Frosseri i Russiagate

av Otto Ekman

“Russiagate”, det vill säga frågan om Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet 2016 och förhållandet mellan Donald Trump och Vladimir ­Putin, är den aspekt av Trumps karnevalistiska presidentskap som kanske fått mest uppmärksamhet. Själv är jag kluven till hur affären behandlats i mainstreammedier: å ena sidan har bland annat avslöjandena om ryska trollfabriker och specialåklagaren Robert Muellers pågående utredning visat att de anklagelser som riktas mot Trump och hans kampanj definitivt innehåller någon form av substans.

Å andra sidan har just denna fråga på ett störande sätt dominerat kritiken av Trumps presidentskap på bekostnad av andra viktiga frågor. Hysterin kring ryska ”hackares” Trumpvänliga Twitterkonton bortser från att Amerika själv manipulerar politiska processer i länder världen över, och glömmer att länder som Israel, Ukraina eller Turkiet rutinmässigt påverkar och manipulerar USA:s politiska process för sina syften utan att det väcker motsvarande uppmärksamhet. Att hojta om Putin, sammansvärjningar och valfusk är ett bekvämt sätt att avfärda berättigad kritik mot Hillary Clinton och hennes kampanj, både vad gäller kompetens och politisk substans.

Det som stör mig med Maxim Pozdorovkins vilda och underhållande dokumentär Our New President är att den passar lite för bra i ett kritiklöst pro-Clintonnarrativ.

Dokumentären beskriver hur ryska nyhetsmedier och tevekanaler under direkt eller indirekt statlig kontroll (exempelvis den engelskspråkiga nyhetskanalen RT) konstruerade en egen bild av dokusåpapresidenten som ruskade om USA:s politiska etablissemang, och omfattade den med entusiasm. Dokumentären varvar bitar av nyhetssändningar eller diskussionsprogram med tittarnas entusiastiska respons på You­tube. På det viset låter Pozdorovkin åskådaren dyka in i ett parallellt universum: en rysk pro-Trump- och anti-Clintonkult med både likheter och skillnader med Trumpanhängarna på 4chan eller Fox News. Resultatet är skickligt utfört och emellanåt hysteriskt kul, men budskapet som skymtar mellan raderna främjar knappast en produktiv diskussion om vad som hände i det amerikanska valet 2016 och varför.

Hillary och mumiens hämnd

Dokumentären inleds med ett ”nyhetsinslag” där en berättarröst andlöst förklarar hur Hillary Clinton år 1997 besökte en sibirisk gravplats för att se en mumifierad prinsessa. Detta blir upptakten till en vild teori om att prinsessan av Ukoks oheliga ande nu besatt den amerikanska presidentfrun och att symptomen är konstiga ansiktsryckningar och ändlös maktgalenhet. Sedan får vi se ett amatörvideoklipp där en anonym rysk man visar upp en voodoodocka av Hillary och sedan entusiastiskt sticker synålar i den för att sabotera hennes valkampanj.

Denna form av lyteskomik är bekant för dem som någon gång roat sig med att läsa slarvigt stavade hyllningar på Trumpanhängares överhettade nätforum, eller fnissat misstroget åt galna klipp från Fox News – även om de ryska tabloidmediernas tonläge är ännu mer upptrissat. Youtubeklippen är dokumentärens roligaste del: de innehåller allt från hyllningsserenader på dragspel och gitarr, till små pojkar med (förhoppningsvis inte riktiga) Trumptatueringar. En nästan rörande innerlig och artig centralasiatisk tonåring med rimfrost i ögonbrynet tackar presidenten för att han vunnit och ”visat att en kvinna inte kan bli president”.

Nätt narrativ tillfredsställer inte

Däremellan får vi höra hur Putin konsoliderade sin makt över de ryska tevenätverken och tog över kanaler som upprätthållit en självständig, maktkritisk linje under det postsovjetiska Rysslands kortvariga experiment med pressfrihet. På så sätt ligger alla pusselbitar i narrativet på plats: ett hänsynslöst propagandanätverk skapar en personkult genom att lura godtrogna dumbommar, och mallen som förädlats i Ryssland av och för Putin appliceras nu på USA.

Problemet är att detta narrativ utelämnar lika mycket som det berättar. Till exempel var det amerikanska spin doctors och lobbyister som introducerade politisk manipulation genom moderna massmedier i Ryssland då de hjälpte Boris Jeltsin till makten. Och en del av den fientlighet och motvilja som Hillary Clinton väcker, inte bara i Ryssland utan också globalt, har sin rot i konkreta politiska frågor.

Internet är fullt av underhållande idioter och Pozdorovkin har arrangerat en rolig kavalkad av dårar. Men han lyckas inte övertyga mig om att sådana är alla de ryssar som oroades av Clintons profil som militaristisk hök eller hoppades på ett slut på sanktionerna som lagt Rysslands ekonomi i ruiner. Men det är kanske inte heller är hans syfte, och trots mina invändningar är dokumentären Our New President en komisk, sevärd och speciell upplevelse.

Maxim Pozdorovkin: Our New President.
USA/Ryssland 2018. Visades på filmfestivalen DocPoint i januari

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.