Humor blandas med vass samhällskritik när The Doggy Style Project presenterar slampan som norm. Föreställningen hoppar, kryper, juckar och putar – men vem tittar på vem?
Hypnotisk medeltida dans, food crushing och hundställningar i olika skepnader. Bland annat dessa ingredienser finns i Bravo Togas föreställning The Doggy Style Project. Den Stockholmsbaserade experimentella scenkonstgruppen gav tre föreställningar på Viirus i början av september.
The Doggy Style Project är det tredje kapitlet i gruppens slut shaming-trilogi. Det är en fysisk studie i synen på slampan, ett försök att återta begreppet eller kanske snarare att helt tillintetgöra det.
I vårt samhälle finns en märklig besatthet av att kategorisera den kvinnliga sexualiteten, den ses som skev i vilken form den än tar sig uttryck. Redan som barn får vi lära oss att slampighet är något fult och avvikande. Men i Bravo Togas tappning är slampan inget undantag, hon är norm. Lena Bondeson, Anna Kuusamo och Sara Ribbenstedt håller inte igen i föreställningen, deras interaktion i den lilla studiosalen är suggestiv och fascinerande. De omfamnar helhjärtat doggy style-estetiken, de hoppar, kryper, juckar och putar. Trots att vi är vana vid att se de här rörelserna som tecken på underkastelse och objektifiering, har skådespelarna hela tiden övertaget. Humorn och självdistansen är ständigt påtaglig i deras rörelser, men under ytan finns svärtan och allvaret.
I föreställningen ingår också inslag av food crushing, en fetisch som är populär inom porren. Bland annat syltlökar och ägg krossas på scen, samtidigt som skådespelarna stirrar oss intensivt i ögonen. Stämningen är minst sagt laddad. Vem är det som tittar, vem har makten?
The Doggy Style Project känns som ett helgjutet och självständigt verk, trots att jag inte har sett de två första delarna. Föreställningen spretar emellanåt åt lite väl många håll, men helheten imponerar. Också ljudbilden stöder föreställningen på ett fungerande sätt.
Efter själva föreställningen fick publiken delta i en dansövning som gruppen kallar för häxdans. Under 12 minuters tid fick vi på valfritt sätt dansa till techno i ett beckmörkt rum. Att få dansa utan hämningar i sitt egna lilla universum var en befriande avslutning på kvällen.
Text: Linn Karlsson Foto: Chrisander Brun
Regi, koncept, idé, medverkande:
Bravo Toga (Lena Bondeson, Anna Kuusamo och Sara Ribbenstedt)
Ljuddesign, medverkande: Bernt Karsten Sannerud
Scenografi: Linn Henriksson Strååt
Ljusdesign: Heiđa Kristín
Text: Olivia Schrøder
Körteknik: Amanda Lebert
Producent: Alexandra Olsson
Producentstöd: Sara Bergsmark
Konstnärlig konsult/bollplank: Linda Forsell