Bara läsningen av dramatexter kan ibland liknas vid en intrig: att ensam visualisera en iscensättning av texten, att framkalla scenrummet och pjäskaraktärernas rörelser och röster i det. En väg ut ur denna svårighet kan vara att betrakta dramatexter utifrån sina egna förutsättningar, som avslutade litterära verk. Men under läsningen av dramatikern Christina Ouzounidis nyutkomna dubbelvolym Budbärare/Flyktdjur – innehållande två pjäser från 2015 och 2016 – blir varje tillstymmelse till en sådan trygg tillflykt otänkbar. Inte för att en litterär läsning av Ouzounidis dramatexter inte är möjlig, tvärtom. Det beror snarare på att varje tanke rörande ett avslutat verk kortsluts i kontakt med Ouzounidis dramatexter, som kan karaktäriseras som polyfona, poetiska och performativa. Egenskaper som aktualiseras redan i pjäsernas scenanvisningar, som varken är bestämda eller obestämda, utan bestämt obestämda. Nedan citerat ur bokens första dramatext, monologen Budbärare:
TID
Den tid där pjäsen utspelar sig.
Ett efter och ett före, d.v.s. ett inför, inför ett val,
d.v.s. ett inför ett oavbrutet bortval.
PLATS
Den plats där pjäsen utspelar sig.
Ett spegelstadium. Ett på gränsen till,
ett på ena och / eller andra sidan.
Scenanvisningarna, som annars fungerar som underlag för läsarens föreställning av det scenografiska rummet och skådespelarnas arbete med det, fokuserar hos Ouzounidis på pjäsens temporala och spatiala möjlighetsbetingelser. Förekomsten av ett före och efter, här och där, val och bortval, som både föreskriver villkor för och förhandlar med varandra.
Ouzounidis kännetecknande sätt att korskoppla klassiska teman från grekisk mytologi med samtidspolitiska situationer och maktrelationer fortskrider in i monologen Budbärare, där en könsneutral Hermes (gudarnas budbärare) går in i en mångskiktad dialog med sig själv och samtidsmänniskorna. ”Ett spegelstadium” där Hermes röst letar sig fram via negerande yttranden, frågor och motsägelser. Det påminner stundtals om Inger Christensens frambesvärjande och bestämmande av världen i Alfabet (1981), men med en kroppsligt situerad röst stämd av desperation och tvivel. Istället för ett frammanande rör det sig om orienteringsförsök i och genom talet, med en vingbruten kropp som hjälpmedel och hinder.
Jag är här. Jag har kommit. Men inte tillbaka. Jag återvänder inte, återvänder aldrig. Jag bevaras inte från gång till gång. Vi gör inte det, vi förvandlas. Jag försöker behålla mig själv, finnas kvar. Komma hem. Men det går inte, jag kommer aldrig tillbaka. Jag är här.
Budbärare lyckas med det svåra i att samtidigt vara prövande och principfast. Det är en monolog med många teoretiska och poetiska sidor, där rösten hämtar andan mellan motsägelserna. Att en person för talan underlättar också ljudandet och lyssnandet som läsningen av dramatext inbegriper: hur texten talas fram, hur skillnader mellan röstlägen, repliker, pauser, tiganden och tystnader gestaltas. För hos Ouzounidis är dylika distinktioner, som den mellan tiganden och tystnader, alltjämt av stor betydelse. Tigandet kan till exempel ge uttryck åt ett undanhållet svar, medan en tystnad kan formas till en replik – vara ett svarande.
I Flyktdjur utökas personregistret till tre talande – ”L”, ”S” och ”E” – som tillsammans börjar forma sina utsagor när budbäraren slutat, då ”Domen har fallit”. Alfabet-anslaget ”det finns” förskjuts in till det rumsligt situerade ”var är”, varav tilltalen blir mer frågande och ovissa. Pjäsen skrider fram i en utvidgad triangulär form, vilket komplicerar läsarens visualisering av dramatextens rumsligheter, röster, temporaliteter och rörelser. Utan skådespelare och scenrum blir de tre textuella rösterna stämda i nästan identiska lägen, varav urskiljandet av rösternas respektive motiv och utsägelsepositioner försvåras. Läsningen förs in i ett flerstämmigt sorl av utsagor – där ämnen, symboler och påståenden återkommer i varierande former utan att fasta orienteringspunkter befästs. En polyfoni som både är produktiv och förvirrande i relation till pjäsens framåtskridande. Ur ett poetiskt perspektiv saknas formmässiga friktionsytor, liksom konkretion i turnerandet av sats- och symbolupprepningar. Samtidigt är det tal om röster som om vartannat tvivlar och insisterar. Och det oupphörliga omförhandlandet måste kanske vara ovisst, skrivas fram som process. Eller med L:s ord:
Orden måste fortsätta komma, allt måste pågå, ingen skuld mindre än den andra, mindre värd menar jag. Skyldigheterna lika tunga. Det fortsätter, vi fortsätter, jag låtsas inget annat nu. Du vill att jag ska tala och jag talar, säger det som krävs, svarar, upplåter mitt kött. Varför skulle det vara någon skillnad nu? Starkare nödvändighet? Fler insisterande gudar? Större förtvivlan? […] Men bygget, bygget byggs, på ett eller annat sätt byggs det, så länge vi låter de här blocken falla ur händerna. Alltså fortsätter jag, utan att veta exakt hur det ska göras.
Pjäsens processuella uppbyggnad får mig att tänka på omskakningar av ett kalejdoskop. Det är som om texten bestod av samma symboler och satser, men när den skakas om (skiftar scen, fokus, etc.) förändras komponenternas position och funktion i relation till varandra; ”I det här samtalet som kastar sig självt mot sig självt gång på gång”. Konfrontationer och krockar som hela tiden (om)skapar motiv, diskurser och narrativ. Det är lika flyktigt som fantastiskt.
Budbärare/Flyktdjur är en fortsättning på ett fenomenalt författarskap, som idag ter sig vara en av de viktigaste inom den svenskspråkiga dramatiken. Kanske även i poetisk form.
Filip Lindberg
Christina Ouzounidis:
Budbärare/Flyktdjur.
Modernista, 2017.
