Return of the Jedi

Janne Wass
Janne Wass.
Upptakten till De grönas ordförandeval har inte varit snygg, men så är inte heller partiets opinionskurva det. Om någon kan vända trenden är det antagligen Pekka Haavisto, trots att det luktar lite mygel i knutarna, skriver Janne Wass, som analyserar De grönas utveckling under det senaste ett-och-ett-halvåret.

Som så många spekulerat, avgick den sjuklediga och omstridda Touko Aalto från De grönas ordförandepost. När Aalto valdes till ordförande i juni 2017 red De gröna på en historisk popularitetsvåg, och det talades om att partiet på allvar kunde bryta sig in bland de tre stora, liksom Sannfinländarna 2015. I sitt linjetal lovade Aalto till och med att leda De gröna till statsministerposten – ett infall av hybris som i backspegeln verkar osedvanligt illa tajmat.

För den stora allmänheten var Aalto ett oskrivet blad, de flesta hade aldrig ens hört talas om 32-åringen från Joensuu. Hans ideologiska placering på vänster-höger-skalan framstod för många som oklar: han hade en bakgrund som kommunistsympatiserande studentaktivist, men kallade sig numera för “socialliberal anhängare av marknadsekonomi”, vilket inte tydliggjorde hans ståndpunkter särdeles mycket. Det gjorde inte heller det faktum att Aalto genast från början började ställa sig in hos regeringspartierna med tal om “samarbete i stället för motsättningar”, ett eko från Sauli Niinistös valslogan “Motsättningarnas tid är förbi”. Att De gröna och Aalto ville in i regeringen 2019 gick inte att missta sig på.

Aaltos nedförsbacke inleddes i augusti 2017 då hans hustru under stort medieuppbåd begärde skilsmässa på grund av Aaltos förhållande till en annan kvinna inom den gröna organisationen. Det är onödigt att spekulera i hur mycket av partiets nedförsbacke som hade med Aalto att göra, men det bistra sanningen är att De grönas gallupsiffror började dala på hösten 2017. I september var De gröna det näst populäraste partiet i Yles mätning med ett stöd på nära 18 procent. I oktober rasade stödet tillbaka till 14 procent, och har sedan dess dalat till under 12.

Aalto var sedan så gott som osynlig i offentligheten under det följande årets tid, vilket inte hjälpte partiets popularitet. När han sedan igen syntes, var det i skandalrubriker, efter att bilder publicerats av en festande partiordförande som klappade män på baken på en gayklubb i Stockholm. I sig ingenting att himla över i vårt liberala 2018, men för politiska motståndare erbjöd festbilderna på Aalto en utmärkt klubba att slå ett redan liggande parti i huvudet med. Samma taktik användes mot Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki efter hans blöta kväll med hockeylandslaget i samband med VM i Sotji 2014. Strax efter det fick Aalto mer ovett skopat över sig: först av partikamraterna för att han var långsam med att offentligt ge sitt stöd till De grönas lagstiftningssekreterare Aino Pennanen efter hennes deportationsprotest i ett Finnair-plan, och sedan av sina motståndare efter att han förtydligat sitt stöd för Pennanens aktion. Den 8 augusti publicerade Suomen Kuvalehti ett långt reportage som avslöjade ett djupt missnöje med Aaltos ledarstil inom vissa kretsar av De gröna. Flera av de svarande uppfattade att Aalto var dålig på att kommunicera, att han gärna höll långa föredrag von Oben, vars innehåll för många blev grumliga. Aalto uppfattades på det stora hela som för linjelös och för fokuserad på enskilda sakfrågor. Den kumulativa effekten av allt det ovan nämnda gjorde det mer än tydligt att De gröna led av en ledarskapskris.

I september meddelade Aalto att han blivit diagnosticerad med depression och tog sjukledigt på grund av burn-out. Den 24 oktober avsade han sig ordförandeskapet. Med ett halvt år kvar till riksdagsvalet var tidpunkten allt annat än optimal, men ännu värre för partiet hade det antagligen varit om Aalto suttit kvar. De gröna har liksom Sannfinländarna under de senaste åren varit något av ett jo-jo-parti – dess gallupunderstöd har de senaste fem åren enligt Taloustutkimus mätningar legat på allt mellan 7 och 17 procent. Eftersom partiet lätt fångar lösa väljare har det uppvisat lika snabba upphämtningar som snabba ras. Om De gröna med en ny ordförande lyckas blåsa liv i partiet, kan ännu vad som helst vara möjligt i valet. Frågan är om rätt ordförande står att finna.

