Då Kafka blir verklighet

av Simon Lundh

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt. För unga skådespelare i Libanon som ryckts upp från sina hem och hemländer är belägenheten för huvudpersonen i Franz Kafkas roman Förvandlingen tragiskt bekant.

– Vad är det bästa med mitt land? Vad är det värsta? Om du ställer dessa frågor om Libanon svarar jag omedelbart. Men jag vet inte hur jag ska besvara dem om Syrien. Jag växte upp i Libanon. Kan någon inte känna till sitt eget land?

På en scen i utkanten av Beirut står en ung syrisk flicka som har flytt kriget i sitt hemland och beskriver sitt liv i ett land hon inte känner sig del av. Hon får medhåll av de andra skådespelarna i de ord som inte bara beskriver henne eller dem utan även tusentals, till och med miljoner människor i samma situation runtom i världen. Hon tar ett steg tillbaka för att ge utrymme åt en av hennes medskådespelare, en palestinsk pojke, och hans tankar.

– Vår generation har förlorat kontakten med Palestina. Vi känner inte samma ansvar. Ändå är detta inte mitt land. Jag känner mig fortfarande som en främling.

Pjäsen de framför är Franz Kafkas Förvandlingen, anpassad till dagens Libanon. Ensemblen består av unga flyktingar från Syrien och Palestina samt föräldralösa ungdomar från Libanon, som alla lever i utanförskap i sitt eget samhälle.

– Vi har skrivit manuset tillsammans, säger Victoria Lupton, medgrundare av Seenaryo, konst- och utbildningsorganisationen som sätter upp stycket. De valde den här pjäsen eftersom de kunde identifiera sig med huvudkaraktären.

Boken berättar historien om Gregor Samsa som en dag vaknar upp förvandlad till en insekt. Från och med det blir hans liv en konstant kamp för att passa in och i Seenaryos version vävs originalhandlingen samman med skådespelarnas egna erfarenheter.

– Till en början ville de inte liknas vid en insekt, fortsätter hon. Men det förändrades och allteftersom kom de till repetitionerna med självupplevda historier från vardagen. ”Åh Gud, jag var på bussen idag och jag kände mig så sjukt mycket som Gregor eftersom det här och det här hände.”

Utanförskap

För 18-åriga Im al Baneen Sahloul från Syrien handlar det till exempel om förändringen som sker hos människor när de får reda på hennes bakgrund.

– När Gregor förvandlas till en insekt ändras människors förhållningssätt, säger hon. Precis som folk i Libanon när de får reda på var jag är ifrån.

17-åriga Ahmed Asfar jämför Gregors situation med palestiniernas.

– De var i Palestina men en dag fann de sig själva i Libanon, förklarar han.

Som palestinier har han inget libanesiskt medborgarskap, vilket innebär att han inte har samma rättigheter som sina grannar. Han kan inte resa fritt, om han skaffar barn kan de inte heller bli libanesiska medborgare, han kan inte plugga vad han vill och han är förbjuden att utöva 70 yrken eftersom de är reserverade för libaneser. Så det är inte så svårt att förstå att han hyser framtidstvivel.

– Även om jag föddes här känns det som att jag är född i Palestina. Vi behandlas väldigt annorlunda än libaneserna. Vi diskrimineras i skolan och när jag söker jobb ringer de inte ens tillbaka.

Men trots alla motgångar tidigt i livet är han optimistisk.

– Jag vill helst bli sjukskötare och om jag fortsätter att lära mig och tar studenten är jag säker på att det blir bättre.

Det är en optimism som han delar med många av sina medskådespelare.

– Jag vill fortsätta inom teatern, men jag vill också bli läkare eller affärskvinna, säger 17-åriga Fatima Naiim. Kanske kan jag göra båda?

Som föräldralös har hon levt med stigmat och fördomarna mot vad det innebär att växa upp på en institution utan föräldrar.

– Vissa människor tycker synd om oss medan andra tror att vi tänker och agerar annorlunda, och utan moral.

Gregor Samsa spelas av en ung man som växte upp på samma barnhem som Naiim, 20-åriga Samer -Zaher.

– Det känns som att samhället inte tillåter oss unga människor att uttrycka oss själva, berättar han. De säger till oss att återvända till boxen, men det gör bara att vi utvecklas till personer de inte accepterar.

Styrka genom berättelsen

På scenen fortsätter redogörelserna.

– Jag tillbringade min barndom i väntan på att mina föräldrar skulle komma, säger en libanesisk tjej.

– Men även om den var svår är jag rädd för att vakna upp en dag och inse att jag har glömt alla de minnen jag upplevt.

