Om vikten av att göra Foodoras cykelbuds fackliga kamp synlig

av Mio Lindman

I början av september i år rapporterade bland annat Svenska Yle och Helsingin sanomat om cykelbud som jobbar för hemkörningsföretaget Foodora och som tröttnat på sin situation. Cykelbuden berättar att timpenningen under vardagar har sänkts från 8 till 7 euro, medan provisionen per leverans höjdes med 20 cent. ”Bättre intjäningsmöjligheter för cykelbuden”, resonerade Foodora enligt Yle. Cykelbuden meddelades helt enkelt om att så är numera fallet och ombads skriva på ett nytt kontrakt. Buden vittnar också om att det inte längre finns gemensamma utrymmen där man till exempel kan värma sig på vintern eller använda WC. Genom gräsrotsorganisationerna Vastavoima och Vapaa syndikaatti har buden själva (och några personer som jobbat som cykelbud tidigare) uppmärksammat sin situation; en demonstration har ordnats och man har försökt vända sig till Foodora med sina krav på bättre villkor, bland annat att Foodoras många frilansande cykelbud ska knytas till företaget genom ett regelrätt arbetsförhållande. De som ansvarat för kampanjen har samarbetat med servicefacket PAM.

Många av Foodoras cykelbud befinner sig i gränslandet, eller snarare ingenmanslandet, mellan företagare och anställda. Foodora erbjuder sina turer på en plattform som heter Delivery hero och kontrollerar på det sättet hur turerna erbjuds. Cykelbuden som inte är anställda (tidigare har vissa bud, till exempel ”team captains” som också haft kontorssysslor, varit anställda, men numera har endast ett fåtal cykelbud en anställning hos Foodora) får bära riskerna och så att säga helt bokstavligen ta smällen. Företaget täcker ingen sjukförsäkring för frilansare som råkar ut för olyckor eller blir sjuka på andra sätt.

Villkor görs synliga

Kampanjen har lyckats såtillvida att de villkor som präglar cykelbudens turer har synliggjorts. När vi träffar på människor som utövar ett visst yrke bara i egenskap av kunder fastnar vi lätt bara vid priset och tillgängligheten; cykelbuden förkroppsligar en tjänst bland andra som man kan vara nöjd eller missnöjd med (många plattformar uppmanar kunden att recensera tjänsteleverantören). Trots att företag ofta säger sig måna om ”transparens” månar man om att putsa upp bilden av företagets verksamhet så att den passar ihop med det brand man månar om att upprätthålla. Går man in på sidan ”Foodora mediassa” (Foodora i medierna) är det inte nyhetsartiklar om missnöjda cykelbud som man stöter på.

Kampanjen påminner om vikten att om och om igen tydligt – både med tanke på offentligheten och på de berörda på en arbetsplats – lyfta fram asymmetrin mellan arbetstagare och arbetsköpare. Relationen mellan cykelbud och Foodora är inte symmetrisk, även om företaget försöker få det att se ut så genom att motivera systemet med ”samarbetspartners” med den frihet och flexibilitet som alla erhåller. Det är helt enkelt inte så att frihet och flexibilitet finns för alla parter: företaget, ”samarbetspartners” och kunder. Asymmetrin är en konkret omständighet, framför allt handlar det om helt olika utgångspunkter för att förhandla på en arbetsplats; arbetsköparen kan välja och vraka bland tjänsteleverantörer, medan arbetstagaren är beroende av en inkomst. För att igen luta oss på exemplet Foodora: företaget har ett automatiserat system som placerar cykelbuden i en rankning, enligt vilken turerna sedan erbjuds.

En av arbetarrörelsens grundfrågor formuleras sällan klart, även om den kokar under ytan: Hur skapar man tillsammans en beredskap för att kämpa för sina rättigheter på arbetsplatsen?

