Magiskt på Urkult

av Andreas Holmström

På Roskildefestivalen 1996 satt vi ett gäng vänner på campingen – låt oss säga nånstans mellan Khaled och Red Hot Chili Peppers – då jag blev skjuten i hjärtat. Jag satt och lyssnade på vännen Kalle som släppte loss sitt sinne i en improviserad ordkaskad medan broder Ola trummade igång ett beat på djembetrumman. Oberoende av varann. Efter säkert femton minuter knöts Kalles ordkaskad ihop, på något förunderligt dramaturgiskt sätt, samtidigt som Olas djembebeat gick in i sitt avslutande crescendo. Jag ställde mig upp och skrek: ”Vilken låt!” – fast det bara var jag som hade hört den. Det var en av den festivalens höjdpunkter, vid sidan av Neil Young, Patti Smith och Lucky People Center … För så är det ju: magiska upplevelser kan komma när du minst anar det, när garden är som lägst. Runt hörn eller mitt i natten. Årets magi på Urkult hette Ruth Alice. Men mer om henne senare.

Urkults mysfaktor måste sägas vara Festivalsveriges högsta. Det lilla samhället Näsåker i Ångermanland blommar ut till en vid famn av gemyt första helgen i augusti varje år. Och så är det sällan ordet ”naturskön” passar in bättre på en festival, med sin naturskapade amfiteater, sina talldungar, och inte minst sin ångermanälv och nämfors som gjorda för spektakulöra solnedgångar. På programmet stod på förhand bekanta akter som etno-nestorn Ale Möller, Neil Young-ösiga Slowgold, samt publikdragarna Tonbruket och Säkert!. Men erfarenheten säger också att Urkults artistbokare har näsa för överraskningar. Kanske marockansk gnawa med Bnat Timbouktou? Eller tuvansk strupsång med Huun-Huur-Tu? Fado med Dona Rosa? Blues med George Kilby Jr och Phil Wiggins? Det musikaliska famntaget är vidsträckt på Urkult.

I Ådals-Lidens träkyrka från 1820 huserar varje festival ett antal band, i år bland andra den tjeckiska celloduon Tara Fuki. Finstämt och vackert, som det plägar heta. Men måhända musik mer passande för en kulen natt natt natt, under en filt filt filt, i vinterns bleka ljus? Fredagskvällen bjöd sedan på det musikaliska glansnumret under festivalen, de Sankt Petersburgska glädjespridarna i Iva Nova. Den flyhänta batteristen Ekaterina Fedorova, den gladvilda dragspelaren Natalia Potapenko, den stencoola basisten Galina Kiseleva (översta bilden) och frontkvinnan Anastasia Postnikova på klaviatur, slagverk och sång bildar en kvartett av pur glädje. Publikdomptörer av yppersta märke. Med sin bas i slavisk folkmusik och med spröt ut mot andra genrer som rock och jazz skapar de en egen kraftfull brygd. Svängigt och rått. Dansant och punkigt. Hoppas bara att deras texter uttrycker något av samma subversiva kraft. Måhända ett Pussy Riot-horn i Putins solar plexus?

Alla spelar lite varstans på Urkult.

The Forbidden Orchestra består av kvinnliga musiker med rötterna i Irak, Argentina, Palestina, Senegal och Sverige, och spelar på för kvinnor genom tiderna förbjudna, tabubelagda eller ”opassande” instrument. Deras personliga historier och eklektiska uttryck skapade bastuvärme och gjorde intryck i den fulla Danslogen. Själv tyckte jag dock att det lät något splittrat och otajt, även om den politiska kraften i instrumenten och idén var, det måste sägas, kongenialt. Urkult är överhuvudtaget exceptionella på att lyfta fram kvinnliga musiker, förutom de redan nämnda så kan ur årets program artister som nord- och sydamerikanska Ladama, samiska Katarina Barruk och svenska Jaqee förtjäna utrymme.          

Under lördagen på den mindre Solscenen spelade de lågmält dansanta Bauls of Bengal. Själfull och fridfull musik, som kändes i hela kroppen. En musikalisk referens kan vara Ustad Nusrat Fateh Ali Khan. Gick utmärkt att liggdansa till. Och småslumra till. Sist på Stora scenen brukar det alltid hetta till. En rökare att avsluta festivalen med. Som sig bör. I år hette avslutningsakten Dikanda, ett polskt balkanband. Visst, det svänger. Visst, det är dansant. Men kanske är jag trött, kanske är jag mätt, för Dikanda räcker inte riktigt till. Det fattas ett par trumpeter, det fattas ett gäng klarinetter, dragspel och energi. Men det är bra ändå. För hela natten andas skönhet, drömmar och omfamningar.

Bauls of Bengal

Och så var det magin. Du vet när en upplevelse får tiden att stanna till ett nu, när ens liv blir till ett av allas liv. Förening i en kropp, förälskelse i ett ögonblick. På Urkult spontanspelar artister och amatörer runtom på festivalområdet och campingarna, både här och där. En natt står ett gäng på bron över Ångermanälven, och spelar, sjunger, dansar. Några skottar dansar och sjunger keltiskt, några andra sjunger Euskefeurat på pitemål. Många passerar, en del stannar. Plötsligt står alla närvarande fascinerat i en ring och en kvinna står i dess mitt, berättar något och trollbinder alla. Jag går närmare. Hon fångar orden i luften, ögonen och kropparna i stunden. Det är ord om människans plats på planeten jorden, ord om du och jag, ord om evigheten och nuet – allt på improviserat rim. Hon heter Ruth Alice, är scenpoet och ordkonstnär. Jag blir återigen skjuten i hjärtat. Detta är festival som bäst. Detta är liv som bäst. Detta är liv.

Snart sagt det enda som irriterade på årets Urkult var de miljardtals ettriga getingarna, som kanhända ville påminna om att det finns en värld utanför festivalbubblan. Den irriterande och skavande omvärlden, där Urkult varje år kilar in sina behövliga krumsprång.

Text Andreas Holmström
Foto Johan Gustafsson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.