Helsingfors blir i år som första stad i Finland en del av det internationella nätverket ICORN som verkar för att ge skydd åt förföljda författare, musiker och konstnärer. Mycket talar för att Jakobstad följer i spåren.
ICORN, The International Cities of Refuge Network, är en fristående organisation med över 60 medlemsstäder och -regioner i Europa och Nordamerika. Verksamheten har funnits sedan 2006 och syftet är att erbjuda förföljda kulturutövare fristad under två år.
I Sverige är ett 20-tal städer och regioner medlemmar. Finland har hittills varit utan representation i nätverket, även om arbetet med att skapa fristäder har pågått i Helsingfors inom andra ramar under flera år.
Det kommunala projektet Kulturell Mångfald i Jakobstad hade i maj sitt slutseminarium. En av de frågor som projektkoordinator Lisen Sundqvist arbetat med är den om att låta Jakobstad bli en del av ICORN. Idén väcktes för två år sedan av författarna Lars Sund och Philip Teir, och under slutseminariet diskuterades möjligheten bland annat i form av en paneldebatt av en rad gäster. En av dem var Marita Muukkonen, medgrundare till Perpetuum Mobile rf som via Artist at risk erbjuder fristäder i Helsingfors och många andra platser i Europa. Sedan 2014 har gäster regelbundet bott på Sveaborg med stöd av kulturförvaltningen i Helsingfors.
– Det har gått till så att vi anställt våra gäster med minimi-inkomst under ett år, säger Muukkonen.
Hon gläds åt att Helsingfors blir en del av ICORN. Det är resultatet av långt arbete.
– Tjänstemännen sa först nej. Men politikerna har förstått att det ger något till Helsingfors som stad att vara en del av det här, säger hon.
Man får åbäka sig en del
På plats fanns även Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige, för att berätta om vad det i praktiken innebär att erbjuda fristad. Kostnaderna får respektive kommun stå för och hur mycket man lägger är varierande.
– Men det handlar om mellan 350 000 och 500 000 kronor per år (ca 35 000-50 000 euro, red.anm) för exempelvis boende, bredband, resor och en koordinator.
Verksamheten sker utan statlig inblandning och kan vara svår att infoga i en kommunal, byråkratisk struktur.
– Det går, men man får åbäka sig en del. Det har beskrivits som att få in en elefant i ett exceldokument.
Det viktigaste att minnas är att det här inte kan jämföras med ett konstnärsresidens eller ett vistelsestipendium.
– Man erbjuder inte ett residens utan i första hand en trygg plats. Fristadskonstnären får göra vad hen vill och måste inte nödvändigtvis jobba, säger Hansson.
– Men de som kommer är ofta i en uppbyggnadsfas av sin karriär och behöver lugn för att komma vidare. Sedan händer det alltid saker när man har en kulturutövare på plats. Exempelvis var Ramy Essam från Egypten (”The voice of Tahrir”) i Helsingfors som fristadsmusiker och när han släpper ett nytt album är finländska musiker med på det. Gästerna gör också avtryck på olika sätt, som genom att delta i den allmänna debatten. När den syriske filmskaparen Issa Touma från Aleppo var här ville folk prata om vad som händer i Syrien, men han riktade lika gärna blicken hitåt och påpekade att vi i Finland har en högerregering som verkar skära ner på i princip allting, säger Muukkonen.
Karin Hansson ger också ett exempel från Malmö där Parvin Ardalan från Iran var fristadsförfattare 2010-12.
– Efter det initierade hon ett projekt, Women making history, för att berätta om invandrarkvinnor under 100 år i staden. Det resulterade bland annat i boken Women making herstory.
Moderatorn Jeanette Östman, Marita Muukkonen från Perpetuum Mobile rf och Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige.
Kostnaderna inte ett problem
En av debattens åhörare frågar om man med en enda mening kan motivera att Jakobstad borde gå med i ICORN med tanke på att politiker sällan har tid att lyssna på långa förklaringar och ofta vill veta vad som är mervärdet. Panelen menar att man som politiker måste hitta svaret på det inom sig själv, att det handlar om humanitet och att det inte går att sälja.
– Vi måste välja att hjälpa, om inte den viljan finns inom politiken, vad finns då där? Frågar sig Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN som tillsammans med bland andra Finlands konstnärs- och musikerförbund är del av Artist at risk-arbetet i Helsingfors.
För Kulturell Mångfalds projektkoordinator Lisen Sundqvist var det delvis denna fråga som fick henne att också engagera sig politiskt. Sedan kommunalvalet förra året representerar hon Vänsterförbundet i kommunpolitiken.
– Jag tänkte att man borde kunna få det här att hända genom politiskt arbete. I mina ögon är Jakobstad en perfekt stad att vara värd för någon i behov av det. Vi har ett starkt teater- och musikliv och för att vara i Finland ett bra flyktingarbete. En enda person kan göra stor skillnad när hen berättar om sina erfarenheter. Förhoppningsvis kan det fungera som ögonöppnare. Folk från andra platser i världen blir ofta ansiktslösa och osynliga för allmänheten, säger hon.
I Jakobstad har frågan behandlats i politiska nämnder och tidsplanen är att staden ska ansöka om medlemsskap i ICORN i början av 2019. Panelisterna tror att det är en attitydfråga om tankarna blir verklighet. Kostnaderna borde inte vara ett problem.
– Politikerna är positiva. Det känns som att vi börjar förstå strukturerna och verkligen tro på det här. Även om Jakobstad blir fristaden tror jag att vi måste samarbeta regionalt om det här, säger Maria-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad.
– Som jag ser det vore det naturligt. Det finns en egen själ och en humanitet i den här trakten. Nu är det nästan 40 år sedan jag bodde i Nykarleby, men ju längre tiden går desto mer ser jag mig själv som just Nykarlebybo, säger Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.
På översta bilden Baran Caginli, kurdisk artist at risk-konstnär I Helsingfors, Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN, Marja-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad och Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.
Text & Foto Pär Jonasson