Falsk motsättning

Många som jobbar för Foodora är invandrare. När jag läser artiklarna om de dåliga villkoren som frilansarna hos Foodora har påminns jag om vikten av att inskärpa att invandrare och ”finländare” inte alls ska uppfattas som ”konkurrenter” om jobb, så att invandrare antas sänka löner och försämra arbetsvillkoren. Det finns de som likt nationalekonomen Bengt Holmström vill att till exempel asylsökande som ett led i ”integrationen” ska få en lön som är lägre än det som anges i kollektivavtalen. Yle citerar nobelpristagaren: ”Det duger för dem [”de som kommer från utlandet”]. På så sätt kan de klättra upp för karriärstegen utan att finländarna blir irriterade.”

Holmströms uttalande och Foodoras sätt att dribbla med ”samarbetspartners” kan sägas vara ett exempel på ett bredare europeiskt fenomen som journalisten Rebecka Bohlin har diagnostiserat i sin utmärkta reportagebok De osynliga: om Europas fattiga arbetarklass (2012, läs Ny Tids recension här). I boken intervjuas städare, restaurangpersonal och kassörskor i England, Tyskland och Sverige som har så dåligt betalda jobb att de inte alltid ens täcker de mest grundläggande utgifterna. Många har flera jobb samtidigt. Vissa jobbar 12 timmar om dagen. Hon beskriver logiken i EU:s ekonomier, inklusive Sverige, som ändå har starka fack. Låga löner och osäkra arbetsförhållanden håller priser och kostnader nere. EU:s ekonomier trängtar efter migranter som uppehåller sig tillfälligt i landet och som saknar rättigheter. De jobbar, och åker (i många fall: tvingas åka) vidare. Bohlins exempel från städ- och restaurangbranschen visar hur arbetsköpare glatt hyr in människor som är så billiga och så desperata som möjligt. Hon sammanfattar den groteska ironin i EU: den ideala arbetaren är egentligen papperslös. 

Men riktningen – låga priser, sänkta arbetskostnader – drabbar alla som jobbar (och indirekt, alla arbetslösa). Det är inte något som invandrare eller asylsökande kan eller ska beskyllas för. Deras prekära situation är snarare ett symptom på ett problem som präglar arbetsmarknaden som sådan. Att arbetsköpare likt Foodora försöker få dem som utför arbetet att falla mellan stolarna är typiskt givet att idealet är människor som är så flexibla som möjligt.

Att lyfta fram att problemen omfattar arbetsmarknaden som sådan är därför viktigt för att inte ställa en grupp arbetare mot en annan, som ofta är fallet. En forskare som intervjuas av Bohlin, Bridget Anderson från Storbritannien, formulerar problematiken väl: ”När polacker efterfrågas för att de ’jobbar hårt’ har det inget med polacker att göra, det har med strukturen att göra”. Migranter efterfrågas för att de är beroende av att få sitt arbetskontrakt förnyat, och därför är de i regel lättare att exploatera och kontrollera.

I sin bok utforskar Bohlin vilka möjligheter facket har att organisera människor i servicebranschen som kanske inte talar landets språk så bra och som kanske inte är medlemmar i facket. Bohlin hänvisar bland annat till brittiska Unite när hon visar på exempel på fackligt arbete som sker nära dem som rör sig på olika arbetsplatser, och där man aktivt går in för rekrytering och vinnlägger sig om att berätta om vad facket gör och hur det kan hjälpa till med olika saker, inte bara att förhandla om löner. Även om facken i Sverige tappar medlemmar och har försvagats ser hon glimtar av hopp just i det aktiva, lokala arbetet där man är beredd på konflikt. Den gamla samförståndsandan fungerar inte längre.

Kamp på arbetsplatsen

Just på grund av lockelsen att ställa en grupp mot en annan är Foodora-kampanjen så välkommen. Buden är studenter, invandrare, folk som redan har en inkomst och behöver dryga ut kassan. Vapaa syndikaatti och Vastavoima i sin tur representerar nya typer av gräsrotsorganisationer bortom de befintliga, ofta toppstyrda, facken. Sammanslutningarna vänder sig till ”arbetare” i ordets bredaste bemärkelse; också studerande, frilansare och arbetslösa ses här som arbetare.

