Inkluderande och metafortyngt 

av Hanna Riisager

Ann-Helen Attianese är en författare som erkänner kollektivet bakom varje utgiven text, och det märks i hur hon utformar sitt ”Tack” i den sjätte diktsamlingen Come noi. Hon tackar kollegorna i förlagskollektivet Marginal och kretsen av vänner, barn och en invandrad partner, och utöver dem volontärnätverket We See You som sedan hösten 2015 arbetar för asylsökandes rättigheter och en mer human asyllagstiftning. Dikten placerar sig på så vis medvetet i en omedelbar politisk verklighet. Indirekt ansluter den sig till ett politiskt kollektiv; vi:et som inte blundar för missförhållanden och kränkningar, vi som ser er.

Jag undrar, är detta ”vi” detsamma som det med vilket något, någon eller några jämförs i den italienska titelns Come noi (”som vi”)? Alltså: Vilka ingår i vi:et, vilka tillhör inte vi:et och vem är som vem egentligen?

Här är Attianeses dikt lyckligtvis inte så entydig. Den växlar mellan närhet och distans, identifikation och separation. Dessutom växlar den mellan pronomen på ett sätt som gör det omöjligt för mig att inte fundera över utsägelsepositionen. Jo, dikten uttalar faktiskt ett återkommande och besvärjande ”vi”, men mer typiskt är det ett ”jag” som talar. Ibland vänder sig dikten till ett ”ni”, men oftare till ett ”du”.

samlingens första sidor, i ett slags prolog, står den talande helt i bakgrunden. Här framträder ett antal snabba, effektiva bilder föreställande en flykt. Uppbrottet, vandringen, resan över Medelhavet, mötet med turisterna på de syditalienska sandstränderna och den fortsatta vandringen norrut genom ett gränspolisbemängt ”Fort Europa”. Det är massmediernas bilder i poetisk gestaltning. Perspektivet är kameralikt, registrerande, det lägger sig nära det skildrade som i det journalistiska reportaget och sympatin med de flyende går inte att ta miste på. Som i den här, både mycket starka och överförklarade dikten:

däck täckta med madrasser

barn som slutat gråta

en säck knyts ihop

sorgen ljuder spöklikt tyst

döden nöts in

Tendensen hos Attianese att bädda in sina brantaste bilder med bomullsluddiga rader av typen ”sorgen ljuder spöklikt tyst” irriterar mig. Det gäller också i det som följer efter flyktnarrativets fond, då perspektivet zoomar in på samlingens huvudmotiv: diktjagets möte med en av de många, knappt välkomna. Mötet som börjar i förtröstan får efterhand en allt mer tragisk laddning; ju mer jaget griper efter det som förenar dem, desto mer sluter sig du:et musslelikt kring sin annanhet.

Något liknande sker också på en språklig nivå då metaforer för det främmande hopas och förlorar fäste hos varandra; ”du är månen”, ”den svarta sjöhästen ingen vågar sko”, ”du är ett tecken”, ”du är ävja att mjukt sjunka ner i”.

Det finns en värme och uppriktighet i Attianeses inkluderande anspråk som jag ser och uppskattar. Som mest stilsäker och sann framstår hon då hon skriver rakt och okonstlat, med tillit både till det uttryckta och det utelämnade. När dikten i själva sitt språk lämnar utrymme för den andre, den som inte är vi.

Ann-Helen
Attianese:
Come noi.
Marginal, 2018.

1 kommentar

Profilbild
Maria 27 mars, 2019 - 12:07

Fascinerande med dessa ord som ger poesins återhållsamma textrader liv och mångbottnat djup.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.