Vänstern 2019 – mot valet och framåt

av Janne Wass

Kampanjen inför riksdagsvalet i april nästa år är en chans för vänstern att återta agendan i samhällsdiskussionen som länge gått på högerns villkor. I det här numret fokuserar vi på några av de brännande frågor som kommer att dominera den politiska diskussionen under de kommande åren: fattigdom, arbetsvillkor, solidaritet och inte minst klimatet. Men vi tar också tempen på en vänsterrörelse som inför valet verkar må bättre än på länge.

Vänstern har vind i seglen inför riksdagsvalet, det visar alla opinionsundersökningar och barometrar.  Håller den goda gallupframgången kommer Vf utan tvivel att förbättra katastrofresultatet 7,1 procent från valet 2015. De mest optimistiska siktar säkert på 10 procent av rösterna – inte en omöjlighet i opinionsmätningarnas ljus – och en utökning av riksdagsledamöternas antal från 12 till 19.

Mer realistiskt i ljuset av de senaste årens val är att partiets valresultat landar någonstans kring 8,5, med en halv procentenhets felmarginal åt båda hållen. Partiet kan då förvänta sig mellan två och fem nya mandat i riksdagen. Och det är många som hoppas att ett av de mandaten går till Österbotten, som vi tar en närmare titt på i detta nummer. Vänsterförbundet har inte haft en riksdagsledamot från Vasa valdistrikt sedan 1999, då Jarmo Wahlström med futtig marginal föll ut. I förra valet, då Vänstern förlorade två mandat, var en österbottnisk ledamot inte ens att tänka på.

– Men i förrförra valet var vi 16 röster ifrån att få Harri Moisio invald, så det är ett realistiskt mål.

Det säger Lisen Sundqvist som är en av dem som hoppas kunna lägga beslag på sagda mandat.

Henriksson vs resten

Kandidatnomineringarna är inte klara ännu, men småfåglarna sjunger för Ny Tid att Moisio inte kommer att ställa sig till förfogande i detta val. Det betyder inte att partiet har ett svagt startfält – Vf:s röstmagnet i Vasa i kommunalvalet i fjol, Anneli Lehto, klådde de facto Moisio med 22 röster. Lehto ställer upp också i riksdagsvalet, och är i det här skedet kanske den starkaste kandidaten. När den här tidningen gick i tryck hade Jakobstadsvänsterns kommunalvalstorped, fackaktiva Sauli Isokoski inte ännu meddelat om sitt deltagande i riksdagsvalet. Isokoski fick 198 röster i SFP-ledaren Anna-Maja Henrikssons hemstad, vilket räckte till en femteplats i kommunen. Men en annan stark kandidat är faktiskt Lisen Sundqvist själv, som i kommunalvalet kammade hem 146 röster i Jakobstad, näst mest av Vänsterförbundets kandidater.

– Kulturhjon, beskriver Sundqvist sig själv som när vi träffas på Helsingfors bokmässa i slutet av oktober.

– Jag brukar säga att jag aldrig har haft ett fast jobb.

Sundqvist flyttade tillbaka till Jakobstad 2015 för att arbeta som projektkoordinator för Projekt Kulturell mångfald. För en bredare allmänhet är hon antagligen bäst känd som en av grundarna av Jeppis Pride.

– Jag föddes i Pedersöre, men växte upp i Jakobstad, sedan har jag bott 19 år i Åbo och 4 i Helsingfors, och nu är jag då tillbaka i Österbotten.

Industrivänster

Med tanke på att Vänsterförbundets tre presumtiva toppkandidater i valkretsen (om vi räknar med Vasafullmäktigeledamoten Aino Akinyemi) är kvinnor, är det kanske lite överraskande att Sundqvist menar att ett problem för partiet är att det haft svårt att hitta kvinnliga aktiva i regionen.

– I Vasa och Seinäjoki är situationen lite bättre, men på mindre orter har de aktiva för det mesta varit män, säger Sundqvist.

Det beror delvis på att många österbottniska orter, inklusive Jakobstad, har en vänsterrörelse som är rotad i industrifacket.

– Jag är en av de få kandidater som inte har fått min politiska skolning genom facklig verksamhet.

Aktiv i Vänsterförbundet blev Sundqvist först för två år sedan, då hon beslöt sig för att ställa upp i kommunalvalet.