Centralt just nu vore att återuppväcka tron på att det går att samarbeta kring en kamp mot försämringar som påverkar det egna arbetet eller till exempel minskar utrymmet för att utöva sitt eget omdöme och sitt yrkeskunnande – oavsett om man är inhoppare, egenföretagare eller löntagare. I och med arbetslivets förändringar – framför allt fragmenteringen av produktionskedjor – kräver detta en hel del uppfinningsrikedom.

Att just cykelbud tar strid, eller åtminstone tar sig ton, är i sig hoppingivande. Plattformsekonomin som fenomen, som Foodora naturligtvis hör till, är förankrat i den accelererande individualiseringen av arbetslivet. Allt fler jobbar inom vad som börjat kallas ”gig-ekonomin”. Över 150 000 finländare är idag ”sysselsatta i eget arbete”. Den här utvecklingen som arbetslivet genomgår innebär till exempel att de som på olika sätt jobbar för ett företag inte längre nödvändigtvis har en traditionell arbetsplats där man jobbar tillsammans med andra. Lösa nätverk av ”samarbetspartners” blir allt vanligare – det vill säga att röra sig i ingenmanslandet mellan arbetstagare och företagare. Men också i detta ingenmansland kan företaget på olika sätt ändå utöva stenhård kontroll, till exempel som i fallet Foodora genom att sänka timpenningen medan provisionen per leverans höjs lite grann – frilansaren måste alltså försöka klämma in fler leveranser. Man blir lätt blind för denna form av kontroll genom att de som jobbar framställs just som självständiga företagare.

Nya former av facklig verksamhet

Har fackföreningsrörelsen någon egentlig roll att spela idag? Det är en fråga som många ställer sig helt på allvar. Högern gör sitt för att luckra upp fackets roll som avtalspart så att målet är avtal som omfattar endast den specifika arbetsplatsen. Under det senaste året har regeringens huvudlösa sysselsättningspolitik dock gjutit nytt liv i den fackliga kampandan, något som utan tvekan är positivt. Men det finns också lite annorlunda tankar om varför det är värt att bevara fackföreningens idé. Fackföreningsliknande sammanslutningar som Vapaa syndikaatti och Vastavoima sätter bilden av facken som en självdöende bastion för de traditionella löntagarnas rättigheter i gungning. Vastavoima uppstod som en sammanslutning mellan aktivister och fackliga förtroendemän, och säger sig driva just de personers sak som så lätt hamnar mellan stolarna i den traditionella intressebevakningen. Vapaa syndikaatti deklarerar att man strävar efter egenmakt på livets alla områden – det handlar om mera än att försöka få löneförhöjningar till stånd. Och hoppingivande är också att kampen för Foodoras cykelbud gjordes i samarbete med servicefacket PAM.

Också i andra länder händer det liknande saker. I Storbritannien finns numera IWGB, Independent Workers Union of Great Britain, ett fack som vänder sig just till yrkesgrupper som tidigare sällan varit fackligt organiserade: städare, cykelbud, säkerhetsvakter och ”foster care workers”. IWGB har bland annat tagit strid med Uber, och i slutet av oktober i år ordnades en demonstration där prekariatets olika grupper samlades för att kräva grundläggande rättigheter.

Kampen mot den ständiga anpassningen till arbetsköparnas villkor kan inte ges upp bara för att beroendet och anpassningen förutom löntagare också omfattar frilansare, inhoppare, egenföretagare och, naturligtvis, arbetskraftens reservarmé – de arbetslösa. Att rusta oss alla att tillsammans skapa strukturer och beredskap för att bjuda motstånd mot ett arbetsliv som splittrar och härskar är oerhört viktigt idag. I cykelbudens kampanj politiseras arbetets vardag, just för att livet inte ska krympa till att handla om jakten på ett maximalt antal arbetsturer. Förhoppningsvis kan deras kamp och denna politisering av arbete ingjuta mod i människor på andra arbetsplatser att kämpa mot försämrade villkor, snarare än att dessa ses som omständigheter som man som enskild människa måste anpassa sig efter så gott det går. N

Text Mio Lindman

I början av november trappades kampanjen för cykelbudens
rättigheter upp. Läs mer via hashtaggen #boycottfoodora och på
foodoracampaign.noblogs.org

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.