Jag brukar ofta bli tillfrågad om vad jag vill tacka regeringen Sipilä för. Att sysselsättningen förbättrats är förstås en glädjande nyhet, men ingen regering får själv välja den konjunktur den gör politik i. Däremot har jag insett att jag är tacksam över att just Sipilä, mannen som inte ville bli ”en vanlig politiker” faktiskt är just den som har återinfört politiken i politiken!
Under den här valperioden har det nämligen inte blivit oklart för någon vilka alternativ partierna på de olika sidorna av plenisalen representerar. Regeringen har gjort nedskärningar på flera miljarder i utbildningen, forskningen och socialskyddet, och samtidigt infört skattelättnader på över en och en halv miljard. Man har med andra ord finansierat skattelättnader åt dem som klarar sig bäst genom nedskärningar i Finlands framtid, och nedskärningar i utkomsten för de som klarar sig sämst. De miljöskadliga skattestöden skars däremot inte ner alls.
I fråga om arbetsmarknadspolitiken har regeringen seglat från storm till storm. I början av perioden försökte regeringen skära ner i lönerna genom att lagstadga om lönesänkningar, vilket fick till stånd en facklig mobilisering av proportioner som inte setts i Finland under en väldigt lång tid. Armbrytningen mellan regeringen och facket ledde till slut till kiky-avtalet, en för arbetstagarna historiskt sträng arbetsmarknadsuppgörelse.
Arbetsgivarna fick en inkomstöverföring på över en miljard, arbetstagarna fick höjda socialskyddsavgifter, vilka staten sedan kompenserade genom enorma skattelättnader. De offentliganställda fick lida både av följderna av skattesänkningarna och på grund av en en extra lönesänkning i semesterpenningen.
Och utöver allt detta har regeringen försökt få till stånd den största privatiseringen av social- och hälsovården i Finlands historia, enligt en sote-modell som fått stark kritik av alla sakkunniga. Regeringens sote-modell riskerar att öka utgifterna inom social- och hälsovården med flera miljarder, men de som gynnas av tilläggsresurserna är de stora vinstdrivande företagskonsernerna.
Det är med andra ord inte längre oklart vilka partier som för en politik för ökade klyftor, för de privata stora vårdbolagen och storföretagen.
Vänsterförbundet går till val med ett budskap om jämlikhet och framtidstro för alla. Vi vill ha ett Finland som är rättvist för alla, inte bara för en liten elit. Vi vill ha ett Finland där man kan leva på sin lön, där man kan åldras utan rädsla och där var och en är fri att själv definiera vem man är och hur man vill leva, utan att bli utsatt för diskriminering eller rasism.
Riksdagsvalet är ett politiskt linjeval.
Det är ett linjeval om klimatpolitiken, om jämlikheten, den ekonomiska politiken och om mänskliga rättigheter. Finland har inte råd med en till valperiod, där stora skattesänkningar finansieras genom nedskärningar i välfärden.
Under nästa valperiod behöver vi en politik, där minskade egendoms- och inkomstklyftor samt minskade klimatutsläpp styr all den politik som förs. Socialskyddet måste förnyas och förbättras, de miljöskadliga företagsstöden måste minskas, skattepolitiken bör bli rättvisare och vi måste stärka utbildningssystemet på alla nivåer.
Vi har bara cirka 10 år på oss att öka kolsänkorna och minska klimatutsläppen om vi vill begränsa uppvärmningen av klimatet till högst 1,5 grader. Nästa regering har med andra ord ett enormt stort ansvar för att ambitionsnivån på klimatpolitiken höjs. Vi behöver en regering som förstår hur mycket Finland och finländarna har att vinna på i en politik som tar klimatkrisen på allvar.
Men vi behöver också en klimaträttvis politik. Det är många finländare som är rädda för att klimatpolitiken kommer att drabba låginkomsttagarna, och därför är det centralt att nästa regering är beredd att både minska inkomstklyftorna och utsläppen.
Det är inte långt kvar till nästa maktskifte.
Det vi nu behöver är en folkrörelse av aktiva som är beredda att föra ett budskap om jämlikhet och framtidstro till alla de finländare som fortfarande tvekar och är osäkra på sitt partival.
För det är det nästa riksdagsval handlar om. Om en jämlik rätt till framtidstro.
Foto: Catariina Salo
