Långbackas nej

av Joakim Groth

Första gången jag minns mig ha träffat Ralf Långbacka var i Vasa i slutet av 80-talet eller kanske i början av 90-talet, jag var rätt så ny som regissör och vi kom att prata med varandra. Jag kunde omöjligt förstå Långbackas pessimism gällande teaterfältet och hans egen position i det, kanske mest det senare, att han inte såg några möjligheter för att längre kunna skapa ett meningsfullt sammanhang för sig själv. Man kan ju alltid bilda en egen grupp, föreslog jag, som i mitten av 80-talet varit med om att göra det. Men Långbacka tycktes inte uppfatta det som ett rimligt alternativ, jag förstod inte riktigt varför, men kunde tänka mig att om man var van vid stora och statssubventionerade teatrar av nationell betydelse så var det inte så enkelt att retirera till en liten källargrupp med hand-till-mun-ekonomi.

Den här situationen ligger egentligen under hela denna sista (?) del av Långbackas memoarer, Innan ridån faller. Den omfattar tiden efter att han slutat som teaterchef på Helsingfors Stadsteater 1987, ett skede när det inte längre – med Långbackas formulering – gick att göra teater, men nog teaterföreställningar. Trots Långbackas vantrivsel blev det en hel del, på Stockholms Stadsteater, på Viirus på Kalvholmen, en hel rad operaregier. De här uppsättningarna skildrar Långbacka samvetsgrannt: repetitionsprocessen, arbetet med skådespelarna, mottagandet. Också om Långbacka på sitt oförbätterliga vis refererar all positiv kritik (gällande regi likväl som tacktal och tyskakunskaper) redovisar han också för det negativa och avståndstagande i mottagandet, vilket är av större intresse eftersom det i högre grad avspeglar förändringarna inom teaterklimatet i slutet av seklet och i början av nästa.

Det långbackaska idealet med en konstnärlig ensembleteater har i ett ekonomiskt och kulturellt alltmer osäkert landskap blivit något som enbart förefaller genomförbart inom små gruppteatrar som verkar mer eller mindre i marginalen, medan de stora husen kämpar med att klara sin budget från år till år med de resurser som står till buds.

Långbackas känsla av att inte längre vara behövd hade förstås olika orsaker, inte bara den gängse (att en 30-åring per se är intressantare för en teater än en 60-åring), utan också att hans intellektuella, analytiska regissörsprofil kom att bli allt mindre attraktivt i en postmodern eras relativism och subjektivitet; inom det som Långbacka kallar ”påhittsteatern”, där regissören blir föreställningens auteur och tolkningen får skymma det tolkade. Men Långbacka, som själv varit en banerförare för förändring inom teatern, är förstås klipsk nog att inse att tiden är obönhörlig, att ”varje generation har sin teater” och att man inte kan få rätt genom att hävda att man en gång haft det.

Det är vad jag uppfattar som kärnan i den här boken, som svävar ut åt alla håll (författararbete, tv-program, priser, resor, sjukdomar, flyttningar), innehåller en hel del upprepningar, passar på att ge tillbaka en del förflutna men inte glömda angrepp; det är ett sorgfälligt bokslut och ett avsked, och som sådant kanske, med risk för en liten övertolkning, ett sista hävdande av den ”konstnärliga teatern” i långbackask tappning, med en läsart där regikonceptet förutsätter en förståelse av ursprungstexten och scenen är förlagd mitt i det samhälle som den vuxit fram ur och talar till.

Joakim Groth

Ralf Långbacka: Innan ridån faller. Förlaget Masken, 2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.