Tidsenlig trötthet

av Freja Rudels

Magen är för mjuk och brösten för små, konstaterar huvudpersonen Sandra i Heidi Hakalas debutroman för att genast notera den dubbla blick med vilken hon betraktar sig själv: inutifrån. Sandra är medveten om sina brister. Hon är också medveten om de problematiska strukturer hennes upplevelser av tillkortakommande bottnar i. Och hon är medveten om hur medveten hon är – till den grad att hon står handfallen och avtrubbad inför sitt liv.

Utmattningsdepression är diagnosen hon får. Den är hon inte ensam om. Trötthetssamhället kallar filosofen Byung-Chul Han vår tid vars övermått av positivitet och möjligheter föder ett systemiskt våld för vilket det egna jaget är både förövare och offer i egenskap av den som villigt pressar sig Bara lite till som titeln på Hakalas bok lyder.

Unga kvinnor tycks vara extra utsatta. Kanske för att det var just möjligheter som alla stolta kvinnor kan-deviser och 90-talets omnipotenta girl power-rus var så måna om att slå upp dörrarna för. Så måna att ingen hann tänka på hur vi skulle hantera korsdraget. Fortfarande ska brösten vara större än magen är mjuk samtidigt som vi vet att det är normerna som dikterar att det ska vara så. Normer vi ska följa, genomskåda och helst också utmana på vår oändliga väg mot självförverkligande.

Sandra har kommit en bra bit redan. Hon gör karriär som radioröst. Pojkvännen är rik och deras gemensamma framtid är utstakad. Själv är hon self made med arbetarklassbakgrund. Allt är bra, men hon vantrivs med svärföräldrarnas överklassliv och övertro på ambitioner. Med medias förflackning och kommersialisering. Med arbetsplatsens genusordning som kräver dubbelt så mycket av henne som av hennes manliga radarpar. Hon är ett levande bevis på vart man kan komma med ambitioner, utan silversked och ballar, men samtidigt impregnerad av visshet om strukturernas makt och framgångens varierande pris.

Sandra är förstås för duktig för sitt eget bästa, men dessvärre också lite för präktig för att verkligen engagera. Hon tycker rätt, äter veganskt och kämpar för fördjupningens plats i etern. När depressionens självupptagenhet sveper henne med sig är hon klädsamt medveten också om det problematiska i den. Följaktligen dröjer det långt in i boken och djupt ner i depressionen innan analyserna av vad hon känner övergår i något kännbart. När kroppen börjar protestera hittar Hakala en fungerande form för sitt huvudärende. Innan dess skyms gestaltningen av ett tolkande som blir för tillrättalagt för att nå under huden på hjältinnan eller på läsaren.

Det är synd eftersom jag upplever att gestaltningen är Hakalas styrka. Mödolöst rör hon sig mellan scener vars trovärdighet hon skissar fram med några få välvalda streck. Hon har ögon för ytor, för kroppsspråk och klädspråk. Typerna runt bordet vid Radio Metropols morgonmöte får hon liv i på bara några rader. Men när vi kommer in på Sandra och alla hennes lager av medvetenhet får såväl den inre monologen som dialogen lätt drag av föreläsning. Det är som om Hakala ville redovisa varje tänkbar insikt på temat utmattning. Eller som om hon inte vågade lita på att gestaltningen faktiskt bär. Å andra sidan är den distanserade medvetenheten Sandras stora problem och bokens ärende. Kanske är den också en logisk ingrediens i formspråket. Men i linje med tematiken aningen utmattande.

Text Freja Rudels
Foto Niklas Sandström

Heidi Hakala:
Bara lite till.
Förlaget, 2018.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.