Många hade hoppats på att Ville Niinistö skulle rädda partiet bara ett och ett halvt år efter sin avgång från ordförandeposten. Niinistö är en av Finlands absolut skickligaste politiker, uppskattad brett över partigränserna, och det var under hans tid som ordförande som De gröna definitivt ryckte ifrån Vänsterförbundet och började närma sig de tre stora partiernas popularitetssiffror. Men i onsdags meddelade Niinistö att han inte ställer sig till förfogande, och inte heller ställer upp i riksdagsvalet. Andra gröna tungviktare som Satu Hassi, Heidi Hautala, Maria Ohisalo, Ozan Yanar och Oras Tynkkynen tackade också nej en efter en. Ännu i början av veckan hade bara en kandidat ställt sig till förfogande: Outi Alanko-Kahiluoto, en trotjänare inom partiet, långvarig riksdagsledamot, ordförande för riksdagsgruppen och en ständig “bubbling under”-kandidat till ordförandeposten. Ännu i förrgår fanns egentligen bara två andra tänkbara kandidater kvar, den unga rabulisten Emma Kari och den folkkäre ringräven Pekka Haavisto. På torsdagen klarnade sedan bilden: Emma Kari meddelade att hon inte ställer upp i ordförandevalet, medan Pekka Haavisto gav sig in i spelet. Och avgjorde det högst antagligen på samma gång.

Outi Alanko-Kahiluoto är en respekterad, meriterad och erfaren politiker som ändå aldrig hört till De grönas mest lyskraftiga stjärnor. Med sin lite tjänstemannamässiga utstrålning har hon i offentligheten ofta blivit i fötterna på karismatiska figurer som Kari, Niinistö, Yanar och Jani Toivola. Dessutom är Alanko-Kahiluoto lite för vänsterorienterad för en stor del av De grönas medlemmar, inte minst i toppskiktet, där det långe varit den blågröna nyansen som dominerat. Haavisto är däremot de blågrönas man. Alanko-Kahiluoto har blivit utspelad från ordförandekampen två gånger i rad, och inför det senaste ordförandevalet hoppade hon av racet halvvägs. Hon beskyllde då Niinistö för att driva fram sin tidigare riksdagsassistent Emma Kari som nästa ordförande, ett uttalande som skapade henne många ovänner inom partiet. Inte heller detta förbättrar hennes chanser i detta val. Mot den unga Emma Kari som nu sitter sin första period i riksdagen hade Alanko-Kahiluoto haft en fighting chance. Mot Haavisto är hon chanslös.

Pekka Haavisto är De grönas i dagsläget överlägset mest erfarna politiker. Han har suttit i riksdagen i sammanlagt nästa 20 år, han har varit minister, ordförande för partiets riksdagsgrupp, ordförande för Europas gröna parti, haft otaliga uppdrag utomlands och fungerar för tillfället som ordförande för Europas fredsinstitut. Dessutom var han ordförande för De gröna 1993–1995. För att inte tala om hans fenomenala duell med Sauli Niinistö i presidentvalet 2014. Haavisto blev då Pekka med hela det finska folket, i synnerhet med den rödgröna oppositionen.

Pekka Haavisto har utstrålningen och lugnet som kan behövas inför riksdagsvalet, och han gör sig bra i tv. Det gav han prov på redan inför riksdagsvalet 1987, då han deltog i Yles stora valdebatt. Innan valdebatten var Haavisto en rätt anonym miljöaktivist med rötterna i Koijärvirörelsen. I förhandsröstningen fick han ett par hundra röster. Sedan kom valdebatten i tv, och på valdagen fick han över 7 000 röster och formligen slungades in i riksdagen. Att han sedan 1995 föll ut ur riksdagen berodde delvis på De grönas bedrövligt dåliga valresultat 1995 (6,5%), men kanske främst på att De gröna hade så många starka kandidater i Helsingfors, samt på slitningar inom partiet.

Den allmänna opinionen har varit att De gröna behöver en rikskänd och populär ordförande för att svänga opinionen inför riksdagsvalet. Många hade hoppats på Niinistö, men frågan är om inte ett återval av den nyss avgångna ordföranden hade setts som ett svaghetstecken. Det är inte bara Touko Aalto som skapat rubriker under det gångna året: också Jani Toivolas ivriga taxi-användning på skattebetalarnas kostnad har ältats i pressen. Man kan fråga sig om inte Emma Karis framfusiga energi hade varit den injektionsspruta som partiet hade behövt. Å andra sidan är hon en politiker som kraftigt delar allmänhetens åsikter, och i synnerhet är hon en nagel i ögat på brunhögern, som säkerligen hade satsat stora resurser på svartmålningskampanjer på webben om hon blivit ordförande. Hon är också problematisk för partiets vänsteranhängare, och inte den ordförande som skulle ha kunnat locka väljare över partigränserna – till exempel från Vänsterförbundet, SDP eller SFP. Haavisto, däremot, skulle vara en sådan ordförande.