– Jag har rört mig på gräsrotsnivå, och speciellt varit intresserad av människorättsfrågor. Engagemanget har kommit hemifrån, utan några större åthävor. Båda mina föräldrar sysslade med frivilligarbete som byggde på en tanke om att man inte bara har ansvar för sig själv. Det fanns ett starkt imperativ att hjälpa människor som inte har resurser.

Kvinnofrågor viktiga

Det som saknats inom den svenskspråkiga Österbottenvänstern är en stark representant för det som man kanske kan kalla för ”kulturvänstern”, eller om man så vill den akademiska aktivistvänstern.  De som velat rösta på en ung, svenskspråkig, värdeliberal, miljömedveten kvinna på vänsterkanten har mer eller mindre kammat noll – tvåspråkiga socionomen Akinyemi, 32, är undantaget. Kanske har rösten då gått till SFP trots allt. En av orsakerna till att Sundqvist beslöt sig får att aktivera sig i partipolitiken är att hon som kulturarbetare, representant för prekariatet, återflyttare, kvinna, feminist och hbtqi-aktivist kan bidra till en större bredd inom Vänsterförbundet i Jakobstad och Österbotten. Som 50-åring är det tveksamt om hon kan kalla sig ”ung” med gott samvete, men det ligger en aura av punk över Sundqvist som liksom skalar bort många år i ett politiskt fält där den (partiöverskridande) så kallade SFP-looken lätt gör att 30-åringar ser ut som 50.

– Det måste finnas en mängd olika slags människor engagerade i politiken på ett mer organiserat sätt. Jag har varit  aktiv i olika föreningar, och vet hur svårt det är att få med nya människor.

För att samhället ska fungera är det viktigt att personer ur olika samhällsgrupper är representerade och aktiva, menar Sundqvist. Själv har hon bland annat frivilligarbetat på Kvinnojouren i Jakobstad, där hennes mamma själv var aktiv 30 år tidigare. Hon säger att hon här ser att #metoo-uppropet har har haft genomslag, och allt fler yngre har aktiverat sig. Överlag hör kvinnofrågor till hennes tyngdpunkter inför valet.

– Vi har en regering som bidragit till en stor backlash för kvinnor, bland annat genom nedskärningen i den offentliga sektorn.

Inskränkandet på rätten till subjektiv dagvård, nedskärningar i barnbidraget och nedskärningar i den kvinnodominerade offentliga sektorn är bara några exempel.

– I regeringsprogrammet nämns inte jämställdhetsarbete med ett ord, förutom påståendet att ”Finland är jämlikt”. Det här är som om vi skulle ha blivit slängda tillbaka till sjuttiotalet i en handvändning, och över det finns det väldigt mycket berättigad indignation.

Vi måste bli ett kollektiv

Lisen Sundqvist har alldeles tydligt ingen kärlek för den borgerliga regeringen, som enligt henne representerar kulminationen av en längre politisk utveckling.

– Hela det politiska fältet har förflyttats till höger. Tanken som har rått sedan den förra kepu-statsministern Matti Vanhanen verkar vara att man ska ta hand om majoriteten som har det hyfsat bra. För mig känns det som ett flagrant sätt att säga att samhället inte har rum för dem som det går sämre för. Thatcher sa: ”There is no such thing as society”, och det känns som om det också är den här regeringens mantra.

Vägen framåt för samhället är att engagera sig, aktivera sig, bry sig om samhället och människorna omkring oss.

– Vi måste kunna forma oss till ett kollektiv igen, vi måste få en känsla av att samhället är allas angelägenhet, och att vi har ett ansvar för att se till att det fungerar. Det är en moralisk våg för samhället, hur det tar hand om dem som har det sämst ställt.

För vänsterns del menar Sundqvist att det gäller för de aktiva att arbeta på att göra sig förstådda.

– För mig har samhällsaktivismen handlat mer om handling än ord. Det finns en stark vänsterintellektuell tradition på svenska i Finland, men jag skulle gärna se många fler engagera sig konkret. Man vill inte riktigt smutsa ner fingrarna.

– Klimatdiskussionen är en bra inkörsport för människor. Det går inte att intellektualisera bort frågan längre. Antingen skrider vi till åtgärder eller så går vi en dyster framtid till mötes. N

Text Janne Wass
Illustration Otto Donner
Foto Hedda Wikström

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.