Visioner av apokalypsen på Göteborgs filmfestival

av Andreas Holmström

Efter tio dagar på Göteborgs 42:a filmfestival kan jag inte låta bli att undra om ett sådant leverne är sunt. Att sitta i biomörkret hela dagarna och bli insvept i långa visuella drömmar som någon annan har tillverkat; är det så klokt? Är det inte bättre att samtala och umgås, verka och handla?

Harry Martinson talade om biografen som ”de livsfegas tempel”, och i Papalagi: söderhavshövdingen Tuiaviis berättelse nämns den som ”det falska livets hemvist”. Då den ryske filmregissören Aleksandr Sokurov fick frågan varför hans film Mor och son var så kort svarade han: ”Därför att tiden är så värdefull, vem är jag att stjäla så mycket tid från åskådarna?”. Några av de 400 filmer som visades under festivalen var Lav Diaz Season of the devil, speltid 235 minuter, Carlos Reygadas Our time på 178 minuter, och Wang Bings Dead souls som klockar in på 498 minuter. Kontemplera några ögonblick över dessa värdefulla minuter. Kontemplera sedan filmernas titlar några ögonblick.

Lämpligt nog visades filmatiseringen av Martinsons civilisationskritiska rymdepos Aniara i ”världens mest klaustrofobiska biograf”, i sarkofager med plats för en person åt gången. Temat för festivalen var apokalypsen, den undergång som måhända väntar oss alla.

En film som speglade denna apokalyps var den gamle men högst vitale Jean-Luc Godards senaste mycket fragmentariska film The Image Book. Här består världen av enbart citat, inte bara av ord utan även musikaliska, ljud- och bildmässiga citat. Filmen är en sönderfallande mässa över mänskliga tillkortakommanden och ansatser till skönhetsupplevelser och kärlek, men det enda vi kan slå fast efter Godards film är att kriget är oundvikligt och evigt.

Godard – 88 år ung – avslutar trots vissa dödsrosslingar filmen med ett sorts hopp:

Även om det är meningslöst att kämpa mot världens idioti så måste vi ändå göra det. Häri ligger den mänskliga värdigheten, och det lätt förnimbara hoppet. Kanske var det symptomatiskt att en fjärdedel av åskådarna gick innan The Image Book var slut.

Göteborgs filmfestival drar också dagsvisningar på vardagarna mycket folk, även om det är Sverige-premiärerna och minglet, alltså spektaklet i sig, som drar mest.

Ett sådant spektakel var premiären av John Skoogs Säsong i den magnifika mahognyinkapslade biografen Draken med 713 platser. ­Skoog har gjort sig ett namn med flera kortfilmer inspelade i hemtrakten Skåne, där det skånska landskapet, fälten och skogarna, förevigas i långa åkningar.

I hans första långfilm Säsong har han försökt tvinga in en fiktiv historia om polska gästarbetare i detta landskap. Nyckelordet är ”försökt”, för det fungerar bara nästan. Det mest problematiska är att lantbruket där filmen utspelar sig skildras med en estetiserad blick. Det dagliga arbetet blir romantiserat, eller skrämmande och oåtkomligt. Ett sådant sätt att filma, där estetiken kommer före innehållet, är inte eftersträvansvärt.

Andra filmer som i olika grad blandade dokumentära inslag med fiktiva lyckades bättre: Aquarela av ryske Victor Kossakovsky, Walden av schweizaren Daniel Zimmermann, Theatre of war av argentinska Lola Arias och rumänska Adina Pintilies debutverk Touch me not.

Aquarela estetiserar också de isar och vattenlandskap den skildrar, men integrerar omgivningarna i en tydlig idé. Den behandlar nämligen människans förhållande till det livsnödvändiga vattnet, ibland med absurda drag, som i ett långt avsnitt där bilar som kört genom Bajkalsjöns is dras upp. I botten av filmen bubblar allvaret – hur sköter mänskligheten egentligen om sitt enda jordklot?

Liknande frågor behandlas i Walden, döpt efter Henry David Thoreaus ständigt aktuella klassiker, där det absurda spelar en ännu större roll. Här följer vi ett träd som fälls i Tyskland, som blir virke och transporteras till Brasiliens regnskogar, allt fotograferat i suggestiva 360 graders panoreringar.

Det är en galen och osannolik händelsekedja, omvänd från verkliga förhållanden, men iscensättningen gör dess absurditet väldigt konkret. Ja, iscensättning. Virkets resa är fiktiv, vilket gör filmen ännu galnare. Är det värt att regissera ett träds färd från Europa till Sydamerika bara för att visa på   att något i den kapitalistiska världsordningen är fundamentalt avigt? Ja, kanske.

Theatre of war iscensätter också skeenden, men på ett radikalt annorlunda sätt. Argentinare och engelsmän som deltog i Falklandskriget 1982 möts i dokumentära och dramatiserade situationer, med både närmanden och fjärmanden som resultat. Arias gör det intelligent och nyanserat, på ett sätt som väcker skiftande frågor. Går det att peka ut en skyldig sida i detta krig? Går det att enas om en historieskrivning? Enligt filmen kan man inte reda ut maktförhållanden, skyldigheter eller rättigheter mellan de båda nationerna ens 35 år senare, så hur kan man gå vidare? Genom att försöka och försöka igen, vill nog Arias säga. En nog så hedervärd hållning.

Touch me not var en av de mest udda fåglarna på festivalen. Filmen, som söker en direkt dialog med åskådarna (med blandat resultat), undersöker regissören Pintilies och de medverkandes förhållande till sina kroppar och till sin sexualitet. Kroppsligheten och sexualiteten prövas och utmanas genom hela filmen, och meningen är väl att publiken ska göra detsamma. Känner du din kropp? Vad äcklas du av? Varför? Touch me not väckte frågor. Men drabbande? Nej. Därtill skriver Pintilies åskådarna för mycket på näsan.

Däremot var Blindsone av Tuva Novotny och Menocchio av Alberto­ Fasulo de mest helgjutna filmerna jag såg under årets festival. Blindsone är en nervig skildring av 90 minuter i en familjs liv, som mitt i vardagen hamnar i ett helvete när tonårsdottern försöker ta sitt liv. Briljant och obehagligt.

Menoccio är ett italienskt mästarstycke med verklighetsbakgrund om en mjölnare som på 1500-talet motsatte sig den katolska kyrkan med pragmatisk frimodighet. En skönt uppfriskande och stiligt subversiv film. Blindsone och Menocchio är också föredömligt korta filmer, och som med sin intensitet och egensinne räcker långt utanför biosalongernas och filmfestivalernas snäva sfär.

EDIT 9.4.2019 kl 11.10: Brödtextens första mening om Harry Martinson ändrades för att korrigera syftningsfel.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.