– Jag föddes och växte upp i Libanon, och lever för rätten att återvända, säger en palestinsk kille bakom henne.

– I mina drömmar sa min mamma att hon skulle komma med saker till mig, fortsätter tjejen.

– Då ska jag berätta för henne hur länge vi har väntat så att hon inte lämnar mig igen.

– Det är klart att hon kommer, svarar en annan tjej.

Hittills har gruppen framfört pjäsen elva gånger i fyra olika städer, vilket har gett skådespelarna chansen att lufta sina funderingar inför många människor som ibland befinner sig i samma situation.

– Jag får prata om min tillvaro som föräldralös och det ger oss möjligheten att visa alla att vi är unga, starka människor, säger Naiim.

– Genom Gregor kan jag uttrycka mig själv och hans budskap är ett uppvaknande för samhället, tillägger Zaher.

För Sahloul har det till och med betytt att hon överhuvudtaget pratar.

– I skolan brukade människor behandla mig illa så jag stängde av helt och hållet och ville inte prata med någon, säger hon.

Därför ville hon först bara jobba bakom scenen och hon brukade gömma sig bakom sina systrar som också deltar i pjäsen. Men sen förändrades allt.

– Jag insåg att jag inte ville vara fängslad i mig själv. När vi uppträdde första gången var jag rädd. Vid ett tillfälle trodde jag att publiken skrattade åt oss och då började jag gråta, men sen insåg jag att jag behövde vara starkare än så om jag skulle få fram mitt budskap. När man kan uttrycka sina åsikter kan man berätta för folk vem man verkligen är och nu när jag är på scen känner jag mig starkare.

Vägrar vara offer

I boken kämpar Gregor Samsa med att antingen acceptera och anpassa sig till ett liv som insekt eller försöka hitta ett sätt att återgå till mänsklig form. På samma sätt har pjäsen fått ungdomarna att reflektera över såväl sin egen som sina nya vänners situation.

– De har verkligen öppnat upp och fått en fördjupad förståelse för omvärlden, säger Lupton. Syrierna säger att de aldrig har haft vänner från någon annan nationalitet och de libanesiska deltagarna hade aldrig besökt ett palestinskt läger. Nu är de i Shatila varje vecka. De säger alla att de är en stor familj och de kallar varandra bröder och systrar. Eftersom det här med familj är ett känsligt ämne blir det ganska känslomässigt för dem.

– Den har fått oss att förstå andras situation och deras inre känslor, säger Asfar.

– Vi lever trots allt liknande liv och problemen de möter är samma som våra.

I ett land där integration och interaktion mellan olika grupper sällan uppmuntras förser Seenaryo ungdomarna med en sällsynt plattform att faktiskt träffas.

– Det har varit fantastiskt, säger Naiim.

– Jag lärde mig att människor ser på dem på samma sätt som de gör på mig, men även om vi alla har blivit skymfade och ignorerade vägrar vi att bli utmålade som offer. De vill också växa som människor, precis som vi gör, och de tror också att vi alla kan bli starkare än dem.

Och de har alla sina egen uppfattning av pjäsens budskap.

– Vi hade en frågestund efter premiären där de pratade om sina personliga upplevelser och tolkningar som de hade funderat över och levt med under flera månader, fortsätter hon. En person trodde till exempel inte att Gregor dog i slutet utan att det var en metafor. Någon annan sa att Gregor var den som var mänsklig och att det var alla runtomkring honom som hade förvandlats till insekter.

Tyskland nästa

Mot slutet av föreställningen stegar en libanesisk tjej fram på scen.

– Den här världen är för liten för mina drömmar. Jag vill åka till ett land långt borta, utan krig och samhällsklasser. Min dröm är att lämna Libanon och lära känna nya människor, ansikten som liknar mitt med samma sätt att tänka.

– De satte mig i sjätte klass och jag förlorade flera år av mitt liv, säger en annan tjej.

– Jag borde ha gått i gymnasiet men istället är jag kvar i nian. Vet du varför? För att jag är syrier.

– För att jag är föräldralös.

– För att jag är palestinier.

I april 2020 åker teatergruppen på turné i Tyskland med antingen Förvandlingen eller en ny pjäs. Förhoppningen är att även få besöka andra närliggande länder och de tar gladeligen emot inbjudningar. N

Foto: Simon Lundh

1 kommentar

Profilbild
Lisbeth Snitting 30 december, 2019 - 22:40

Jag skulle gärna se dem spela teater i, kanske i Malmö.
Tänk om!
Skulle ta med alla mina syriska vänner.
Men jag har inga kopplingar till personer som skulle kunna bjuda in dem. Hoppas innerligt att någon annan har det!

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.