Radio Vega-debatten: Rock är inte ungdomsmusik

av Janne Wass

Jag minns när en av av Svenska Yles redaktörer jublande kom instormande i rökrummet i Radiohuset i Böle: ”Vi har äntligen lyckats övertyga Radio Vega att ta in Deep Purple på spellistan!” Året torde då ha varit 2003, eftersom jag gjorde mitt korta, misslyckade inhopp på pratprogrammet X3M Talk. Deep Purple gav ut sin debutskiva 1969. 2003 var bandet alltså redan över 34 år gammalt. Det är nu 16 år sedan.

1969 var ett av de stora åren i rockens historia. Heavy metal-banden Led Zeppelin och Deep Purple gav ut sina debutskivor. På rockfestivalen Woodstock uppträdde bland annat Jimi Hendrix, Janis Joplin, The Who, Santana och Jefferson Airplane. The Doors frontman Jim Morrison arresterades för att han viftade med snoppen på scen. Skräckrock-ikonen Alice Cooper skapade rubriker genom att ut i publiken kasta en livs levande höna, som omedelbart slets i stycken i en orgie av blod och fjädrar. Bland de unga lovande artisterna i USA fanns 1969 MC5 och Iggy & the Stooges, som blev centrala för punkens födelse några år senare. Året därpå skulle Iggy Pop utföra sin berömda performans då han på en konsert i Cincinnati smetade in sin halvnakna kropp med jordnötssmör. Rocken var nu såpass gammal att Elvis nyss hade gjort comeback, Beatles slutade uppträda live och Animals splittrades.

Betänk detta: De som år 1969 var 15 år gamla och lyssnade på hårdrock som ovan nämnda Alice Cooper, Led Zeppelin, Iggy Pop och Deep Purple fyller i år 65. De som var 15 då Elvis och Bill Haley gav ut sina debutskivor 1956 – elektrisk gitarrmusik, som Harry Blässar kategoriserar det som i en insändare i Hbl 5.4 – är i år 78 år gamla. Vi är nu inte många år från det att invånarna på seniorhemmen sitter och headbangar till låtar som ”Paranoid” och ”Stairway to Heaven”. Det finns säkerligen redan de som gör det.

Trots det här finns det en – antar jag: liten men högljudd – grupp av insändarskribenter som envisas med att vilja förpassa rockmusiken till Radio Extrem som ”ungdomsmusik”. Men detta antagande att den gitarrdrivna rockmusiken hör hemma på en ungdomskanal är felaktigt inte bara därför att en stor andel av dagens pensionärer de facto lyssnar, inte bara på rock utan till och med på heavy metal. Det är också felaktigt därför att dagens ungdomar inte lyssnar på rockmusik.

Det här kan kanske komma som en överraskning för dem som inte följer med popmusikens utveckling, men den gitarrdrivna populärmusiken är i dag allt annat än populär bland de musikkonsumerande tonåringarna. Det här är naturligtvis en generalisering, det finns lyssnare av nästan all slags musik i alla generationer, men ser man på dagens starkast lysande stjärnor på pophimlen, så lyser den gitarrdrivna musiken med sin frånvaro. I den mån gitarr används av toppartister i dag, är det ofta av sådana som gör till exempel retro-cool soul, och vi närmar oss då bluesen och jazzen lika mycket som rocken och popmusiken. Och dyker gitarren upp inom popmusiken i dag, så är den nästan oftare akustisk än elektrisk, se till exempel den omåttligt populära singer-songwritern Ed Sheeran. Dagens storstjärnor heter t.ex. Lady Gaga, Migos, Beyoncé, Post Malone, Kendrick Lamar och Ariana Grande. Ingen av dem gör gitarrdriven musik. De gör Rn’B, rap, hip hop, och olika undergenrer av elektronisk musik som jag är alldeles för mycket rockgubbe för att veta namnen på.

I korthet alltså: rock är inte ungdomsmusik. Rock är musik för radiolyssnare i medelåldern och äldre. Grovt generaliserat.

