Verklighetsskräck

av Sara Ehnholm Hielm

Förra veckan såg jag två pinfärska dokumentärer som allt mer framstod som generationsberättelser. Den första var svensken Marcus Lindeens Flotten om elva främlingar som i tre månader 1973 drev över Atlanten på en sjöoduglig flotte för att befrämja världsfred. Expeditionen leddes av antropologen Santiago Genoves, en alfahanne som ville studera flockbeteende, primitivt våld och sex på en 12 x 7 meters guppande flotte.

Den andra var Hulus Fyre Fraud om en musikfestival i april 2017 på Bahamas, som marknadsfördes som sin tids Woodstock. PR-byrån FuckJerrys skrämmande effektiva reklam på sociala medier, toppmodeller och rapartisten Ja Rule lockade millennials att köpa svindyra biljetter till vad som visade sig vara en tom plätt asfalt med flyktingtält och svettiga ostsmörgåsar. En generation som drevs av FOMO (fear of missing out) betalade gärna 100 000 dollar för en lyxupplevelse som de trodde att andra skulle avundas dem.

I båda filmerna var deltagarna unga och attraktiva. Lockbetet var bikiniklädda brudar och killar utan skjorta, sol, upplevelser och äventyr. Medan deltagarna på sexflotten hade färdigheter – kvinnorna skulle leda så där fanns en kapten, en dykare, en läkare – så kunde vem som helst med pengar åka till festivalen. Uttryckligen söktes influencers med hundratusentals följare – vilket inte är till särskilt stor nytta då folk campar. Men hur kom det sig att unga som levde på att fejka sina liv på Instagram inte genomskådade bluffen?

Alla hade en rörande auktoritetstro. Antingen till Genoves märkliga teorier och bristande sjövett eller till sociopat-entreprenören Billy­ McFarland som hittat på Fyre festival som reklam för sin bokningsapp. Det föll dem aldrig in att ingen hade koll. De underkastade sig glatt ett experiment som kunde ha slutat med döden, eller lät sig flygas rakt in i en storm, för att de litade på vetenskapen eller Kendall ­Jenner

Skillnaden var att Genoves insåg att han haft fel. På resan fick han en kris då han insåg att det enda hindret för världsfred på hans flotte var: han själv. Den femtioåriga mannen som ville kontrollera sig själv och andra. Resten av besättningen sjöng, skojade, jobbade på och kom överens. Aldrig har sjuttiotalet förefallit så oskuldsfullt. Den solidaritet deltagarna visar varandra, fyrtiofem år efteråt, är rörande. 

Festivalarrangören Billy McFarland flackar med blicken och har inte lärt sig något. Fri mot borgen inleder han genast nya bedrägerier mot sina ex-kunder. Trots att han hamnar i fängelse visar han sig aldrig utan rysk modellflickvän och penthouse. Skenet av framgång är allt när pengar saknar koppling till egendom, arbete eller värde, när bankernas tillgångar kunde smälta som snö under finanskrisen. Fake it ’til you make it. Verkligheten har blivit främmande: ingen i teamet insåg att en musikfestival kräver riktigt arbete, riktiga förnödenheter, riktiga toaletter – människor behöver äta, sova, pissa. Ingen tar heller ansvar efteråt, utom en lokal catering-dam som betalar sina anställda ur egen ficka. Organisatörerna sticker och urskuldar sig på film. 

Medan samverkan på flotten verkar nästan för harmonisk, är festivalen motsatsen: unika snöflingor som alla tror nån annan fixar jobbet. När de kallsvettigt och kaotiskt försöker få ihop festivalen under de sista veckorna förtvivlar man för framtiden. Men det såg vackert ut på Instagram.

Foto: Niklas Sandström

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.