Klimatrörelsen är nu global. Det är en ambition som levt sedan FN-klimatmötet COP 19 i Köpenhamn. Då, 2009, gjordes ett försök att sammanknyta folkrörelserna utanför toppmötet med aktivisterna inne på mötescentret. Det slogs tillbaka av dansk kravallpolis och kravaller uppstod kring mot-toppmötet ute på Christiania. Det som då var målet har realiserats tio år senare, tack vare hundratusentals skolelever ute på gatorna. Skolstrejken för klimatet, som rörelsen kallar sig, är verklig.
Både klimatfientliga konspirationsteoretiker och några av dem som håller med om rörelsens mål ser på skolstrejkerna och projicerar antingen sina rädslor eller sina förhoppningar på en enda tonåring från Sverige, den till Nobels fredspris nominerade Greta Thunberg. Det är befängt. Klimatskeptikernas insinuerande frågor om vem som finansierar Thunberg är både irrelevanta och löjliga, då det är så tydligt att allt hon gjort kan åstadkommas med en bit kartong, en tuschpenna och en mobiltelefon med något chattprogram installerat. Jag antar och hoppas att miljardörerna i Davos i alla fall betalade för hennes resa dit och tillbaka, eller i alla fall att Thunberg på nåt sätt inte själv var tvungen att stå för notan. Det samma gäller för hennes besök i Bryssel, då kommissionspresident Jean-Claude Juncker blev utskälld av Thunberg men i alla fall fick ett fint foto som minne. Som sagt, irrelevanta konspirationsteorier och misstänkliggörande av unga aktivister finns det tillräckligt av.
Ja, hon har blivit ett ikoniskt ansikte för en del av en rörelse, och hon är en bra ikon, en allvarlig ikon för en allvarlig fråga. Men både entusiasterna och hennes belackare har så klart fel: klimatstrejkrörelsen är inte Greta Thunberg. Men vad eller vem är klimatstrejkrörelsen då?
Först kan vi ta en titt på var den existerar. Så länge jag pysslat med journalistik och medieproduktion har jag fått höra välmenande klagomål om att det inte finns några gemensamma europeiska medier, inget europeiskt samtal. Vår politik kunde gå framåt om det bara fanns en debatt som gav upphov till en konsensus om vad som bör göras, något sådant har säkert jag själv också yttrat, om än litet osäkert. Om något, så har ungdomens klimatstrejkrörelse visat att en konsensus finns, i alla fall bland skolungdomen i Västeuropa. Eller kanske frågan var fel ställd från början, och ingen gemensam debatt behövs, för saker kan gå framåt också utan den.
Och visst har det gått framåt. Sedan hösten 2018 har en präriebrand av skolstrejker svept först över Västeuropa för att sedan sprida sig. Hetast har det varit här i Belgien, där tiotusentals studerande demonstrerar varje torsdag. Jag hörde för första gången kravet på klimatstrejk uttryckas under den stora klimatdemonstrationen i Helsingfors i november 2018 då Thunberg talade, och jag såg kravet som överdimensionerat och problematiskt. Jag hade hört talas om Thunbergs egen protest, som ursprungligen tog en radikal form då hon helt slutade gå till skolan, innan hon efter förhandlingar med sina föräldrar gick över till att protestera en dag i veckan. Det var i sin mildare form protesten spreds som massrörelse.
Vad är då skolstrejken? Som varje strejk så är den en vägran att delta i produktionen. Som många strejker inom den samhälleliga produktionens fält, låt oss säga när biblioteken strejkar, så leder en effektiv skolstrejk på kort sikt till att samhället sparar pengar. När ett bibliotek, en skola eller till och med ett sjukhus håller stängt så blir det billigare för dem som annars skulle betala för det. Därför ser man ofta strejkvapnet inom den samhälleliga produktionen som en svag strejkform, och på många sätt är det svårt att använda effektivt jämfört med en strejk på en fabrik eller i en hamn. Att stänga ner en fabrik eller en hamn leder direkt till ekonomiska konsekvenser för dem som är beroende av fabrikens eller hamnens fortsatta funktion.
