Livet framstår som synnerligen behagligt i kritikern Michel Ekmans dagboksanteckningar. Från april 2013 till december 2018 reflekteras över små göromål, händelser och möten. Han går på bio, utställningar och restauranger, och läser såklart. Men framförallt promenerar han, spatserar och flanerar, medan han betraktar fåglar och människor.
Den finländska huvudstaden tecknas med flanörens blick, särskilt Drumsö där författaren är bosatt. Det mesta tycks vardagligt trevligt, pågåendet stabilt. Ekman går på fotboll, tappar bort en lånebok som genast kommer till rätta, alltmedan hans mamma tynar bort i demens. Tillvaron puttrar på, och fåglarna anländer och försvinner. Stundtals drabbas Ekman av finurligt fina insikter: ”Plötsligt brast ett av träden och föll med ett brak i den torra vassen. Jag tänkte att det borde finnas en filosofisk byrå där jag skulle kunna anmäla att detta nu verkligen skett.”
Jag tänker på nötskrikor består av det stilla och lilla livet, lätt bortglömda detaljer och bakgrunder. Gott så. Men den lämnar också en del frågor och hål efter sig. Eftersom boken i stort sett är renons på känslor, ett medvetet val antar jag, så blir den också märkligt tom. Ekmans mer privata sidor och familj ligger mest i dunkel. Han betraktar personer han möter, några unga kvinnor, med en avmätt blick, men hur det känns får vi inte reda på.
Dessutom är det egendomligt med en person som tycks definiera sig som vänster men som inte reflekterar märkbart över samhället eller världen. Kultur är till för att konsumeras tycks det. ”Vägen till lyckan går genom konsumtion. Jag känner mig som en medborgare igen”, heter det till och med, om än det här verkar sägas (själv)ironiskt. I förbifarten nämns att ”då och då dyker städerskan upp” (städar gör man väl själv?), och det mest radikala som sker är att Ekman bestämmer sig för att under ett år inte läsa böcker eller se filmer av ”vita, finskspråkiga män”.
Kanske läser jag Ekmans anteckningar med orättvist dömande glasögon. Kanske ska man bara se det alldagligt näpna och nöja sig med det. Men faktum är att det är en avsexualiserad och politiskt blank tillvaro han skildrar. Som en skuggvärld av förnöjelse. Världen finns någonstans långt borta, företrädesvis i en svunnen tid, på sjuttiotalet eller så. Ideologierna och idealen är grå minnen och fantomförnimmelser av ett annat möjligt liv. Det som återstår är att betrakta fåglars närvaro och att tänka på nötskrikor, ett bevis på att livet iallafall fortfarande pågår. ”I en förvirrad värld behövs hemkänsla”, heter det på bokens baksida. Ja, eller konservatism?
Ett sista citat: ”Aldrig har jag känt något behov av omväxling. En art av förnöjsamhet […] som kanske i själva verket vittnar om tröghet och fantasilöshet.”
Det var inte jag som sa det.
Michel Ekman: Jag tänker på nötskrikor, Schildts & Söderströms, 2019.
