Julia Knezevic.
I Orons bok, som i min engelska version heter The Book of Disquiet, möter läsaren också en inåtvänd enstöring, som likt Dostojevskijs och Sartres huvudpersoner föraktar mänskligheten och förpassar sina medmänniskor till en oädel klass av stupida imbeciller (emedan de själva givetvis skattar sig som intelligensens högsta produkt), för att i nästa paragraf framhäva sin oduglighet som människa. ”In a moment of enlightenment, I realized that I’m nobody, absolutely nobody”, skriver Pessoas heteronym Bernardo Soares.
Livro do desassossego por Bernardo Soares utkom 1982, fyrtiosju år efter Pessoas död. Hans renommé som en av Europas främsta modernister är strikt postum. Ett besynnerligt bidrag till modernismen är Pessoas myntande av heteronym som ett litterärt begrepp, som inte ska blandas ihop med det lingvistiska begreppet heteronym som avser ord som banan (i form av Guds version av fast food) och banan (på vilken racerbilar kör). Pessoas in alles sjuttiotvå heteronymer är alltså inga meningslösa pseudonymer, utan de har alla en egen biografi, personlighet och litterär stil. Fernando Pessoa (1888–1935) lär dessutom ska ha sett sig som ett medium, som tidsenligt sysslade med automatisk skrift. Och ibland när han stod framför spegeln såg han en annan man än sig själv! Som engagerad astrolog gjorde Pessoa också detaljerade personliga horoskop för sina käraste heteronymer.
Bernardo Soares, författaren till Orons bok, upplevdes snarast som en semi-heteronym av Pessoa eftersom han ansåg Soares likna honom själv mest, som blott en ”mutilation” av hans egen personlighet. Upprepade gånger reflekterar också Soares kring sitt egna persongalleri: ”I created various personalities within myself … I am the living stage across which various actors pass acting out different plays”.
Från första till sista sidan består Soares livsverk av en fragmentarisk dagbok med filosofiska funderingar, vars arrangemang för publicering vilar på akademikers informerade gissningar. Att det handlar om storartad, nästan pompös, poesi står klart. Men i längden passiveras jag av läsningen då ljuset över Lissabons gator och hustak ständigt begåvas med hela spektrets färger. Och jag blir uttråkad av att om och om igen få läsa att han tänker, känner och drömmer, varefter han klagar på att han varken tänker, känner eller drömmer. Soares avslöjar också alltför ofta sin förälskelse i litterära effektsökerier som ”Everything is us and we are everything, but what is the point if everything is nothing”. Eller ”I am me again, exactly as I am not.”
Litterärt grottmåleri. Människan är ännu en ytterst dålig skribent som trevar i grottmörker efter sätt att utrycka sig i skrift. Och dunkelt är resultatet också.
I Orons bok framträder en man som inte vill bli förstådd av sina medmänniskor (”to be understood is akin to prostituting oneself”) och därför gömmer sig bakom en fasad av falsk normalitet. I stället för att i det verkliga livet känna kärlek föredrar han att blott drömma om den. Att älska innebär alltid också att förlora. Vår drömmare är en särdeles dålig förlorare. Likaså drömmer han hellre om att insupa nya landskap, snarare än att ge sig ut på riktiga odysséer. Han är lyckligare när han sitter ensam i sin kammare och där elokvent konverserar med fantasivänner, än ute på krog med andra lissaboniter (symptomatiskt nog står det också i förordet att Pessoa var en dedikerad men diskret alkoholist).
Den besynnerliga mannen i Orons bok är en utpräglad nihilist som dock är övertygad om den Första Rörarens existens. Och liksom jag fullständigt delar den övertygelsen håller jag också med om tesen att det krävs en fenomenal intelligens för att drabbas av ångest en regnig dag! Scouter är domnade människor i sitt förhållande till dassigt väder…
Men det som inger mig mest kuslig oro med denna oroliga bok är upphaussandet av drömmeri på det levda livets bekostnad. Och det slår mig plötsligt att inom en snar framtid kommer vi också att låsa in oss i vår kammare och semestra i vårt vardagsrum med Virtual Reality Headsets på huvudet. Ingen idé att slösa riktiga pengar på en resa till Bahamas, med riktiga baksmällor som konsekvens av för många riktiga Bahama Mamas. Ingen idé att riskera brutna ben i Alperna eller uppkomsten av isterbuk efter kopiösa mängder fondue. Ingen idé med att visa riktig disrespekt för att man på riktigt försöker klättra uppför Uluru längs en helig Dreamtime track (vilket tack och lov på riktigt kommer att totalförbjudas år 2019). En obeskrivbar dag gör vi alla ännu en månvandring, i stället för att ta en riktig aftonpromenad längs stranden.
Fast med risk att låta som en konservativ bakåtsträvare ser jag inte alls fram emot den dagen. För som Albert Camus – ännu en manlig, intellektuell outsider – skriver i Myten om Sisyfos så ”är det frågan om att leva”.
Julia Knežević
är doktorand
