Den socialrealistiska deckaren i Svenskfinland – finns den?

av Tomi Riitamaa

Om det stämmer att deckaren håller på att ta plats som den nya socialrealistiska romanen är det på sin plats att fråga om detta syns i finlandssvensk bokutgivning.

Existerar det några socialrealistiska deckare i den finlandssvenska litteraturen? Innan vi går vidare med den frågan finns det skäl att backa ett par steg och fråga följande: Finns det några finlandssvenska deckare över huvud taget? Och vad talar vi egentligen om när vi talar om socialrealism?

Vi tar definitionsfrågan först, eftersom det råder tämligen stor risk för begreppsförvirring här. Som om Svenska akademien inte hade nog med problem annars också, sammanblandar man nämligen begreppen ”socialrealism” och ”socialistisk realism” i SAOL. Det förstnämnda definieras således alltför snävt som ”en konstnärlig riktning som skildrade kommunistiska samhällen – till exempel det gamla Sovjetunionen – på ett idealiserat sätt”. Nationalencyklopedin gör en inte klokare. I artikeln som förklarar socialrealism som konstnärlig inriktning står förvisso att termen inte skall ”förväxlas med socialistisk realism”. Dessvärre gör man just det i en annan artikel för samma ingångsord. Gyldendals Den Store Danske, vars definition jag i stället utgår från, slår däremot fast en gång för alla att ”betegnelsen er ikke identisk med det sovjetiske begreb socialistisk realisme”. Den litterära betydelsen av begreppet förklaras på följande, lättfattliga sätt: ”Inden for litteratur dækker betegnelsen socialrealisme realistiske, oftest kritiske skildringer af vilkår og skæbner i samfundets underklasse […]”.

Några som tidigt förstod detektivromanens potential som container och förmedlare av kritiska belysningar av klassamhällets villkor var Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Med den enormt inflytelserika tiodelade sviten ”Roman om ett brott” (1965–1975) gjorde författarparet ett slags revolt mot den anglosaxiskt borgerligt hållna deckartraditionen och lade därmed grunden för en ny kriminallitterär tradition i Norden: den socialrealistiska, samhällskritiska polisromanen.

Sedermera har, som vi vet, ett antal skandinaviska deckarförfattare följt i Sjöwall/Wahlöös fotspår ut på en guldkantad väg i världen. I Finland har genomslaget inte varit lika stort som i de nordiska grannländerna, men åtminstone Matti Yrjänä- Joensuu, som med vemodig blick belyser samhällets skuggsidor och dess förfördelade existenser, står sig kvalitetsmässigt väl bland sina nordiska kollegor i den moderna socialrealistiska deckartraditionen.

Finlandssvenska deckare?

Men hur är det då: Existerar det alls några finlandssvenska deckare? Då man läser tidigare kommentarer i ämnet är det lätt att förledas tro att det helt saknas finlandssvensk kriminallitteratur. Häromåret frågade sig Peter Lüttge exempelvis (svenska.yle.fi, 30.5.2016): ”Varför finns det inte några finlandssvenska deckare […]? Eller deckarförfattare? Om det är något som säljer i bokvägen i dag är det väl deckare? Det kunde ju vara värt ett försök. Om man tänker på en publik. Men det gör man inte. Eftersom man inte behöver göra det. Man får skriva och publicera ändå.”

Lüttge hamnar dock fel i sitt lätt stackatoartade resonemang. Bemödar man sig bara om att rikta blicken förbi bestsellerhyllan blir man nämligen snabbt varse om att det faktiskt gjorts en hel del sådana försök, och att det alltså visst existerar en drös finlandssvenska deckare. Enligt Svenska deckarakademin, som årligen publicerar en deckarkatalog där de listar samtliga på svenska utgivna deckare, har det i skrivande stund publicerats över fyrtio finlandssvenska deckare efter millennieskiftet, det vill säga i genomsnitt två till tre per år.

