Vem som helst kan vara offer och bödel

av Eva Frantz

Vi lever i dag i den politiskt korrekta deckarens tidevarv, skriver författaren Eva Frantz. Genren följer sin tid, men ofta mer för att berättelsen kräver det, än för att den vill göra ideologiska ställningstaganden.

Glädjande många har tagit sig till det lilla biblioteket denna ruggiga höstkväll för att höra på den där deckarförfattaren från Esbo. Jag räknar till femton personer, en riktigt stor publik med finlandssvenska mått mätt.

Ännu mera uppspelt blir jag när det visar sig att många i publiken har läst mina böcker. De känner till min hjältinna Anna Glad och undrar ivrigt när nästa del i serien utkommer. Trots att jag är både förkyld och höggravid lovar jag storsint att det nog inte ska dröja länge alls. Några mera frågor?

Nu aktiverar sig en av de få herrarna i rummet. Han plirar hastigt i min riktning innan han viker undan med blicken igen och frågar sedan med illmarigt tonfall:

– När tänker du skriva en riktig roman då?

Frågan är intressant och väcker en och annan tanke (inte minst: varför komma till en bibliotekskväll som handlar om deckare om man föraktar genren så mycket som denna herreman visade sig göra?).

Men frågeställaren är definitivt inte ensam om att se kriminalromanen som en lite sämre form av litteratur. Något lättsmält och kommersiellt. Underhållning snarare än en litterär upplevelse. Inga riktiga romaner, som sagt var.

Förvisso, jag hänger med i resonemanget. Inte minst när jag hittar pocketversionen av min debutbok Sommarön i en kiosk på flygplatsen, inklämd mellan Danielle Steele och E.L. James. Jag skriver alltså kiosklitteratur. Men det har jag ingenting emot, jag blir omåttligt glad varje gång någon vill läsa mina böcker. Att något jag skrivit kan fungera som tidsfördriv under en flygresa är en trevlig tanke.

Jag vill ändå hävda att man går miste om kolossalt mycket ifall man, likt min purkna nya vän på biblioteket, kategoriskt avfärdar hela kriminalgenren som “oriktiga romaner”.

Det finns deckare för alla smaker. De jag skrivit har placerats i facket ”mysdeckare”, vilket jag känner mig lite kluven till. Morden och motiven är ju allt annat är gemytliga, men med tanke på hur mycket brutalitet och sadism som förekommit i nordiska deckare på sistone förstår jag om mina böcker räknas som hyfsat snälla. Den som föredrar tuffare tag sträcker sig efter den senaste Lars Kepler eller Roslund & Hellström. Vill man ha spänning och igenkänning i en finlandssvensk småstadsmiljö, då kan man gärna ge Frantz en chans.

Det har påståtts att deckare i hög grad är speglar av sin samtid. Det tror jag stämmer. Både större samhälleliga strömningar, moraliska tendenser och konkreta vardagliga föremål dyker upp i nyskriven kriminallitteratur. Vi kan börja med föremålen. Den som skriver en klassisk pusseldeckare behöver ett rejält utbud av prylar för att kunna plantera ut ledtrådar och villospår. Motiv såsom svartsjuka, hämnd eller girighet går aldrig ur modet, men fanns det dödliga giftet i bläcket på det förbjudna pergamentet, i Darjeeling-kannan eller avocadopastan? Det här leder förstås också till att deckare tenderar bli färskvara. Som exempel: när jag började skriva min bok Blå villan var bloggfenomenet ännu enormt. Att skriva en bok om en känd bloggare som utsätts för hot och hat på nätet och slutligen blir anfallen i sitt eget vackert inredda hem kändes som ett högaktuellt tema. Nu, bara några år senare, börjar bloggarna tappa mark, medan de som gjorde sig kända som storbloggare numera är influencers och aktiva på helt nya plattformer. För den som läser Blå villan om fem år kan mycket verka obegripligt och dammigt. Kommentarsfält? Bloggtroll? Vad pratar de om?

Lite samma fenomen märker jag när jag ska läsa om en gammal favorit, Liza Marklunds Sprängaren från 1998. Den ettriga reportern Annika Bengtzon researchar och snokar i ett journalistiskt universum där internet och mobiltelefoner är något nytt, avlägset och inte det minsta nödvändigt. Jag inledde min journalistbana i samma tider och kunde bevittna hur fort reporterns vardag förändrades på bara några år. Med ens ringde man inte längre upp sin expertvän när man ville ha svar på en fråga, man konsulterade istället någonting som hette Altavista*.

Men ingen fara, just nu må Annika Bengtzon-böckerna kännas lite inaktuella men ge dem några år till och de kanske får ett nostalgisk skimmer. För en framtida deckarläsare kan Marklunds Stockholmsskildringar från millenieskiftet ha en liknande romantisk retro-känsla som Stieg Trenters 1940-talsditon.

En annan intressant tendens är att speciellt den svenska deckartoppen numera domineras av kvinnorna. Ser man över listorna på de mest säljande böckerna i Sverige är det år efter år de så kallade deckardrottningarna som dominerar: Camilla Läckberg, Denise Rudberg, Marie Jungstedt med flera.

