lindholm

Wasa Teater: Den första dagen. Manus: Anna Krogerus. Översättning: Anna Simberg. Regi: Åsa Salvesen. Scenografi: Markus Tsokkinen. Kostymdesign: Tyra Therman. Ljuddesign: Dennis Lindén. Ljusdesign: Tobias Lönnquist. Koreografi: Annatuuli Saine.Medverkande: Carola Sarén, Ingrid Söderblom, Birgitta Schoultz-Ekblad, Tove Qvickström, Ulf Johansson, David Robertson, Johan Aspelin, Markus Lytts, Jan-Christian Söderholm, Lina Ekblad, Yirim Diop, Lydia Backman, Kaija Grannas, Elwira Aspelin, Jonas Bergqvist, Thomas Lundin, Maria Udd. 
Spelas till 3.3.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.