Det gör ont när knoppar brister, jovisst, men nu har jag på känn att det är ändring, vår och någonting nytt i luften. Både på gott och ont så börjar nu också det finländska samhället vakna till en värld där migration, integration och globalisering också gällande människor varit ett fenomen sedan länge. På samma gång speglas det finländska samhället i den stora världens spegel på ett för mig nytt sätt.
Representanter för den riktiga finskbygden, utan förankringar i Närpes eller Pargas, vågar idag säga att de behöver mer invandring och att integreringen av dem som redan finns här måste bli effektivare. Utbildning från hemlandet, möjligheten att lära genom arbete och nätverksarbete för att effektivera integrationen är ämnen som faktiskt dyker upp i debatten.
Det som tankesmedjor och statistikcentraler förmedlat sedan länge börjar äntligen nå fram till en verklighet. Och insikten, förändringen i inställning och förhållning verkar, tycker jag, komma från en riktig gräsrotsnivå. Det är på verkstadsgolvet bristen på händer märks och äntligen har mellancheferna lyssnat.
Också förhållningssättet till integration har ändrats. Kompetensfördelningen mellan myndigheter ses inte längre som självklar och i stället för symbolvärdet av integration poängteras allt mer process och resultat. I riksdagen har revisionsutskottet ställt spetsiga frågor om hur vi skall förhålla oss till våra traditionella former av integration (ReUB 6/2018). Revisionsutskottet verkar föreslå en flytt av kompetensen från arbetsministeriet till ministeriet för utbildning och kultur, vilket i alla fall är en öppning för att diskutera vad som egentligen avses med integration.
Men som sagt innebär detta uppvaknande också att vi med klarare ögon kan se på oss själva. Visste ni att de som arbetar med hjälp till offer för människohandel i Finland ser en markant ökning av personer i offerställning som har en helt finländsk bakgrund? Ofta är fråga om kvinnor som sålts och utnyttjats inom ramen för sitt äktenskap, eller personer som sitter fast i organiserad kriminalitet och drogmissbruk. Personerna i fråga vill inte benämnas offer för människohandel och är inte beredda att samarbeta med myndigheter, men objektivt sett finns alla kriterier där. Kanske har både dessa personer och alla kriterier alltid funnits där, tänker jag.
Mitt i allt är det också valvår, och jag ser fram emot en diskussion som inte följer upptrampade spår på temat invandring och integration. Tänk om vi äntligen kunde få en diskussion utan rädsla, med framförsikt och litet känsla av våga och vinna?
Jag tänker dra mitt strå till stacken. Har utmanat mig själv att vara aktiv, delta i debatter och göra mig hörd på temat grundrättigheter, invandring och integration. Har också bestämt mig för att lyfta integration med människor omkring mig som sitter i positioner där de kan påverka. Vad kan du göra?
Med varma vårkänslor,
Ida Sulin.
