Vermontsenatorn Bernie Sanders ställer upp i det amerikanska presidentvalet 2020. Sanders, vars besked det hade spekulerats om redan en längre tid, delade med sig av sina avsikter i en e-post till sina stödtrupper i dag kring middagstid. Sanders sluter sig till ett redan späckat fält av demokratiska kandidater som alla vill vara den som utmanar Donald Trump i valet i november 2020. Kaliforniensenatorn Kamala Harris och Massachusettssenatorn Elizabeth Warren har hittills setts som toppkandidaterna i det demokratiska fältet, men Sanders besked vänder upp-och-ned på konstellationerna.
Det var ett fundamentalt annorlunda demokratiskt parti som Sanders utmanade under sin fenomenala presidentvalskampanj 2016, då han med knapp marginal förlorade primärvalet mot Hillary Clinton – enligt många tyckare främst på grund av att partiets etablissemang hade ställt sig bakom Clinton. Sanders talade öppet för (demokratisk) socialism, vägrade ta emot kampanjfinansiering från så kallade PACs, politiska lobbyorganisationer, och skapade omkring en gigantisk gräsrotsrörelse som till stora delar bestod av unga väljare som hade tröttnat på ett demokratiskt parti som de såg som tandlöst och elitistiskt. I dag är det allt fler politiker som kallar sig demokratiska socialister, och medlemsantalet i partiet Democratic Socialists of America har mångdubblats. New York-fenomenet Alexandria Ocasio-Cortez, som nyligen blev historiens yngsta kvinna som valts till den amerikanska kongressen, är på på många sätt ett resultat av Bernie-fenomenet. Ocasio-Cortez har tagit den amerikanska politiken med storm, och är i dag en av USA:s absolut populäraste politiker. Många av de förslag hon för fram, som universell, statsfinansierad hälsovård, en marginalskatt på 70 procent och en minimilön på 15 dollar, var krav som även Sanders förde fram under sin valkampanj. De avfärdades då av det demokratiska etablissemanget som allt för radikala. Även om det finns de inom den demokratiska eliten som fortfarande anser det, visar opinionsundersökningar att alla tre förslag har ett stadigt stöd bland den amerikanska befolkningen, och har under de senaste tre åren långsamt etablerats som det demokratiska alternativet. Att en terrier som Elizabeth Warren, som aggressivt gått åt Wall Street och kämpar för att splittra upp de stora finansinstituten, ses som en av de främsta kandidaterna i valet, är ett klart tecken på den förändring som skett inom det demokratiska partiet under de senaste tre åren.
Bernie Sanders kan gå in i sin kampanj med en flygande start: så gott som alla vet vem han är, vilken typ av politiker han är och vad han står för. Elizabeth Warren, och i ännu högre grad Kamala Harris, måste sätta mer energi på att bygga upp sitt brand och förklara för potentiella väljare varför de är ett alternativ framom Sanders. Rent ideologiskt har de svårt att välja andra alternativ än att framställa sig som de mer moderata ”realisterna”, vilket potentiellt kan leda till en väljarflykt till Bernie-lägret. Då det gäller politiska debatter är Sanders svårslagen – han är minst lika populistisk som Donald Trump, men hade under kampanjen 2016 också fakta på sin sida, och var bra på snabba comebacks. Hans uttalanden gör sig utmärkt som soundbytes. Jag måste erkänna att jag inte satt mig in närmare i Kamala Harris debattstil, men också Elizabeth Warren har i debatter i senaten visat sig vara en utomordentlig debattör som framför allt briljerat i sina verbala judokast mot Wall Street-representanter. I närkamp med Sanders löper hon ändå risk att framstå som något grå och okarismatisk. Tyvärr är också Sanders fördel att han är en man. USA har fortfarande inte haft en kvinnlig president, även om Clinton kom nära. Och även om det finns många demokrater som nu kämpar för en kvinna på presidentposten, finns risken att de två starka kvinnliga kandidaterna äter upp varandras röster. Vidare visade Sanders att hans ärliga populism delvis tilltalade samma befolkningssegment som tilltalades av Trump: på landsbygden och på orter med överväldigande vit majoritet var han genomgående populärare än Clinton år 2016. Inför valet uppgav många i opinionsundersökningar att de vägde mellan Trump och Sanders: båda kandidater som utlovade en tydlig förändring på status quo. Chansen är stor att många som valde Trump då Clinton blev det demokratiska alternativet, nu återvänder till Sanders.
Sanders har tre stora problem. Det första är också hans största styrka, det vill säga hans (i amerikansk kontext) radikala politik och ogenerade användning av ordet socialism. Det finns fortfarande till och med progressiva amerikaner som bävar för att att ”USA ska bli som Sverige”. Det andra problemet är Sanders svårigheter att nå ut till svarta amerikaner, i första hand bland de äldre väljarna, vilket visade sig vara en av stötestenarna i valet 2016. I Kamala Harris har de svarta väljarna dessutom en ”egen” kandidat, vilket ytterligare kan försvåra situationen för Sanders. Till sist det mest uppenbara: Sanders är i dag 77 år gammal, och skulle vara 79 då han svär presidenteden. Donald Trump var 70 då han svors in, och var då den äldsta presidenten i USA:s historia. Å andra sidan kommer Trump att vara 74 under nästa val, så han kommer att ha svårt att hävda sig som den unga alternativet.
Sanders poängterade i sin e-post att hans beslut att ställa upp i valet inte handlar om att avsätta Donald Trump, som han kallar ”den farligaste presidenten i USA:s historia”, utan om att ”fullborda den revolution som inleddes 2016”; ”Vår kampanj handlar om att förändra vårt land och bilda en regering baserad på principer för ekonomisk, social, rasmässig och miljömässig rättvisa.”
Det amerikanska presidentvalet blev plötsligt betydligt mer intressant. Ska jag redan i det här skedet komma med en våghalsig gissning, tror jag att 2020 blir Bernies år.
EDIT: 19.2.2019: AOC var yngsta kvinnan att väljas till kongressen, inte yngsta personen. Kamala Harris är Kaliforniensenator, inte Oklahoma-.
