En evolution

av Anna Simberg

Jag vet att det finns många män som bara väntar på att metoo ska vara över, så att de kan pusta ut,
slippa känna sig diffust skyldiga hela tiden utan att riktigt veta vad de har gjort, eller om de gjort något. Men metoo är inte över på länge. Det har bara börjat. Det är en hel kultur som ska ändras helt. Vi är fortfarande mycket långt ifrån att världens kvinnor kan leva tryggt. Alla män behöver inte känna sig skyldiga, men de kan göra mycket för att skapa en tryggare värld genom att aktivt delta i metoo.

När alltihop började för två år sen var det bara föregångarna bland kvinnorna som talade ut. Sen kom stora grupper med och det verkade explodera. Men fortfarande var det bara toppen av isberget. De flesta av världens kvinnor har inte sagt så mycket än, det är för farligt. Och många har tigit så länge att de knappt vet vad de ska säga.

Sexuella påhopp hände hela tiden när jag var yngre. Den allmänna regeln var tydligt uttalad; stå inte var som helst, gå inte var som helst, sitt inte var som helst. Det finns en överhängande risk för övergrepp, hela tiden, överallt. Som kvinna kan du skylla sig själv om du blir våldtagen. Inte bara om du går ensam hem på kvällen, också mitt på dagen, mitt på ett torg, mitt bland folk. Som gift kan du skylla dig själv om du blir våldtagen hemma, för våldtäkt är tillåtet inom äktenskapet. Och är det fortfarande i största delen av världen. Kvinnor överallt uppfostras till att acceptera att det inte finns någon trygg plats, och samtidigt tvingas alla leva vidare, att vara där det inte är tryggt att vara. En kvinna kan inte gå hem ensam från jobbet på kvällen i större delen av världen, men hon måste. Hon kan inte gå till vattenkällan efter vatten. Vad ska hon göra, vattnet måste hämtas? Mängder av människor saknar toaletter och måste gå enskilt för att uträtta sina behov. För kvinnor är det inte möjligt, för de riskerar att bli våldtagna. Varför det? Och vad ska kvinnor göra? Upphöra att existera eller acceptera allt våld? Eller försöka ändra på det?

Jag hörde själv till dem som teg länge. Men ju mera det talas, desto mer börjar jag komma ihåg också enskilda händelser, fast mycket var bortträngt, för att det skulle gå att leva och andas. Situationer som inte gick att tala om med nån, sånt som hänt hemma, i bussar, mitt i stan, på krogar, i skolan, på fester, på resor utomlands. Metoo har gjort att det vi alla svalt som en självklarhet inte är det längre.

Metoo är först och främst en fredsrörelse, inte en provokation eller en maktkamp där enskilda kvinnor försöker komma åt enskilda män, trots att det först såg så ut. När jag var ung läste jag skildringar av män som var trygga och beskyddade sina familjer. De var fysiskt starkare än kvinnorna och barnen och därför var det deras sak att se till att inget ont hände dem. Är det så? Eller är vi alla, svaga som starka, man som kvinna, lika rädda för våld? Det är en fråga till alla de hyggliga män som verkar ha blivit paralyserade av metoo. Jag har ställt den här frågan förr, och kommer att fortsätta med det. Vi behöver göra gemensam sak mot sexuellt våld och utnyttjande av kvinnor och flickor, och inkludera pojkar och män, som också utsätts för mängder av våld, kanske av samma förövare till och med. De behöver inte inkludera sig i en allmän mans-skam. Skulden hör till förövarna, och vi behöver inte att bära andras icke erkända skuld, som skam. Vilket vi fortfarande gör. Hilkka Olkinuora talar insiktsfullt om kopplingen mellan skuld och skam i Himlaliv som går att se på Arenan.

Metoo känns som att det äntligen började finns hopp. Och det tar inte slut på länge. Den här utvecklingen går lika långsamt som evolutionen arbetar. Men den går fortare igång om vi samarbetar.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.