Identitetsmarknad

av Joel Backström

Joel Backström.

Identitetspolitiken är överallt. Till höger och vänster, bland antirasister och rasister förskjuts fokus från det universella – frågor som gäller alla, såsom allmänna rättigheter och fördelningen av samhällsrikedomen mellan arbete och kapital – till frågor där representanter för olika grupper hävdar sina rättigheter i kraft av sin partikulära identitet: finlandssvensk, transperson, muslim, infödd (”sann”, vit) finländare.

Det är en del av en allmän avpolitisering där folk definierar sig mindre genom sin uppfattning om en önskvärd och rättvis samhällsutveckling, och mer genom livs- och konsumtionsstil. Men ”avpolitiseringen” är förstås illusorisk; den innebär bara att de avgörande politiska valen gjorts i tysthet, och att samhällsutvecklingen effektivt drivs åt ett visst håll: högerut. Identitetspolitiken är konsumismens närsläkting och nyliberalismens baksida, eller snarare dess aningslöst granna fasad. Lögnen att det inte finns några alternativ i politiken (särskilt den ekonomiska) motsvaras av lögnen att alla kan köpa sig det liv de vill bland otaliga alternativ på butikshyllan. Konsumtion handlar väsentligen just om identitetsbildning, att genom sin konsumtionsstil bygga sin självbild och grupptillhörighet. Genom att klä sig si och äta så, ”konsumera” kultur av det ena eller andra slaget, antas man visa vem man är i någon viktigare, men naturligtvis totalt luddiga, existentiella mening.

Också könstillhörighet har dragits in i samma konsumtionslogik, och uppfattas idag som ännu en av de sociala identitetsmarkörer som, liksom klädstilar och dieter, var och en fritt bör få välja, och om det behövs genom operation få ändrad så att den motsvarar önskemålen. Jag påstår naturligtvis inte att könskorrigeringar faktiskt kan likställas med ett dietbyte. Däremot menar jag att just en sådan trivialiserande begreppsförvirring lurar nära ytan i mycket av diskussionen kring köns- och andra identitetspolitiska frågor. Folk insisterar på sina förmenta rättigheter i en ton som mest liknar den indignerade kundens som anser sig förtjäna bättre service och överlag alltid har rätt. Och olika institutioner svarar som ängsliga företag som vill vara kunderna till lags. Allt uppfattas, liksom när det gäller konsumtion, som subjektiva preferenser, och utgångspunkten är att man alltid borde få vad man efterfrågar.

Samma subjektivering, samma självupptagenhet där man helt tappat bort just sig själv, går igen på andra håll, till exempel i terapisnacket som genomsyrar vår kultur. I filosofin, där det som blir framtidens allmänt omfattade dumheter ofta först formuleras, har den här subjektivistiska förvirringen varit rådande sedan 1700-talet då det borgerliga samhället växte fram. Enligt den är allt som inte är snävt vetenskapligt mätbara fakta bara subjektiva känslor, åsikter eller ”värderingar”, som man varken behöver förstå eller kan ifrågasätta, bara uttrycka – vilket man sedan, av någon märklig anledning, anser att man bör respekteras för. Men om jag säger något huvudlöst är det naturligtvis inget du ska respektera. Ingen har ”rätt” att prata strunt, hur ofta folk än gör det. Det faktum att jag tillhör en viss grupp är heller ingen garanti för att det jag säger om den är riktigt, tvärtom. Vill man ha en sanningsenlig bild av förtryckarnas tillvaro är förtryckarna själva de sista man ska fråga: de ljuger om förtrycket för att döva sitt onda samvete, de kan inte annat. Ingen vill se de destruktiva sidorna hos sin egen identitet, hos den konstellation av mer eller mindre tanklöst anammade uppfattningar och värderingar man hängt upp sin självrespekt på. Därför är våra identiteter systematiskt förljugna.

Och det gäller offren för förtryck liksom alla andra; att utsättas för orättvisor blir man tyvärr inte själv rättvis av. Att lyssna på offer för diverse orättvisor är väsentligt, men sker det under den inte ovanliga förutsättningen att inget offret sagt får ifrågasättas, är ingenting vunnet. Då lyssnar man egentligen inte alls: att lyssna betyder inte att kritiklöst svälja det sagda utan att svara på det. Självförakt, självömkan och ressentiment vanställer lätt offrets perspektiv och får erfarenheter av förtryck att stelna till just en offeridentitet. Att i Prideparadernas anda vända självföraktet i stolt hävdande av den identitet som andra föraktfullt förtryckt kan vara ett steg mot att kasta av sig förtrycket och bli fri från offeridentiteten, men det är ingen önskvärd ändstation. Att ha en sexuell läggning eller tala ett visst språk är inget att skämmas för, men av samma anledning inget att vara stolt över.

I dag insisterar alla på ”sin” upplevelse och uppfattning: denna antas vara djupt personlig, och att förnekas rätten till den är majestätsbrott. Men ingenting är personligt per automatik. Om man i sin knarriga självömkan sitter och gnäller, i sin småsinta avund klagar över världens orättvisa, i sin illvilliga leda skvallrar om folk, i sin ängsliga konformism koketterar för att få gillande, så är det visserligen man själv och ingen annan som gör allt detta och bär ansvar för det, men det finns ingenting personligt i det. Munnen som talar är ens egen, men ur den flyter ett hopkok av fördomar och känsloströmningar som flyter omkring i vårt kollektiva omedvetna, och som man gripit efter i sin fega ovilja att ens försöka få tag i något verkligt, få kontakt med människorna man möter och därmed hitta något eget att säga dem. Att man har alla möjliga identiteter, att man kan klassificeras som det ena, andra eller tredje hjälper en inte det minsta här, lika litet som man hittar sitt sanna jag på butikshyllan. Identiteten hjälper inte, men den tröstar, lindrar ångesten över att inget eget ha att ge. För man är ju ändå finlandssvensk eller astmatiker eller äger någon annan allmänt erkänd identitetsmarkör – och ett socialt erkänt halv-utanförskap (”white monkey”) hör till de mest eftertraktade markörerna idag – som gör att man åtminstone vet att man är någon.

Joel Backström
är filosof

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.