Skriver då kvinnliga deckarförfattare enbart för kvinnliga läsare? Det verkar många utgå ifrån. Jag har också själv flera gånger fått följande kommentar av manliga läsare: ”Hördu jag tyckte din roman var riktigt spännande fast jag är karl”. Det här sägs ju i all välmening, men jag undrar hur ofta Harri Nykänen eller Jo Nesbø får motsvarande respons av kvinnliga läsare. ”Det gick riktigt bra att läsa din bok fast jag är kvinna” …

Ett hurdant samhälle återspeglar då de deckare som skrivs just nu? Jag kan förstås bara peka på några fenomen jag märkt i den bråkdel av alla nyutgivna deckare jag hunnit läsa, primärt svenska, finska och brittiska böcker. Jag hittar ett mångkulturellt samhälle där den med det mest exotiskt klingande namnet just nu oftare är polischef än maffiaboss. Mycket sällan hittar jag en nyskriven deckare som inleds med att en vacker, naken, ung och sargad kvinna påträffas död. De gånger jag gör det känns upplägget ganska slitet. Det gäller inte minst deckarserier på tv, där det för några år sedan blev direkt osmakligt då man skapade en morbid estetik då de mördade unga kvinnornas kroppar exponerades i närbild på obducentens bord. Betydligt mera berörd blev jag av inledningssekvensen i den tredje säsongen av serien –Broadchurch, där en medelålders kvinna tar sig till polisstationen efter att ha utsatts för en våldtäkt. Det är absolut ingenting vackert eller upphetsande i skildringen, men den känns mänsklig, äkta och hjärtskärande.

Dagens deckarhjälte är sällan en vederbiten medelålders man i trenchcoat med kvinnlig assistent som skippar behån under polotröjan. Hjältarna i dag kan vara blyga skattejurister, arkeologer mitt i småbarnsåren, pralinätande Östermalmsdamer eller tatuerade datahackers. Detektiver börjar vara sällsynta, men inom barndeckargenren står detektivbyråerna på sig.

Med andra ord: vem som helst kan vara offer, vem som helst kan vara hjälte. Lever vi alltså i den politiskt korrekta deckarens tidevarv? Javisst! Är det inte underbart?

Men hur går det då till under själva skrivprocessen? Kan en deckarförfattare aktivt välja ett samhälleligt fenomen hen vill skildra och bygga upp en intrig kring detta?

Min första deckare Sommarön handlar till stora delar om hur utsatt och handfallen nutidsmänniskan blir utan nätuppkoppling. Blå villan tar som sagt upp näthat, medan min senaste bok, Den åttonde tärnan, har en stark koppling till #metoo-debatten.

Då det gäller mina böcker har samtidsskildringen skett i det närmaste av misstag. Jag hade skrivit nästan hela Den åttonde tärnan när #metoo tog fart hösten 2017. Kanske var det en slump, kanske hade jag omedvetet uppfattat att diskussionen låg och pyrde och att något snart skulle hända. Jag vet ärligt talat inte.

Jag tror att en deckare som skrivs primärt för att kommentera ett aktuellt samhälleligt fenomen riskerar att bli lika träig som en barnbok som i första hand ska vara pedagogisk.

När böckerna ska marknadsföras på bokmässor och dylikt är det ändå tacksamt för den som planerar programmet att kunna ta fasta på samtidsskildringarna i böckerna. Hösten 2018 fick jag prata väldigt mycket mera om #metoo än om deckare överlag på bokmässorna.

Jag tror det är en förutsättning för dagens deckarförfattare att följa sin tid. Jag är storkonsument av podcasts och dokumentärer, och inspirationen till en deckarintrig kan ploppa fram i de mest oväntade sammanhangen. På föräldramötet eller i simhallen till exempel.

Men hur realistiska ska deckare egentligen vara? Vill den som gillar att krypa upp i soffhörnet med en pralinask och en kriminalroman ha en ultrarealistisk samtidsskildring eller chansen att fly verkligheten för en stund? Det är bara att konstatera faktum: inom kriminallitteraturen finns det utrymme för allt. Under de senaste åren har den så kallade true crime-genren blivit stor inom såväl litteratur och podcasts som tv-dokumentärer. Och vad är väl mera realistiskt än det som hänt på riktigt? Samtidigt förutspås nästa stora underkategori inom deckargenren bli den historiska deckaren, det vill säga nyskriven fiktion om brott som begås och utreds i miljöer och tidevarv som inte längre existerar.

Men trots att miljön har föga gemensamt med den värld vi lever i som bäst behöver inte samhällskritiken utebli. Tvärtom – framför allt har fantasygenren bevisat att det går alldeles utmärkt att kommentera och kritisera samtiden i en roman som utspelar sig i ett helt annat universum.

Ett av deckarförfattarens privilegier är ändå att man för en stund får leka gud vid sitt tangentbord. Vem lever, vem dör, vem dödar, vem lyckas, vem bestraffas? I en samtid där skurkar oftare tycks belönas med högt uppsatta poster än hamna i klistret är det ganska terapeutiskt att skipa sin egen, förvisso fiktiva, rättvisa. Därför tror jag inte heller att samtidsspeglingen kommer att försvinna ur kriminallitteraturen på ett tag.

Vad svarade jag förresten herrn på biblioteket den där höstkvällen? Tyvärr bara något svamlande och förläget, eftersom jag är en sådan som alltid kommer på de fyndiga replikerna i efterhand.

Jag kunde helt enkelt ha sagt: Vem farao vill skriva riktiga romaner? Det låter förskräckligt tråkigt.

Det ska jag säga nästa gång. N

Foto: Marica Rosengård

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.