Men effektiva strejker inom den sociala produktionen är möjliga, och så också skolstrejker. Det bästa jämförbara exemplet är kanske studerandestrejkerna på universitet i Tyskland 2006-07, en serie stora protester mot de universitetsavgifter som regeringen ville införa. Strejkerna bestod inte bara av en vägran att delta i undervisningen, utan innefattade också, som en allmän samhällelig strejk, störande av föreläsningar genom protester under pågående undervisning, ockupationer av offentliga rum och delstatsparlament och blockader vid tentor.
Sammanfattad var strejkvågen utmattande och mycket splittrande inom den akademiska världen. Och den lyckades, regeringen gav upp planerna på att införa avgifter på universiteten.
Inom den samhälleliga produktionen gäller ett motsvarande förhållande som mellan individen och banken. Om du är skyldig banken hundratusen har du ett problem. Om du är skyldig banken hundra miljoner så har banken ett problem. Om en studerande inte får sin examen har studeranden ett problem. Om en hel årskurs blir utan examen blir samhället utan läkare, jurister, lärare, sjukskötare, teologer och politologer. Och så vidare.
Om någon frågar sig om skolstrejkerna kommer att lyckas, så måste man å ena sidan inse att de redan gjort det. Manifestationerna den 15.3.2019 var de största klimatdemonstrationerna någonsin, en ”global klimatstrejkdag för framtiden” som samlade flera miljoner människor kring protesterna. Och de gjorde detta enbart på basen av att mobilisera skolelever, gymnasister och universitetsstuderande. Hittills har rörelsen tvingat den flamländska miljöministern att avgå, tvingat den tyska kanslern att ta ställning och gett speciellt en relativt välmående västeuropeisk skolungdom möjligheten att uttrycka sina frustrationer och sin rädsla inför en osäker framtid, och sina krav på en avsevärt mer radikal klimatpolitik.
Allt detta skulle vara än så mycket mer imponerande om rörelsen verkligen hade uppstått direkt ur Thunbergs första klimatstrejk. Men det har den så klart inte. Sedan klimatmötet i Köpenhamn 2009 har flera olika rörelser med varierande metoder uppstått, som dagens klimatstrejkande ungdomar bygger på, medvetet eller inte, då de kräver och bygger alternativ till status quo.
Den mest inspirerande och starkaste rörelsen innan skolstrejkerna har varit den tyska folkrörelsen mot kolgruvor, som även den bygger på flera olika traditioner. Dessa inkluderar lokala rörelser som med lokaldemokratiska metoder försvarar bysamhällen som hotas av tiotals kvadratkilometer stora kolgruvor som slukar århundraden av traditioner och mänsklig beboelse. De lokala rörelserna mot gruvdriften är äldre än oron för klimatförändring, de är ofta ganska konservativa och deras motstånd baserar sig ofta på kyrkliga kretsar, då kyrkorna ofta är de äldsta och historiskt mest värdefulla byggnaderna i de byar som hotas.
Den andra traditionen som rörelsen mot kolgruvorna bygger på är en direkt fortsättning på kampen mot kärnkraften. Det är ofta samma människor som i årtionden varnat för kärnkraftens risker, kostnader och avfallets slutförvaring som utgör stommen i det som kallas Ende Gelände, en olydnadsrörelse som samlat tiotusentals människor i enorma olydnadsaktioner.
De har stängt ner kolkraftverk och protesterat mot framtida kraftverk, ockuperat koltransportbanor och de enorma grävmaskiner som tornar över gruvorna. Rörelsen har erfarenhet och strukturer som ger den styrka och en otrolig teknisk kompetens i allt från demonstrationsteknik till att bygga temporär infrastruktur och att mata hundratals människor.
