De senaste åren har min partitidning Vihreä Lanka varit bättre än någonsin förut. Bara därför var det möjligt för De Gröna att sluta finansiera den. Bara när tidskriften var som bäst var det möjligt att se om det ens i teorin var möjligt att möta kraven som ställdes på den. Det krävdes en chefredaktör som den fantastiska Riikka Suominen, med partiets och läsarnas fulla tillit. Vi alla kunde se vad hon gjorde: sitt yttersta i klimatrörelsens och den gröna rörelsens tjänst, med en välproducerad papperstidskrift i fullfärg kring varannan månad. Till en kostnad för partiet på nästan en halv miljon euro om året, ungefär lika mycket som partiets valkampanjer.

Under tidigare chefredaktörer var förhållandet mellan partiet och Lanka ofta stormigt. Ouppnådda mål och frustrationer skylldes på personer på tidningen eller i partiet, och den materiella verkligheten kunde ignoreras eller skjutas på framtiden.

Partipressen har traditionellt två huvudfunktioner: att nå ut till dem som inte ännu är övertygade och att ta kontroverserna om partiets linje, den interna debatten. Partier försöker oftast dela upp detta på minst två olika organ, men De Gröna, som oftast vill vara lite extra, förde ofta debatterna relativt öppet i Lanka när den kom ut varannan vecka. Då Lanka också delades ut i valkampanjer och var det huvudsakliga organet för att nå ut till nyfikna, var effekten ibland skakande. Ofta har något distrikt eller någon del av partiet vägrat använda tidningen under kampanj, också sedan den interna debatten i partiet flyttat över till sociala media sedan omställningen till tidskriftsformat 2016.

Läsarantalet har minskat sen ett årtionde tillbaka medan partiets medlemskap har ökat. I praktiken går Lanka alltså bara ut till partimedlemmar, och frågan är hur många av oss som verkligen läser tidskriften, nu när man får en bättre överblick över de interna spänningarna på olika Facebook-sidor eller e-postlistor. Kampanjmål nås via viral eller sponsrad synlighet, inte med en journalistisk produkt, tyvärr.

För Lanka kvarstod alltså en tredje funktion, den rent journalistiska. För att uppnå den måste ändå minst en av de två andra funktionerna först uppfyllas. Sådan är partipressens järnhårda logik. Samtidigt har precis Lankas ihärdiga arbete inom klimat- och miljöjournalistiken uppnått en del av sitt syfte: de frågorna, om än inte alla synvinklar på dem, är nu allmängods. Helsingin Sanomat håller sig med en klimatkorrespondent. Vad tillför då en egen tidning?

Om Lanka ens till en viss del ersätts med ett ökat stöd för röster ur partiets gräsrötter, och med stöd för dem som tar sig an fält där nya människor kan och måste övertygas, från YouTube till marknadsplatser i små och mellanstora städer, om nya utrymmen kan hittas för en bättre parti-intern debatt än Facebook och e-postlistor, så kan en grön partipress i ny och omstöpt form fortgå. Inte alltid journalistisk, kanske mer polemisk och polariserande. Men det är tid för Lanka att gå.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.