Någon finlandssvensk motsvarighet till Sjöwall/Wahlöö eller Joensuu står dock inte att finna, åtminstone inte ännu. Då genren så att säga inbjuder till det kan man emellertid i varierande grad hitta drag av socialrealism i flertalet av deckarna. Men även om till och med Camilla Läckbergs böcker emellanåt har omtalats såsom varandes socialrealistiska, vore det att tänja alldeles för hårt på epitetet att söka placera Staffan Bruuns deckarsvit om antihjälten Burt Kobbat i dess hägn. De tio böckerna i Kobbat-serien, som därmed är den utan konkurrens hittills omfångsmässigt största finlandssvenska deckarsviten, utspelar sig några år in i framtiden och tar var och en fasta på ett fiktivt samhällshot som sprider sina tentakler från Finland ut i världen. Tyngdpunkten i de spektakulära och actionfyllda historierna, i vilka den tölpaktige Kobbat rumlar runt och kopulerar en hel del, ligger snarare på samhällssatir än -kritik.

Actionfylld är också Benjamin Laustiolas deckartrilogi om taxichauffören Bartolomeus ”Barry” Landstam och dennes fru, kommissarie Maria Landstam (Nattens väktare, Mörkrets änglar, Mannen från Amman). Laustiola, själv tidigare taxiförare, kan sitt Helsingfors och orienterar sig även ledigt bland de ljusskygga i bakgatornas skumrask. Det till en början realistiskt hållna berättandet övergår dock efterhand i ett mera hårdkokt gestaltande av hetsiga irrfärder, då Barry litet oförhappandes tenderar att hamna mitt i internationella brottssyndikats spektakulära förehavanden.

Mer vardagsrealism och mindre hårdkokt action hittar vi i Marianne Peltomaas och Torsten Petterssons hyllade deckarsviter. Både Peltomaas äldre poliskonstapel Vera Gröhn- (i Inget ljus i tunneln, Räkenskapens tid, Flickan i trappan, Jag skall avlägsna din slagg) och Petterssons kriminalkommissarie Harald Lindmark (i Ge mig dina ögon, Göm mig i ditt hjärta) ges utrymme att varva det traditionella polisarbetet med att bearbeta sina respektive bekymmer i privatlivet. Men även om båda sviterna till viss del på ett kritiskt sätt berör samhällsproblem och utsatta grupper är både Peltomaas och Petterssons böcker att betrakta mera som psykologiska thrillers än socialrealistiska deckare. Detsamma gäller även de i skrivande stund senast påbörjade finlandssvenska deckarsviterna; Karin Erlandssons (Missdåd, Pojken) och Eva Frantz (Sommarön, Blå villan, Den åttonde tärnan) småstadsdeckare i traditionell mysdeckaranda.

Nej, för att hitta någon i den finlandssvenska kriminallitteraturen som närmare skildrar utsatta människor och kritiskt belyser klassamhällets villkor får vi rikta ljuset mot en  arbetarförfattare med brokig karriär: Tom Paxal.

Rödbergens stora skildrare 

”Man kan ta en Rödbergskille ur slummen, men inte slummen ur en Rödbergskille.”

Just detta talesätt, även om det förekommer i många olika utföranden – bland annat tillskrivs Zlatan Ibrahimovic en Rosengårdsvariant – är uttrycket Tom Paxals, och utgör dels mottot i hans bok Farlig hamn, dels rubriken på hans essä i antologin Obs! Klass. Paxal, som föddes 1947 och växte upp i den då mycket fattiga arbetarstadsdelen Rödbergen i Helsingfors, återvänder också ständigt i sitt författarskap till Rödbergen och de tuffa uppväxtförhållandena där under tidig efterkrigstid. Han debuterade redan 1977 med ungdomsromanen Vännerna och följde upp den med uppväxtskildringen Rödbergen 1981. Följde sedan många år då Paxal arbetade med annat, bland annat som sjöman, mentalvårdare och lärare, och publicerade sig bara sporadiskt. Sedan ett drygt decennium tillbaka upplever Paxal emellertid en ny vår som författare, låt vara i de stora förlagens skugga och i den finlandssvenska litteraturens periferi – det senare innebär vissa implikationer som jag återkommer till nedan.

