Den senaste tiden har jag levt med Friederike Mayröckers bok vill ej mer gå i vall – Rekviem för Ernst Jandl och andra hörspel. Det rör sig som titeln berättar om texter som hon skrivit i sviterna av att hennes make och livskamrat, den berömda österrikiska poeten Ernst Jandl, gått bort. will nicht mehr weiden lyder den tyska titeln. Ordet ”weiden” för hälften av tanken till betesmarker och andra hälften till verbet ”weinen” som betyder gråta, vilket får mig att sakna den tyska titeln. Texterna manar till högläsning, och att bli lyssnade till, vilket väl inte är så konstigt eftersom det rör sig om just hörspel, men också för att de i så hög grad bärs av musikalitet och rytm – men även av en stark visualitet.
Levt med, säger jag, det låter som att ha drabbats av ett slags sjukdom, och på sätt och vis, Mayröcker själv har någonstans beskrivit sitt skapande som ett slags skrivattacker, säger sig vara ”bragt ur fattningen i språket”, utsatt för ”skrivsnurran”och liknande, samtidigt som hon så uppenbart skriver utifrån (eller snarare inifrån) en stark njutning och en uppenbar medvetenhet om vad hon gör. Fortfarande vid drygt 90-års ålder skriver hon på sitt egensinniga och oefterhärmliga sätt som kännetecknas av vinglig syntax, tvära kast, bilder som faller ur bilder, nyord, intertextualitet (eller snarare interkonstnärlighet) och snabba associationflöden.
Översättaren Ulla Ekblad-Forsgren beskriver i ett utmärkt och upplysande efterord översättningsarbetet som en forsränning, och det är en träffande bild av hur det är att läsa Mayröcker. Jag brukar själv jämföra henne med en trapetsartist; hon är en luftens drottning som kastar sig från den ena trapetsen till den andra och hennes språk är verksamt i den bärande luften mellan dem.
Att läsa henne är både hisnande njutbart och utmattande. Man måste vara uppmärksam, förmodligen lika uppmärksam som Mayröcker är, ja det är ett uppmärksamt språk, ett språk i vilket ingenting men också, säreget nog, nästan allt går författarjaget förbi. Hon är nämligen upptagen av levande detaljer, av den vildhet som pågår inuti den till synes ordnade ytan av tillvaron, den vi känner eller tycker oss känna så till den grad att vi knappt förnimmer den.
Hos Mayröcker är också tiden annorlunda, icke-linjär, textens medvetande står öppet för det som ramlar in i den via sinnena, erinringen och minnet.
Mayröcker försöker inte säga något ”stort” eller universellt utan rör sig hela tiden intill det vardagliga, det personliga, man får glimtar av hela hennes ymniga värld av poeter, filosofer, kompositörer, konstnärer och personliga vänner och allt detta gör att man ofta finner sig googlande mitt i texten; hur ser den tavlan av Matisse ut – i ett av hörspelen skriver hon förresten magnifikt fram/in sig i hans konst – vem är den personen? aha en österrikisk poet, och så vidare. Olika personer som lämnat jordelivet, inte minst Ernst Jandl, och hans bortgång är hela tiden närvarande. I ett stycke växlar hon mellan presens och imperfekt när hon talar om honom, som om hon vägrar slutgiltigt placera honom i förfluten tid, eller så handlar det om något annat – man blir aldrig klar med Mayröckers förhållande till tiden, livet, skapandet och döden. Hon beskriver väl hur sorgen i sig hotar att så att säga ta livet av allt annat: ”Att banden knappt rör sig, grenarna blöder, medan 1 koltrast för full hals .. jag såg, jag hörde fågelns röst GÅ UNDER i en EGAL buske, därför att jag inte längre hade blick för det –”.
Mayröcker säger sig å andra sidan ”ta spjärn mot döden med hjälp av språket”, såhär kan det låta när hon sliter sig loss ur förödelsen: ”far klättrade flåsande uppför den lilla kullen och där satt han på en liten träbänk mitt bland violer förgätmigej nyponrosor, fåglarnas sång och fjärilar trollsländor och färskt löv från bok och lärkträd medan mor och jag svärmade iväg ut över de ljusdränkta låglandet med åker och äng, den gången i P., och ropade till honom, vi kommer snart tillbaka hit igen, osv., DET VAR REDAN DEN GÅNGEN HJÄRTAT därför att vi uppskattade och höll av honom —”
Någonstans skriver hon att hon talar på två språk: ”på ett för att vara begriplig för världen och på ett annat, nämligen älsklingsspråket.” Möjligen finns det ett problem här, nämligen att språket Mayröcker skriver på är allt för mycket ett älsklingsspråk. Skrivandets njutning kan visst vara allt eller nästan allt, men efter att ha läst ett antal böcker av Mayröcker slås jag av att det är som om hon far fram i fåror hon redan trampat upp, i det hon redan behärskar, driver omkring i sin egen stil utan att stöta på hinder, tvivel, eller något hon själv betraktar som helt oväntat. Jag skulle också vilja läsa en bok där hon skriver efter att ha lämnat sin stil, höra henne fortsätta sin underbara urspårning i språket därifrån, sin ”jakt efter språket, efter språkets hemligheter”.
Samtidigt: Mayröcker gör verkligen något med en, med ens egen uppmärksamhet på världen, andra människor, sig själv. Vem kan vara riktigt den samma efter att ha metaboliserat till exempel följande mening: ”Jag lät solrosorna törsta ihjäl i vasen.”
Ulrika Nielsen
Friederike Mayröcker: vill ej mer gå i vall. Rekviem för Ernst Jandl och andra hörspel. Översättning och efterord av Ulla Ekblad-Forsgren.
Ellerströms, 2017.
