”Vi är på väg in i en neofascistisk tidsålder”

4,2K

De flesta känner antagligen bäst till Kent Wisti från hans satirteckningar på sociala medier. För tillfället arbetar den svenska prästen, konstnären och författaren på en bok med österbottniska fattiggubbar som ram. Han vill gärna lyfta fram kyrkans roll som förmedlare av de goda berättelserna i en mörk tid.

På 1950-talet flyttade Kent Wistis mormor och morfar med sina barn, bland andra Wistis mamma, från Pedersöre (i dag en del av Jakobstad) till Sverige, närmare bestämt Älmhult i Småland. Det österbottniska arvet har fascinerat Wisti ända sedan han var liten då morföräldrarna varje sommar reste tillbaka för att sedan komma hem med syltgrisar och godis som han annars aldrig såg till vardags. Med åren fanns allt färre av morfars vänner i livet när han återkom till uppväxtstaden.

– Det fick honom att säga att snart är det bara fattiggubben som känner igen mig, och det väckte någon existentiell laddning i mig. När man kommit till den plats i tillvaron där bara fattiggubben känner igen en är man väldigt utlämnad, säger Wisti.

Fattiggubbarna utanför kyrkor, som traditionellt använts för att samla in kollekt till behövande, är ovanliga i Sverige, och under några dagar i slutet av maj besökte Kent Wisti Österbotten för att studera de fattiggubbar som utgör ett slags yttre ram för hans kommande bok Svartgrundet.

Välgörenhet är riskabelt

Välgörenhetsarbete, kanske särskilt det kyrkliga som fattiggubbarna symboliserat, är i Wistis ögon kantat av risker.

– Det slår lätt över i någon form av paternalism, att ”vi friska ska hjälpa de sjuka” eller ”vi starka hjälper de svaga”. Det är den värsta formen av förtryck som kyrkan kan ägna sig åt. Man måste komma ihåg att vi är alla fattiggubbar och tiggare. Det finns något sorgligt i att peka på andras brister utan att se på sig själv med ömhet, säger han.

De här ämnena närmar sig Wisti i Svartgrundet som släpps i september. Boken består dels av lyrik och dels av återanvända debattartiklar.

– Det beror delvis på lättja, men också på att det passar. Förra året gav jag ut en bok, De tillhöriga, om kyrkosyn, något slags osynlig kyrka utanför samfundet, hur gudsriket bryter igenom som utopi och berättelse om det goda livet. Det jag sedan förstod var att det var del två i en trilogi, och Svartgrundet är del ett.

Satirtecknare

Vid sidan av sitt dagliga arbete som stiftsadjunkt för mission på biskopens kansli i Lund ägnar sig Wisti mycket åt satir med sociala medier och Dagens Nyheter som kanaler. Som bildkonstnär använder han ofta teckningar med tillhörande korta texter för att kommentera vad som sker i samhället.

– Jag har en ganska svart syn på framtiden globalt. Jag tror att vi är på väg in i en neofascistisk tidsålder med stark polarisering. Det är klart att det alltid finns en pendel, men risken är att vi har 50–100 mörka år framför oss. Då är kyrkans uppgift att berätta de goda berättelserna så att de finns som frön som kan blomma när pendeln vänder, säger han.

– Kristendomen kryllar av paradoxer. Det syns till exempel i blandningen av vanmakt och allmakt som finns i varje mänskligt liv, symboliserat av Jesus på korset, bilden av en gud som skriker ut sin övergivenhet. Var och en av oss är utlämnade till det förgängliga och söker en plats i tillvaron på det här blågröna lilla klotet, och då kan vi inte börja döma varandra, exempelvis efter vilka vi vill sova med.

Vi måste bli mer ideologiska

Svenska kyrkan har på senare tid ofta kritiserats för att vara vänstervriden, men Wisti tror inte att kyrkan som samfund har förändrats särskilt.

– Det är snarare det omgivande samhället som gått högerut under de senaste decennierna medan kyrkan stått fast vid sina värderingar. Det är också det som alla samhällsengagerade kan göra för att sätta emot mörka krafter, visionera och bli mer ideologiska snarare än bara ägna sig åt förvaltarskap.

– Den som har makt kämpar ofta hårt för att behålla den. På det sättet vidmakthålls gamla maktstrukturer vilket är en okristlig handling, säger han.

Åter till boken och mer specifikt dess titel. Varifrån kommer den?

– Svartgrundet är en liten ö utanför Jakobstad där min mammas familj hade sommarstuga. Hon har så klart beskrivit det som ett paradis, men för mig finns också något ödesmättat i namnet. Jag relaterar det till något jag skrev i en dikt en gång, om att vara för ängslig för att ligga, men för trött för att stå. Det är svartgrundet för mig.

Foto: Pär Jonasson