Sedan ska man också hålla i minnet att sedan popmusikens födelse för 65 år sedan har det utvecklats ett otal olika genrer och stilar, från 1970-talets glittriga disco till 2000-talets brutala brutala metalcore. Radio Vega har en snarast hopplös uppgift i att försöka tillfredsställa alla dessa vitt skilda musiksmaker. Någon gyllene medelväg är nästan omöjlig att uppnå. Och naturligtvis tycker alla att det spelas för lite av just den genre som de vill höra. Den som gillar Rolling Stones blir inte nödvändigtvis gladare av att det spelas Abba, liksom den som gillar Sex Pistols inte hurrar av att få höra Fredrik Furu. Plus då den svenska dansbandsmusiken, som delar Vega-publiken skarpt itu. För att inte tala om dem som helst vill höra klassisk musik.

Sedan kan man naturligtvis ha invändningar mot tyngdpunkten i Vegas musikurval. Det finns många som till exempel gärna skulle höra med jazz och blues i kanalen, men det är inte nödvändigtvis en generationsfråga. Musikern Tom Salomonsen kritiserade i Hbl 2.4 kanalen för att nonchalera den på finlandssvenska sjungna musiken, och menade att Vega på så sätt sviker sitt ansvar som kulturbärare. Att det spelas för få finlandssvenska visor är en åsikt som vädras med jämna mellanrum. För 15 år sedan var det kanalens lite yngre lyssnare som beklagade att de inte hittade något hem på den finlandssvenska radion då Radio Extrem spelade de senaste pophitarna och Radio Vega fortfarande mest höll sig till schlager och dansbandsmusik. För 30–60-åringarna som vuxit upp med rock och pop fanns det inte mycket att hämta i kanalens musikutbud. Och som sagt, dessa 30–60-åringar är i dag 45–75-åringar. Kanalen förändras, musiktyngdpunkten likaså. Det är förståeligt att personer som inte gillar populärmusiken från 1950-talet och framåt blir irriterade på musikurvalet. Min uppfattning är att det är svårt att göra musikurvalet på Vega mer demokratiskt ur en demografisk synvinkel än vad det är i dag. Det betyder att jag då jag lyssnar på radio får höra en massa musik som jag inte är särskilt förtjust i, och att kanalen nästan aldrig spelar min favoritmusik. Men det är helt okej, för den har jag på skiva och ett klick bort på Spotify. Det spelas en hel del musik på Vega som jag tycker är helt okej, till och med riktigt bra. Dansbandsmusiken får mig att stänga av, men det är nu sen en annan sak.

Som public service-radio ska Vega tåla kritik, och utan folk som klagar och säger sin åsikt blir det heller ingen förändring. Men det är också nyttigt att hålla i minnet att med en så bred lyssnarprofil som Vega har, så har de svansen bak oberoende av hur de väljer att lägga tyngdpunkten i musikutbudet. Samt att en äldre generation gör gott i att minnas att ”ungdomsmusik” inte längre i dag är vad det var för 50 år sedan.

1 kommentar

Profilbild
Bertel Nygård 5 april, 2019 - 15:59

Instämmer i det mesta i din kolumn. Efter pensioneringen(2013) blev jag många gånger efterhörd att hålla tal med det föga sprittande temat “Hur är det att vara pensionär?”. Alla gånger utnämnde jag pensionärerna till rockgenerationen, med särskild, självfixerad betoning på min favoritmusik bluesen.
Om rockmusik har med ungdom att göra sträcker sig ungdomstiden åtminstone fram till 90-årsåldern, eller egentligen längre. Skrev en gång något i Vasabladet om att när jag sitter på åldringshemmet ska jag låta bygga om mitt rum till ett hak för rock och blues.
Erinrar mig när jag talade på en samling för äldre i Vasa. Mitt i allt tystnade jag för några sekunder när jag såg hur publiken var klädd. Det såg ju ut som ett ungdomsmöte på 70-talet, vilket jag påpekade för dem som lyssnade. Minns att det ledde till en improviserad diskussion om hur gamla medlemmarna i Rolling Stones är.
Som framgått ogillar jag ålderskategoriseringar som bygger på förutfattade meningar.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.