Sedan författarcomebacken har Paxal närmat sig deckarlitteraturen allt mer. I den självbiografiska Farlig hamn från 2007 berättar han historier och episoder från sitt arbetsliv, framför allt från åren till sjöss och om erfarenheterna som mentalvårdare i Helsingfors. Här ryms också en del skrönor om kriminalitet och banditliv, och hem till Rödbergen återkommer han gång på gång, ett Rödbergen mitt uppe i gentrifieringen där de gamla dragiga arbetarträkåkarna håller på att rivas. I Svart spegel återvänder Paxal till uppväxttidens tuffa förhållanden och berättar sin barndomsväns, den legendariske showmannen, boxningspromotorn, spritsmugglaren och porrkungen Tom ”Sjöba” Sjöbergs, historia. Kamraternas och gängets hårda uppväxtvillkor minner om varandras; trångboddhet i små, dragiga lägenheter i träkåkarna, ont om pengar, supande och våldsamma fäder och hårt arbetande mödrar. Gatans och kriminalitetens liv blev för de flesta det enda alternativet.

Svart spegel och dess miljöer gjorde relativt stort avtryck som ett slags rå, socialrealistisk antites till en stor del av förhållandena som gestaltats i den finlandssvenska medelklasslitteraturen. Kriminallitteratur måhända, men någon deckare är boken emellertid inte. Sådana skulle dock Paxal snart också skriva: hans nästföljande böcker är deckartrilogin som utkommit på 2010-talet: Nitad , Jagad och Askad.

Haveri

Med Nitad introducerar Paxal en deckarhjälte med ett för deckarhjältar synnerligen ovanligt kneg: John Ström är nämligen varken polis, privatdetektiv eller journalist, han är krematorievaktmästare. Spännande och originellt val, är utgångskänslan. Hoppfullheten byts dock snart i missmod hos den läsare som förväntat sig att äntligen få hugga tänderna i en socialrealistisk finlandssvensk deckare. Paxals deckartrilogi visar sig snart mynna i ett sammelsurium av orealistisk, hårdkokt action. Intrigen, som innehåller otaliga spår med kopplingar till såväl maffian, militären och den högsta politiska ledningen i Ryssland, och till diverse bovar och banditer i Baltikum, Afrika, Italien, Polen och annorstädes, spårar vartefter ur för att slutligen fullständigt haverera. Det måste, tycks det mej, åtminstone delvis bero på bristfälligt redaktörskap, och är således ett trist resultat av de mindre förlagens knappa resurser. Problemen är inte alls lika tydliga i berättelser som till sin form är anekdotiska, som Farlig hamn och Svart spegel, men i detektivromaner där en trovärdig och hållbar intrig är av största vikt blir det alltför påtagligt. Också språkgranskningen svajar betänkligt i trilogin, något som är beklagligt då Tom Paxal härbärgerar ett sällsynt driv och en språklig uppfinningsrikedom som med lite bättre putsning skulle komma till sin fulla rätt.

Till sist

Svaret på artikelrubrikens fråga måste bli: nej. Den socialrealistiska finlandssvenska deckaren som på allvar skildrar och belyser samhällsproblem och dess orättvisor och utmaningar utifrån ett kritiskt klassperspektiv återstår fortfarande att skrivas. Miljöer saknas inte – inte heller finlandssvenska sådana, om nu någon fortfarande trodde det. Det är klart att det kan göras på andra sätt, utanför kriminallitteraturens fåror – och det görs ju också, men faktum kvarstår: deckaren som potentiellt progressiv litteraturgenre är fortsatt underutnyttjad i Svenskfinland.

Alldeles mot slutet av sista delen i deckartrilogin, Askad, tycks Paxal också själv tröttna på sin spektakulära och utflippade intrig, och återvänder till ett mera jordnära och realistiskt berättande genom att låta upplösningen utspela sig i sina gamla kvarter:

”Det var int så mycket som kunde hända i Rödbergskvarteren utan att någon såg det. För hundratals ögon var gatorna och asfalten en scen, upplyst dag och natt. Där evigt levande dramer, de tidlösa tragedierna, spelades upp mot verklighetens kalla bakgrund. Där porträtterades livet som det verkligen var. Där stod döden alltid på pass, redo att göra sitt efter ett ändat revolverskott. Eller efter skriket från en knivhuggen.

Hela tiden fanns publiken på plats, troget väntande på att int gå miste om några detaljer i skådespelet. Ibland kom någon av åskådarna så nära scenen att de själva drogs in i den virvlande handlingen på liv och död. Så gestaltade sej livet i Rödbergen från 1940-talet till 1970-talet.

Här, den 14 april 2005, återuppstod den gamla Rödbergsandan.”

Hoppas den uppstår igen, i litteraturen. Upplägget behöver inte vara mera dramatiskt än så. N

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.