Ende Gelände är den expansiva, unga och spektakulära motparten till de mer konservativa byaråden mot kolkraft, och har också slutit upp med en annan mer specifik och ekologistisk rörelse: den långa ockupationen av skogen Hambacher Forst i västra Tyskland. Sedan 2012 har skogsockupanter försökt skydda resterna av en skog som avverkats då en kolgruva som nu har nått en areal på över 42 kvadratkilometer brett ut sig. Flera försök att vräka dem från skogen har lett till konflikter mellan polis och ockupanter, och ledde även till en journalists död under det senaste vräkningsförsöket under sommaren 2018, då journalisten föll från en repbro. Efter fallet samlade Ende Gelände, Hambacher Forsts ockupanter och civilsamhället omkring 50 000 människor till en protest i skogen. Vräkningarna och avverkningen lades på is av miljöskäl i november 2018 eftersom skogen hyser en skyddad fladdermusart, men sedan mars 2019 är avverkningsförbudet upphävt, skogen är igen hotad och ockupationen fortsätter.
Alla dessa protester är olika former av samma strävan: ett aktivt motstånd mot kolkraft med syftet att, bland annat, driva upp den smutsiga energiproduktionens politiska och ekonomiska kostnader, från säkerhetsutgifter och försäkringar till svårigheterna att lobba politiker som tröttnat på protesterna.
En annan mer idealistiskt protestform representeras av den så kallade Extinction Rebellion-rörelsen från Storbritannien, som har uppstått parallellt med protesterna mot ”fracking”, utvinning av gas och olja via hydraulisk spräckning. Extinction Rebellion-protesterna har en visuellt tydlig logo, ett tomt timglas, och har i praktiken lösgjort sig från protester kring energiproduktionen och hämtar istället sin olydnad till cirkulationens fält, mitt i storstäderna.
Rörelsen har en rätt brittisk och tidvis rätt problematisk inställning till politik och medborgaraktivsm, och har en fetish för snävt definierad civil olydnad som, enligt somliga av rörelsens aktivister, mäter sin framgång i hur många människor som grips av polis i samband med protester. Ju fler gripna desto mer lyckad och effektiv har protesten varit, lyder tanken. Och det bästa sättet att få många människor att gripas är att hindra trafiken på centrala eller symboliska platser, som till exempel broarna över floden Thames i London.
Det är förvisso en radikal aktionsform som minskar utsläppen, om också i ganska liten skala genom att hindra trafik, men på ett sätt som riskerar att ställa aktivisterna själva i centrum, inte skogen som skall försvaras eller kolet som skall stanna i marken. I vilket fall som helst är Extinction Rebellion en pluralistisk och föränderlig rörelse som fortfarande söker sina former och också har lyckats samla kring sig en kader av övertygade aktivister, främst i Storbritannien men också på andra håll i Europa.
Men det är klimatstrejkerna som just nu mobiliserar rekordmässigt, med unga, skolelever, gymnasister och studerande från ett hundratal länder, på över ettusen platser, miljontals av dem. Och det måste just nu tas för givet att protesterna kommer att fortsätta i någon form. Samtidigt är det klart att ingen kan och orkar fortsätta protestera på exakt samma sätt som tidigare, i samma former som tidigare.
Skolstrejkerna i Bryssel har gått från att överraska både myndigheter och sig själva då demonstranterna plötsligt var tiotusentals på sin tredje strejkdag en torsdag i slutet av januari. De hade samlats på stadens tågstationer, och hoppades få demonstrera framför det belgiska federala parlamentet.
Men då parlamentet tydligen togs på sängen och krävde att polisen skulle hindra demonstrationen så gav sig inte skolstrejkarna in i en konfrontation utan vände om. Ifall den belgiska politiken inte ville lyssna på dem så skulle de nog kunna hitta någon annan att ställa sina krav till, verkade de tänka, och vandrade mot körriktningen längs en av de största vägarna in till Bryssel, Rue Belliard, fram till Europaparlamentet.
