Sprakande om makt, tyranni, våld och lust

av Tomi Riitamaa

Femtonåriga Irga, dotter till en finsk general, har haft ihop det med en rysk agitator och blivit gravid. Hon blir kallad ”rysshora”, får tungan avskuren och bestämmer sig för att fly från Petsamo över gränsen till Sovjetunionen, där hon hoppas att hennes älskade väntar på henne. Det går naturligtvis inte som hon tänkt. Året är 1937, och Irga hamnar mitt i Stalins utrensningar. Hon blir tagen för spion och skickas till Gulag-lägret Vorkuta. På resan dit träffar Irga, redan svårt medtagen, Elna som räddar livet på henne. De unga kvinnorna tyr sig till varandra och bildar ett slags skyddande systerskap i arbetslägrets ohyggliga tillvaro.

I nutid, 2015, anländer finska Verna till den lilla byn Lavra i den ryska delrepubliken Mari El, för att träffa sin far som rest dit från Finland i syfte att söka sina rötter. Verna kommer försent: hennes far är död. Utan att egentligen ha planerat det stannar Verna kvar för att försöka få reda på vem som dödat hennes far, samt hur och varför. Människorna i byn beter sig konstigt, är på något sätt undvikande och hemlighetsfulla. Ovanför, uppe i luften, hovrar också en viss ”Vova”, smeknamn för Vladimir, ond och hotfull. Så dras kritiska trådar till Rysslands nuvarande tsar.

Detta är upptakten till Katja Kettus­ nyöversatta roman Nattfjärilen (Yöperhonen). Precis som i fallet med succéromanen Barnmorskan (Kätilö) tar det ett tag att orientera sig rätt i berättelsen. Det är lätt att till en början känna sig vilsen inför virrvarret av röster, glidande stämningar, dramatiska skeenden och miljöbyten. Samtidigt, inser jag efter hand, samspelar just osäkerheten som uppstår på vissa plan kongenialt med det som romanen gestaltar. Det är dramatiska tider, människor är desperata och gör allt för att överleva; är främlingen verkligen den som hen utger sig för att vara, och vem kan man egentligen lita på? Verkligheten glider över i dröm eller fantasi, berättelsen laddas av ett slags magisk realism sprungen ur och i samklang med den naturdyrkan och religiösa mysticism som romankaraktärerna från det finskugriska urfolket marierna – eller tjeremisserna – i Mari El hänger sig åt.

Ger man sig bara till tåls sugs man efterhand in i romanens sällsamma och våldsamma värld av tyranni, lidande, maktspel, sinnlighet, djuriska lustar, passion och naturmystik. Katja Kettu har jämförts med Sofi Oksanen, och trots att jämförelsen kanske emellanåt kan tyckas litet slentrianmässig – särskilt utomlands verkar det aibland räcka med att båda är tämligen unga kvinnliga författare från Finland för att de ska kunna ställas sida vid sida – men författarskapen tål att ställas jämte varandra: både Oksanens och Kettus stora projekt handlar om att skriva in kvinnorna i det manligt konnoterade våldets och tyranniets historia (här tillför Kettu, kan man säga, bland annat ett nytt kvinnligt perspektiv till Solzjenitsyns litterärt bearbetade Gulagläger), de visar metaforiskt hur ockupationsmakters våldförande på de förtryckta går att liknas vid männens ockuperande av och våldförande på kvinnors kroppar – men utan att gestalta kvinnorna som hjälplösa offer eller objekt utan som aktivt handlande, komplexa subjekt med förmåga att frambringa ett slags urkrafter i kampen för att överleva. Båda gör det också genom konstnärliga verk av högsta snitt.

Naturligtvis märks också många skillnader mellan författarskapen, både tematiska och stilmässiga sådana. En är, tycks det mig, att Kettu, trots att båda är språkligt mycket drivna, går ett steg längre i det lekfulla och uppfinningsrika förhållningssättet till språket, en annan är hennes galghumor och hisnande metaforer: ”Cykelstyret” är en man med slokmustascher, Lavra är ”ruckelbyn som jordmodern fisit ur sin livmoder”. Om ett par något trögtänkta individer heter det bland annat att ”det flätade skägget darrar till av tankeverksamheten”, att ”det är lite glest planterat i skallen”, och att ”insikten trängde mycket långsamt in i den vodkamarinerade hjärnan, som säkert inte varit av högsta kvalitet ens från början”, och så vidare. Någon gång jobbas det litet för hårt för de komiska poängen, som därmed känns väl sökta – visst är det lustigt med ”Minimov, den gigantiske lägerkommendanten” första gången han nämns, men när snart också Maksimovitj, ”som påminde om en tillknycklad dvärg” dyker upp, och det dessutom måste påtalas att ”det omaka namnparet” skulle ”ha lockat till skratt” om de inte befunnit sig i arbetslägrets misär, blir det alltför konstruerat och övertydligt. Men dylika exempel hör ändå till ovanligheterna; allt som oftast fungerar humorn befriande väl som kontrast mot eländesskildringarna.   

Liksom tidigare laddar Kettu alltså på med språkekvilibristiska eruptioner, vilka i sin tur Janina Orlov – som alltid – med stor skicklighet förmår gestalta och överföra i svensk språkdräkt. Synd bara att korrekturläsningen inte är utförd med ens tillnärmelsevis samma briljans. Liksom i åtskilliga andra böcker av i dag kryllar det av uppenbara slarvfel i texten, framför allt mot slutet. Bara på de 150 sista sidorna noterar jag ett tjugotal missar, och då är ju mitt ärende här ändå inte att spana efter sådana. De är oftast små, men av sådan art att de inte ska gå att missa vid en någorlunda noggrann genomläsning. Månne inte både korrekturläsare och redaktörer mot slutet tappat fotfästet och fullkomligt låtit sig slukas av Katja Kettus vindlande, sprakande berättande. De må i så fall vara ursäktade, för de är inte ensamma om det.

Katja Kettu: Nattfjärilen.
Albert Bonniers 2018.
Övers. Janina Orlov.
Original: Yöperhonen, 2015.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.