Det är kanske att gå händelserna i förväg att redan nu utlysa Pekka Haavisto till De grönas nya ordförande, men det är svårt att se Alanko-Kahiluoto segra över nästan-presidenten Haavisto. Haavisto har ett brett stöd både bland veteraner och det yngre fotfolket i partiet, och har inga skandaler hängande över sig. Att hans homosexualitet inte är ett problem för hans valpopularitet bevisades klart och tydligt i presidentvalet 2014, tvärtom blev hans man Nexar Antonio Flores något av en mediernas gunstling. Haavisto är nu tillbaka, som en grånad Luke Skywalker, för att rädda den gröna galaxen undan undergång. Det må vara att många gärna hejar på den svarta stormtroopern, den unga, kvinnliga hjälten eller den söta, pipande roboten, men när partiets framtid är på spel vill de ändå ha in den gamla jediriddaren.

Frågan är hur långt det räcker. SDP har slagit på en helt ny växel, och spelar de sina kort rätt är det möjligt att många taktikröstar på sossarna bara för att undvika en samlingspartistiskt ledd regering – och ser man på gallupsiffrorna så har socialdemokraternas stöd vuxit ungefär exakt lika mycket som De grönas stöd sjunkit under det senaste halvåret. Partiernas kurvor är i praktiken spegelbilder av varandra.

En annan fråga är hur mycket De grönas nedgång har berott på imagefaktorer, och hur mycket det handlar om partiets politik. I de grönas starkaste fäste Helsingfors har partiet länge kritiserats från vänsterhåll för att gå i Samlingspartiets ledband, och samma tongångar går igen i Åbo. Vissa bedömare anser att partiet efter Aaltos val till ordförande varit tandlöst i oppositionen mot till exempel Sote-reformen och regeringens sysselsättningspolitik. Till och med i miljöfrågor har De gröna fått kritik från aktivistfältet. Vidare har förfarandet inför detta ordförandebyte en misstänkt odör av kabinettsbeslut. Att Niinistö och Kari nästan samtidigt meddelar att de inte ställer sig till förfogande är knappast en slump, och att så många andra – unga och presumtivt ivriga – kandidater alla med en mun avböjt, alla med samma motivering; att det behövs en sittande riksdagsledamot, en rikskänd politiker, ger åtminstone skenet av att det kommit ukaser ovanifrån. Att Alanko-Kahiluoto, som redan tidigare anklagat partiledningen för nepotism, nu är Haavistos enda motkandidat är knappast heller en slump. Det här är visserligen något som kanske mest intresserar politiska reportrar och partiets medlemmar, men åtminstone gör det inte mycket för att höja De grönas anseende som ett öppet och genomskinligt parti – ett parti som i tiderna grundades just med slagord om att rensa ut myglet och nepotismen inom den finländska politiken.

Det som hursomhelst är klart är att om någon kan svänga popularitetspendeln så är det antagligen Haavisto. Till skillnad från Vänsterförbundet, vars gallupsiffror tenderar att vara nästan orubbligt stabila på kort sikt, är De gröna ett parti som inte har lika trogna väljare, men är inte heller lika ideologiskt stigmatiserat. Det betyder att dess popularitet kan rasa från nästan 18 till under 12 procent på ett år, men likväl ska det motsatta vara möjligt.

Det finns de på vänsterkanten som lett i mjugg åt De grönas handlösa fall under det gångna året. Och visst är det så, att ett lågt stöd för De gröna brukar betyda ett högre stöd för Vänsterförbundet. Men en sådan småaktighet är knappast konstruktiv. De gröna är trots meningsskiljaktigheter en av Vänsterförbundets få bundsförvanter i politiken. Om vänstern vill ha någon som helst chans att undvika ännu en borgerlig regering, krävs ett högt stöd för De gröna i valet. Om Haavisto lyckas med miraklet att på ett halvt år vinna över några tiotusen presumtivt borgerliga väljare och hissa upp De gröna till ett valresultat på 17 procent, lever hoppet om en rödgrön regering – och det må då delvis ske på bekostnad av en procent eller så av Vänsterförbundets stöd. Fast många vänsterförbundare kanske ser Haavisto mer som Saw Guerrera än Obi-Wan (ursäkta nörderiet).

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.