Flera betydande svenskspråkiga skådespelare har lämnat bokslut de senaste åren, Thorsten Flinck, Marie Göranzon och Mikael Persbrandt. Och nu då Marcus Groth, om jämförelsen gör sig gällande. Skillnaden ur min svenska utgångspunkt är att Groth inte är särskilt välkänd, inte alls om jag ska vara krass, så där förloras ett betydande incitament till att läsa boken om hans liv. En annan skillnad mellan de kanoniserade svenska skådespelarnas memoarer och deras finlandssvenska motsvarighet är att de förstnämnda har haft journalister eller författare till hjälp. Det har inte Groth, och det märks. Men vänta nu, boken är väl skriven för en finländsk marknad, och det kan väl finnas fördelar med självbiografier som inte är förskönade av utomstående? Absolut, men båda dessa aspekter är tveeggade. Vilket ska visa sig.
För de som hörde Marcus Groths sommarprat förra året känns mycket igen i Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas. Det handlar mycket om föräldrarna och hur deras alltför tidiga död präglade den yngsta sonen, och om hur barndomen sedan fortskred i Munksnäs, Tölö och på Karlö (Hailuoto) utanför Uleåborg. Och om vänskap och hundar då. Mycket känns igen ordagrant från sommarpratet, vilket med tydlighet skvallrar om bokens läte. Det är talspråkligt, associativt och lättsamt. Parallellt berättas om uppväxten och diverse utblickar från vuxen ålder. Ibland roligt, ibland sorgligt, såsom ett liv plägar vara. Däremot är det knappast någon ordinär uppväxt som Groth berättar om. Moderlös sedan nio års ålder, och elva då fadern sköt sig på en parkbänk, så fick han och den nästan sju år äldre brodern Joakim i stort sett klara sig själva. Uppenbarligen med sällsamma mat- och dryckesvanor som följd. Men med många goda vänner.
Boken inleds med att en ”23-årig depression påbörjades” när Marcus mor dog. Dessa ord visar sig dock vara något av ett koketteri då det sedan talas om att han under hela skoltiden egentligen ”mådde ganska bra”, vilket på något sätt skjuter hela biografins inledande premiss i sank. Mest verkar uppväxten istället handlat om lek, äventyr och gemyt. Men om vi bortser från denna, kan jag tänka mig, litterära idé att inleda och att sälja boken med, så bjuder Groth på stundtals fascinerande läsning. Dels har vi Finlands moderna historia som belyses genom faderns tyska och moderns ryska bakgrund, och dels en rad äldre och nyare anekdoter av gott märke. Hur Groth lärde sig rida av en olympisk mästare för att sedan bli dennes beridare i Vitryssland, hur faster Elsa hamnade i fängelse efter ”någon slags försnillning”, och inte minst hur hans brinnande förälskelseådra försatt honom i både himmel och helvete. Sedan har vi förstås åtskilligt också från teaterns kulisser, där en episod om hur Groth fick gästspela som Raskolnikov i Moskva utan att kunna ryska förtjänar extra ljus. Det går dock rätt långt in i denna bok innan någon depression visar sig. Men barndomens trauman tränger sig in. Mellan supande och arbete, mellan terapi och eufori.
Den rapsodiska talspråkligheten i Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas ger boken en tydlig röst och ett sympatiskt skimmer. Men en brist på disposition och kapitelindelning ger stundtals ett disparat intryck. Vissa episoder kring ekonomiska oegentligheter och specifik kakelkunskap hade också kunnat avvarats läsaren. Inte för att en medförfattare nödvändigtvis hade gjort saken bättre, men lite redaktionell ansning hade varit på sin plats. Fast Groths bok är främst ett tydligt nedstamp i en tid och en tillvaro, med en särpräglad väg fram till karriärens scener och brokiga själsliv. Med ett ständigt brinnande hjärta. Så även för den som till äventyrs inte känner till Marcus Groth är hans självbiografi väl värd att svepas med av.
Andreas Holmström
Marcus Groth:
Om vänskap, hundar och
glädjen över att kunna andas.
Förlaget, 2018.
