Lindebergs och Lucanders nya är en svårbestämd pubertetsskildring

av Mikael Gros

När jag läser Minna Lindebergs och Jenny Lucanders nya bok, När vi blev vuxna, är det inte alls så självklart vem den riktar sig till.

Ser man på handlingen liknar den mest en mellanåldersbok. Nadja Nubb är snart 13 år och bor i ett hyreshus med sin mamma. Pappan Lars Loser Nubb har stuckit med Sigmore från Argentina och Nadja trivs bäst hemma hos vännen Carolus Savander på femte våningen. Sommarlovet har just börjat och de sitter i sängen med O´boy, cornflakes och Edith Piaf på vinylspelaren. Storasystern Johanna sitter på toaletten och tvingar snart Nadja hjälpa henne pierca öronen. I köket skär deras pappa vetelängd till kaffet: ”Johannas och Carolus farsa är för gammal för det mesta som händer. Hans hud är tunn som hos en mumie och hans hjärna snurrar högt som gamla datorer.”

Nadja tänker att det är hon som kommer att hitta honom när han dör. Men innan det hinner hända kommer hotet från annat håll.

Arn Gummerus är ”gjord av järn och läder, träbultar, mässing och kugghjul. Hans yttre är taget från en död människa som ingen kände, men som en tjuv grävde upp på en kyrkogård i Wales i början av 1700-talet.” Han är rektor för Folkhälsans barnhem i Noux och hotar ordna alternativt boende åt Carolus. Herr Savander är för gammal.

Vännerna förstår att det är kris, men snart har Nadja kläckt en lösning. Det gäller bara att bli vuxna, fort som bara den. Och vuxen blir man tydligen genom att starta företag. Så vännerna bestämmer sig för att starta en egen djurpark uppe i höghusets vind.

Minna Lindeberg är rapp i tonen och snabb i svängarna. Boken bubblar av en pubertal energi som går igen i Jenny Lucanders skeva och stämningssättande bilder. Tillsammans är de svåra att värja sig mot och får en ofta att skratta. Men skämten blir ofta grova och ironin känns väldigt vuxen. Nadja beskriver världen omkring sig genom groteska karaktärsbeskrivningar och mer eller mindre absurda anekdoter som känns som en försvarsmur mot en mycket dystrare sanning.

De svåra sakerna finns där. Men boken glider över dem som i förbifarten. Föräldrarnas skilsmässa och särboende, herr Savanders instundande död. Tvångsomhändertagningen som driver boken framåt är i sig ett väldigt allvarligt tema och samtidigt är våldet hela tiden närvarande genom storasystern Johanna som både slåss och hotar med våld. Den växande sexualiteten problematiseras också genom Johannas 17-åriga pojkvän Janek vars ”rakvatten doftar starkare än bussarna som drar förbi.” Och som får Nadja att använda bh, korta kjolar och smink. Snart lär han henne också vad tungkyssar är med en lukt av tobak och öl.

Alla dessa bokens tyngre ämnen avhandlas närmast i bisatser mellan Nadjas annars så mångordade utsvävningar i ett sammelsurium av skämt, överdrifter och magiskt tänkande.

När vi blev vuxna är en bok som handlar om att växa upp. Kanske inte att bli vuxen, men om att gå in i tonårens kaotiska värld. Minna Lindeberg beskriver kakofonin som hör tiden till träffsäkert även om beskrivningarna ibland känns lite för slipade. Den frågan som boken lämnar mig med är egentligen: Ska jag rekommendera den åt ungdomar eller åt deras föräldrar?

Text Mikael Gros
Illustration: Jenny Lucander

Minna Lindeberg och Jenny
Lucander:
När vi blev
vuxna.
Förlaget, 2018.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.