Sedan dess har skolstrejkerna blivit ännu större, de samlar allt ifrån hela lågstadieklasser till universitetsstuderande, de åtföljs av ”far- och morföräldrar för klimatet” som går längst bak i demonstrationerna och också ger demonstrationerna en del av sin säkerhetspersonal. Men ingen av dem har sedan den första överraskningen varit disruptiv. Demonstrationstågen håller sig till den rutt som anvisats av polisen som inte stör trafiken, och de har inte heller släppts fram till det belgiska federala parlamentet.
Rörelser växer inte i all evighet. Trots att det kan vara roligt att demonstrera, speciellt om man har med sig bra ljudutrustning och hela gänget har en bra stämning, så kan också trycket växa att hitta nya sätt, nya vägar framåt. Fram tills nu har en tillräckligt god väg framåt varit att globalisera rörelsen. Nya städer, nya platser, nya länder på nya kontinenter har slutit sig till skolstrejkerna, alltid med nya, ännu smartare unga människor med ännu mer skärpta uttalanden framför kamerorna och med bättre och roligare skyltar än tidigare.
Det har upprätthållit energin och gett entusiasm också där demonstrationerna kanske lokalt försvagats eller vädret helt enkelt varit dåligt. Rörelsens globalisering har också gett sina tydliga nästa steg, då den kunnat komma överens om sin nästa gemensamma stora demonstrationsdag som alla samlat sin kraft och sin energi inför.
Men de nuvarande skolstrejkerna uppfyller inte till fullo det potentiella hot de kunde utgöra, med skolungdomarna, gymnasisterna, de studerande som en del av den samhälleliga produktionen. De hotar inte med att vägra gå ur skolan, eller med att helt stänga ner skolorna. De liknar mer en traditionell politisk protest, långt ifrån vad de kunde uppnå. Visst, de skulle då tvingas vidga sin representativitet och stärka sina positioner inne på skolorna, så deras protester drog med sig tillräckligt många för att sätta dem som inte strejkar i en svår situation. Detta skulle vara en tung, utmattande och kanske omöjlig process, speciellt som rörelsen på grund av sin globala spridning inte kan komma med ett definierbart krav som, ifall det uppfylldes, skulle leda till att strejken blåstes av. De tyska universitetsstrejkerna var möjliga då det fanns något regeringen klart och tydligt kunde göra: dra bara tillbaka förslaget på skolavgifter, och allt normaliseras snart. Ett enda motsvarande krav som skolstrejkarna kunde gå med på kan vara omöjligt att formulera.
Lyckligtvis finns andra möjliga sätt att flytta över tyngdpunkten i denna strejk inom den samhälleliga produktionen. Ende Gelände, ockupationen av Hambacher Forst och Extinction Rebellion-rörelsen ger på sitt sätt en möjlig rutt framåt för var och en av de aktiva och arga ungdomar som utgör den mest entusiasmerande och starkaste rörelsen för att rädda mänskligheten från katastrofal klimatförändring. Parlamentarisk, representativ demokrati ger en annan. Det jag främst hoppas på är förståelse, solidaritet och tålamod från de strejkande ungdomarnas föräldrar, och att vi kan förlita oss på att ungdomen helt enkelt är mer skärpt än vad vi var i deras ålder.
Det borde inte vara så svårt, eller hur? Låt oss lämna över de beslut de måste fatta om sin framtid, vare sig strategiska eller taktiska, vare sig de gäller deras egen rörelse eller deras egna liv, åt dem. Och i stället för att kritisera ska vi ta vara på de möjligheter vi själva har för att begränsa klimatförändringen till max 1,5 grader.
Skribenten är medlem i partistyrelsen för De Gröna
Länkar:
https://www.ende-gelaende.org/en/
https://hambachforest.org/
https://www.facebook.com/ilmastolakko/
