Om medmänsklighetens helande kraft

av Janne Wass

Blondinens lilla råtta till hund pissar på gatstenarna i den idylliska svenska villaförorten. Kommunistfamiljen i ändan av gatan har tvingat på resten av invånarna sopsortering. Ingen förstår längre vikten av att välja rätt sorts betongpluggar. Kvalitet och funktionalitet. Hårt, ödmjukt arbete. I dag är det bara Facebook som gäller.

Nej, det är inte lätt att vara en man som heter Ove i dagens läge. En man som uppskattar ordning och reda, att folk följer överenskomna regler, sköter sig själva och inte tränger sig på. Måttet är rågat då Oves nya grannar flyttar in. Inte bara kör de ner i Oves rabatt, de backar också släpvagnen på hans postlåda. Patrick heter den blonda lufsen, och han har en utländsk fru som heter Parvaneh, och värst av allt är att de är trevliga. Speciellt Parvaneh och hennes två barn, som envisas med att senare komma hem till Ove och tacka för hjälpen med släpvagnen. Och när Patrick bryter benet ska hon ha Ove att köra dem till sjukhuset. Och så kommer grannen Anita och ska ha hjälp med värmeelementet. Och spolingen Adrian med pannluggen får aldrig den där cykeln reparerad, så Ove tar liksom bara av farten och reparerar den också, för ordningens skull, och Adrians kompis Mirsad vågar inte berätta åt sin pappa att han är homosexuell, så Ove måste väl fixa det också. Suck och stön. Att man inte ska få ta livet av sig i fred.

Svenska Teatern tar sig an En man som heter Ove, baserad på en succébok av Fredrik Backman, och känd som en Oscarsnominerad film med Rolf Lassgård i titelrollen. Scenversionen, en en och en halv timme lång monolog, kom före filmen och gjorde även den succé med Johan Rheborg i titelrollen.

Svenska Teaterns Ove spelas av Marcus Groth, som gör en betydligt mindre bufflig karaktär än Lassgård. Resultatet är att Ove blir verkligare, mindre av en karikatyr. Fram träder också tydligare skörheten och den avgrundslösa sorgen efter förlusten av hustrun Sonja, hans livs stora kärlek.

Groth har, kanske lite överraskande, stigit fram som en av Svenska Teaterns fixstjärnor under det senaste året. Groth hörde till de festligaste i Titanic, och lyste i rollen som den nyligen hädangångne Ingvar Kamprad i IKEA-musikalen. Han gör också ett storjobb i En man som heter Ove. Inte bara gestaltar han titelrollen, utan också alla bikaraktärer, som med regissören Bjarni Thorssons hjälp blivit fullt igenkännliga personligheter, dock naturligtvis schablonmässiga.

Historien om sura gubbar som med hjälp av människorna kring dem motvilligt hittar glädjen i livet och blir snälla är stapelvara sedan Charles Dickens skrev sin julsaga, och En man som heter Ove bjuder ur den synvinkeln inte på något nytt. Feelgoodpjäsen är ändå såtillvida berömvärd att den dels undviker de mest sockersöta fällorna, och bjuder på ett äkta mänskligt djup mellan skratten. Det är också skönt att i dessa tider av själviskhet och resta murar se en pjäs som utan cynism hyllar mångfald, solidaritet och medmänsklighetens och vänskapens helande kraft.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

En man som heter Ove. Svenska Teatern. Baserad på Fredrik Backmans roman med samma namn. Regi: Bjarni Thorsson. Dramaturgi: Marie Persson Hedenius, Johan Rheborg & Emma Bucht. Musik & ljuddesign: Frank Hall. Ljusdesign: Bjarni Haukur Thorsson. Scenografi: Finnur Arnar & Bjarni Haukur Thorsson.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.