Som medlem i nätverket Ican mottog aktivistveteranen Rebecca Johnson i fjol Nobels fredspris. Fredsarbetet bär frukt, säger hon, men oroar sig för den destruktiva utvecklingen i samtiden.
Brittiska Rebecca Johnson är känd bland fredsaktivister som en som har varit med om allt. Som forskare- har hon specialiserat sig på vapen och kärnvapen, men hon har sjungit på varenda fredsdemonstration mot NATO, kört lastbilar i forna Jugoslavien och levt i flera år i det mytomspunna feministiska fredslägret Greenham Common i Storbritannien. Hon var också en av grundarna av medborgarorganisationen Women Against Warcrimes som senare blev den brittiska avdelningen av Women in Black.
Hennes utbildning och forskning har gjort henne till en anlitad expert i många internationella sammanhang. På hennes institut Acronym bevakas många av de olika fredsförhandlingar som pågår i världen, från Colombia till Kongo och Burma.
Jag träffade henne i Bangalore, där hon var en av de åtta ledamöterna i juryn som skulle döma i en fredstribunal där kvinnor från hela världen vittnar om övergrepp och brott mot kvinnor och barn.
– Under första världskriget var bara en liten procent av offren civila. De flesta som dog var soldater, säger Johnson.
– I andra världskriget var däremot de civila krigsoffren betydligt fler än de militära. Och tack vare drönare och högteknologiska vapen ser man knappt några dödade soldater alls, men däremot nog en oerhört stor andel kvinnor och barn som faller offer för krigföringen.
Koloniala strukturer för fred
Enligt Johnson har det paradoxalt nog sina fördelar inom fredsarbetet att komma från ett land med en så mörk kolonial bakgrund som Storbritannien har.
– Nu nätverkar vi för freden, medan våra förfäder var kolonialherrar och imperialister. Vi försöker att reparera den skada som de orsakade. Mitt arbete är lika delar av aktivism, teori och diplomati: vi måste avkolonisera våra hjärnor.
Vi talar om Natos lobbyarbete i Norden, och Johnson berättar att hon känner till det svenska nätverket Ofog, som arbetar mot spridning av kärnvapen – och menar att det är viktigt att Sverige inte förlorar sin neutralitetsprincip.
Kapprustning och Nato är nära sammankopplade, vilket också blev tydligt under kongressen i Indien: ”From Sunshine India to Nuclear India”, sa våra värdar, som är aktiva i fredskollektivet Vimochanav som motarbetar utbyggnaden av kärnvapen och kärnkraft i landet.
Dumpa vapenlobbyn
Rebecca Johnson och Acronym är rådgivare i FN och hon säger att framsteg görs inom fredsarbetet, men att de sällan märks i de stora sammanhangen.
– Vi behöver nätverk, allianser och folkfronter av människor som må komma från olika håll, men som enas i arbetet för freden. Vi kan inte låta politiker, lobbyster och vapentillverkare bestämma hur många vapen ska det finns och i vilket sammanhang de ska användas. Vi måste ta kontroll över våra vapen och över våra krig. I ett krig är alla förlorare.
Nu har hennes arbete med Acronym givit resultat: som en del av icke-spridningsnätverket Ican mottog gruppen Nobels fredspris 2017. Ican består av mer än 468 organisationer i mer än 101 länder och arbetar för att stoppa utveckling och spridning av kärnvapen.
Norden som förebild
Jag träffar Johnson igen i sydafrikanska Kapstaden under Women in Blacks kongress. Vårt möte äger rum i slottet Good Hope som var platsen därifrån sydafrikanska slavar skeppades till hela den vita världen.
Johnson berättar att hon var närvarande i Oslo i samband med ceremonierna kring Nobelpriset. Vi pratar om Norden som en region som har lyckats förankra fredsarbete i det civila samhället.
– Tänk att för tusen år sedan var Norden en av de våldsammaste platserna i Europa, i periferin och utan normer. Här har utvecklingen visat att fred och välstånd hör ihop.
– Nobelpriset är bara en anhalt på vägen. Nu lever vi i skuggan av ett nytt maktspel med nya och gamla aktörer. Trumps och Putins ambitioner hotar freden på ett globalt plan. Nordkorea, Iran, och nu är till och med Theresa May ute och hotar med kärnvapen. Vi får aldrig sänka garden. Det är alldeles för mycket som står på spel. Jag hade funderat på att trappa ned, men jag får inte det. Mina kolleger behöver mig.
Text Ana Valdes
Foto ICAN
