Sextimmars arbetsdagar – utopi eller framtid?

2,9K

För några veckor sedan slog det ner som en blixt från klar himmel: socialdemokratiska partiets Sanna Marin­ ­föreslog att Finland skulle försöka justera sin arbetsmarknad mot sextimmars arbetsdagar. Alternativt skulle arbetsveckorna kunna bantas ner till fyra dagar. Både oppositionen och näringslivsledare ­reagerade med att häckla och håna. ”En främmande verklighet” var bland de mildare orden som beskrev Sanna Marins förslag. I ett tillägg på Twitter försvarade Marin sitt förslag genom att kalla det en ”utopi”.

Den här världen är inte främmande för utopier. Det mesta som vi har och ser idag har en gång varit utopier. Till ett av människans mest väsentliga drag hör vår förmåga att fantisera, föreställa oss, drömma, för att sedan med konkreta mål och medel arbeta för att drömmarna ska börja likna verkligheten och därefter också bli verklighet. Kvinnlig rösträtt: utopi. Jämställdhet: utopi. Slut på slaveriet: utopi. Flygande ballonger och båtar som kan dyka: rena fiktionen.

Sanna Marins förslag är inte något nytt. Sextimmars arbetsdagar har varit på agendan i bland annat Sverige redan i några år. I Nyköping testades kortare arbetsdagar på två äldreboenden med start 2018. Resultatet blev naturligtvis positivt för de anställda. Deras fritid ökade rejält och de sade sig orka mer och må mycket bättre. De positiva effekterna sträckte sig logiskt nog även till familjelivet då de som deltog i försöket fick mera tid att tillbringa med sina barn, ifall de hade sådana. Vårdplatserna var naturligtvis tvungna att satsa på nyrekryteringar, men inte heller det kan ses som något negativt för arbetsmarknaden då sysselsättningen, i åtminstone en del branscher, per automatik skulle öka.

De kritiska rösterna säger att lönerna sjunker om arbetstimmarna minskar, speciellt för sådana som har timlön. Det stämmer, men samtidigt minskar troligen också sjukfrånvaron och utmattningssymptomen. Det är till och med möjligt att friskare och gladare människor som orkar mera och längre i arbetslivet i slutändan blir billigare för arbetsgivaren.

Det går också att argumentera för att flera skift, alltså flera personer som gör samma jobb, skulle hålla produktionen snurrande under flera timmar per dygn. Säg att en av dina arbetstagare går hem efter sex timmar och avlöses av en annan som jobbar ytterligare sex. Då har du en sammanlagd produktion på tolv timmar, i stället för bara åtta.

Sanna Marin försvarade sin utopi med att det produktiva samhälle vi redan har inte längre kräver så pass långa arbetsdagar och -veckor av en och samma arbetstagare. Eftersom effektiviteten ökat kunde en del av tiden lösgöras för att tillbringa med familjerna eller helt enkelt på att ta hand om sig själv. Idén är att komma ifrån profittänkandet där vinst enbart omsätts i pengar. Vinsten, alltså pengarna, skulle delvis kunna omsättas i att bekosta arbetstagarnas kortare arbetsdagar. Det här låter troligen som en levande mardröm för en frimarknadskapitalist.

Argumentet att en förkortning av arbetstiden omedelbart skulle behöva betyda en reducering av löner, och därmed en decimering av livskvalitet, håller inte heller streck. I USA har arbetsdagarna blivit rejält längre utan att lönerna för den delen stigit, snarare tvärtom. De längre arbetsdagarna och -veckorna, samt de jämförelsevis dåliga lönerna, har lett till sjunkande livskvalitet för vanliga amerikanska löntagare. Lön, alltså vad en arbetsgivare är beredd att betala för en arbetsinsats, är alltid till en viss del subjektiv. Det handlar i slutändan om val. Menar vi att vi i dagens läge kommer bli tvungna att justera sättet vi tänker på värde och produktivitet för att utvecklingen för vår jord ska vara hållbar, så kommer inte konstant ökande vinst att vara en del av kvalitetstänkandet. Då blir kvaliteterna andra och satsningarna får en ny riktning. Det som ska anses värdefullt är inte produkten som ploppar ut i slutänden utan hållbarheten, välmåendet och kvaliteten som har föranlett den slutliga produkten.

Vi går mot en värld, hoppas jag, där värderingarna radikalt kommer att skifta. När jag var tjugo och började studera journalistik fick vi frågan vilka nyheter vi ansåg vara viktiga. Det fanns en lista med alternativ som krig, pengar, trafikolyckor, naturkatastrofer, toppidrott, åldringsvård, service, barnomsorg, hälsa och så vidare. Jag valde enbart alternativ som ansågs vara ”mjuka” nyheter. Ämnen som miljö och åldringar och annat som kvinnor kan tänkas sitta och dalta om. Det var det implicita budskapet för aderton år sedan. Mycket har hänt. Nu är miljön och åldringsvården hårda nyheter.

Jag anser inte att Sanna Marins idé är färdig för genomförande, men jag tycker inte att den ska avfärdas bara därför. Utveckling har aldrig handlat om att skjuta ner nya tankar bara för att de kommer från fel mun. Utveckling är att från alla håll studera en idé och sedan förverkliga den om de goda kvaliteterna överstiger de dåliga. Politiken behöver drömmare som vågar öppna munnen och säga sådant som väcker just sådana reaktioner som Marins uttalande gjorde.

Om politiker inte får drömma, om vi lever i ett samhälle som är fixt och färdigt som det är just nu, ja då kan vi alla ta oss både sextimmars arbetsdagar och fyra dagars arbetsveckor direkt och njuta av den lilla tid vi har kvar tillsammans.

Illustration: Vincent van Gogh