Den klassiska liberalismen är död.
Åtminstone om man får tro Storbritanniens nationalklenod, komikern och författaren Stephen Fry, som nyligen fällde det omdömet på den berömda Festival of Dangerous Ideas i Australien. Med sitt uttalande angriper han den så omtalade polariseringen i samhällsdebatten. Enligt Fry har vi på ena sidan den nya högern, som förespråkar en bisarr blandning av kristendom och libertarianism, och på andra sidan ”illiberala liberaler” som är uppslukade av frågor som ”identitetspolitik och kulturell appropriering”. Mellan dessa två motpoler står ”resten av oss” som i ett Ginnungagap och iakttar förskräckt skådespelet.
Stephen Fry har länge varit en omtyckt samhällsdebattör på den moderata vänsterkanten. Men han har länge haft ett horn i sidan till så kallad politisk korrekthet och de emancipationsrörelser som ”är uppslukade av frågor som identitetspolitik och kulturell approriering”. Helt bisarrt blev det i våras, då Fry satt i en panel och diskuterade politisk korrekthet, och fann sig på samma sida som feministhataren och högertrollet Jordan Peterson.
Fry är inte den enda debattör som oroar sig över att ”PK-samhället” har gått för långt. Många magsura kommentarer har också höjts om hur svårt det är att tala om ”manlig jämställdhet” i samband med den uppmärksammade debatt som i början av november blev portad från Åbo Akademi, efter att protester höjts mot att två rabulistiska #metoo-kritiker, Alexander Bard och Johan Mparmpagiannis, kommer att delta.
Så långt kan jag hålla med Fry att det finns en viss tendens till att vi isolerar oss i trygghetsbubblor och hellre håller låda för vår egen publik än för meningsmotståndare eller personer som vi av någon orsak inte gillar. Det kan gå till överdrift, som när vissa transaktivister ville porta vänsterdebattören och författaren Kajsa Ekis Ekman från ett evenemang för att hon inte tillräckligt tydligt omfattat transpersoner i sina resonemang. Frågan är om detta inte ändå har mer att göra med den nya medieverkligheten, att en tweet lätt blir till ”debattstorm” i rubrikerna, och ett upprop med ett tiotal undertecknare blir till att ”feministerna kräver”. Det har alltid funnits folk som vägrat diskutera med andra.
”PK-motståndare” brukar gilla att påstå att vissa ämnen i dag är ”tabubelagda” eller ”nedtystade”. Men för det mesta är de ämnen de ger exempel på sådana som däremot diskuterats till lust och leda – ofta under rubriker om hur ”nedtystade” och ”tabu” de är.
Politisk korrekthet handlar inte om att förbjuda folk att diskutera vissa ämnen, utan om att visa respekt för andra människor. Stephen Fry och andra självutnämnda yttrandefrihetsförkämpar kunde göra gott i att i stället för att slåss mot halmdockor fundera på om det finns andra, mer konkreta orsaker, till exempel till att män mår dåligt, än påhittade konstruktioner som ”PK-maffian”.
Om Frys ”klassiska liberalism” innebär att vi måste samla oss i den politiska mitten, är den knappast lösningen. Tvärtom kan man påminna om att de som med ”allt var bättre förr”-argument motsatt sig samhällets progressiva rörelser ganska konsekvent ställt sig på fel sida av historien.
Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör
