Fazer: “En liten bit av Finland”

av Jari Tamminen

Vi finländare upplever ofta att vi står utanför kolonialismens historia, att vi är oskyldiga till sådant. Kanske på sin höjd offer. Den här är en trevlig tanke, men motsvarar inte verkligheten.

Då Finland firade sitt hundraårsjubileum 2017 meddelade Fazer att deras chokladplattor var ”en liten bit av Finland”. Det var en fräck linjedragning, men den kan mycket väl ha varit sann. Det är ju ändå fråga om en av de mest ikoniska finländska produkterna genom tiderna.

Om vi accepterar tanken på chokladplattan som central för den finländska identiteten, tvingas vi också konfrontera kolonialismen. Som känt odlas det inte kakaobönor i Finland. Den viktigaste ingrediensen i denna lilla bit av Finland importeras från det globala Syd. Vårt välstånd grundar sig, förutom på finsk sisu, hög arbetsmoral och klokt kapital också på lågprisarbetskraft och billiga råvaror.

Det är inte överdrivet att påstå att den globala handeln i dag försiggår i en miljö där kolonialismen bara har upphört på papper.

Eftersom det finns moraliskt tvivelaktiga element förknippade med världshandeln, har företagen utvecklat olika sätt att reagera på problemen. De göms undan, de slätas över. Ibland försöker man också åtgärda dem. Det talas om företags samhällsansvar. Samhällsansvar är ändå redan i sig ett luddigt begrepp och det är ofta svårt, om inte omöjligt, att utvärdera hur väl det förverkligas.

”Företag tenderar att skapa avstånd mellan dem själva och de personer som tvingas leva med följderna av deras verksamhet. Det här försvårar utvärderingen av ansvarsfrågor”, uppger Nikodemus Solitander, som är forskardoktor på Hanken, specialiserad på produktionskedjor och socialt ansvar.

”Det finns allt fler olika aktörer i den globala produktionskedjan mellan företagen och effekterna av deras verksamhet. Det här gör det svårare för oss att avgöra vem som bär ansvar gentemot vem. Inom produktionskedjorna är ansvaret också i allt högre grad utlokaliserat. Regleringen av kedjorna framställs som så invecklad att enskilda företag och aktörer bara är en del av dem, och sedan är ingen riktigt ansvarigt då något icke-önskvärt inträffar. Det här kan kallas för produktion på moraliskt avstånd.”

Det har ändå blivit allt vanligare att företag bär ett samhällsansvar – eller åtminstone att de säger sig göra det.

”Diskussionen om företags samhällsansvar har sina rötter i de stora miljö- och samhälleliga skandaler med kopplingar till företagsvärlden som uppdagades på 1990-talet. De exempel som fick mest uppmärksamhet torde vara Nikes underleverantörers sweatshops och Shells politiska kopplingar till mordet på den nigerianska miljöaktivisten Ken -Saro-Wiwa. De här skandalerna inledde en diskussion i media om hur produktionskedjorna kunde övervakas med hjälp av internationell reglering.”

Att företag själva rapporterar om sitt samhällsansvar öppnar för en bredare diskussion om de problem och ansvarsfrågor som är förknippade med företagsverksamhet. Enligt Solitander finns det ändå en risk att vi inte lyckas se längre än till de olika certifikaten för samhällsansvar. I värsta fall blir både företagens anställda och konsumenterna blinda för verkligheten bakom certifikaten.

”Det är lätt att förstå tjusningen med idén om samhällsansvar. Den utmanar inte marknadslogiken på något sätt, och den bygger på tanken om att det med hjälp av marknaden går att åtgärda olika ‘marknadsstörningar’ som grova människorättskränkningar och miljöförstöring.”

Enligt Solitander ser företag och marknadsaktörer sig själva som logiska och amoraliska – de står utanför moraliska definitioner. Det moraliska ansvaret och grundläggande etiska frågeställningar lämnas till konsumenterna.

”Enligt den här tanken blir världen bättre, ett inköp åt åt gången, så länge konsumenten har tillräcklig kunskap om vad som sker inom produktionskedjorna. Det här är en av grundtankarna i den moderna kapitalismen. Problemet är naturligtvis att de multinationella bolagen inte ens själva vet eller ansvarar för vad som sker i produktionskedjorna eftersom ansvaret är utlokaliserat.”

Förutom till underleverantörskedjorna utlokaliseras ansvar också till diverse utomstående aktörer som övervakar etiska standarder och beviljar ansvarighetscertifikat. Certifikat som beviljas både av företagen själva och av utomstående aktörer hjälper konsumenterna att välja produkter som de upplever som etiskt hållbara. På samma gång befriar de konsumenterna från bördan av att göra ideologiska val, eftersom valet redan har gjorts för dem. Här kan man också fundera på om certifieringen verkligen handlar om företags samhällsansvar eller om att företagen försöker framställa sina produkter och sin verksamhet i så fördelaktigt sken som möjligt.

På företagen utvärderar man naturligtvis de åtgärder som strävar till ansvarstagande i förhållande till deras kostnader och nytta. Det blir då konsumentens – och på ett bredare plan samhällets – uppgift att avgöra om sådana förbättringar som gjorts av själviska skäl är ”sämre förbättringar” än sådana som är gjorda av osjälviska skäl.

Det skulle vara fel att skyffla över ansvaret för alla strukturella problem inom världshandeln på enskilda företags axlar. Till exempel finns det i samband med kakaoproduktionen otaliga element som är alldeles för stora för ett enskilt företag – ens ett storbolag – att rå på. Trots det har företagen ändå ett ansvar för att respektera mänskliga rättigheter i sin verksamhet, påminner Anu Kultalahti som är forskare på Finnwatch.

”Det här betyder bland annat att företagen bör kartlägga riskerna för eventuella kränkningar av mänskliga rättigheter i anslutning till de produkter som de marknadsför, vidta åtgärder för att minimera dessa risker och informera sina intressenter om det här arbetet. Certifikat som utfärdas av internationella, oberoende tredje parter har varit ett av de viktigaste sätten på vilka företagen har kunnat reglera riskerna för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i de invecklade globala produktionskedjorna.”

Enligt Kultalahti har under de senaste åren ändå flera internationella storbolag börjat urvattna de oberoende certifieringssystemen. De har skapat och tagit i bruk sina egna ansvarsprogram och på så sätt själva tagit makten över både beslutsfattandet om och övervakningen av programmen. Den här utvecklingen har varit synlig bland annat på den internationella te-, kaffe-, och kakaomarknaden.

Kultalahti tar ett exempel från chokladens värld. Ännu i början av 2010-talet såg det ut som om certifierad choklad höll på att bli mainstream i Finland. Det fanns ett stort utbud av Marabou-choklad med Rainforest Alliance-certifikat och Fazer började köpa in kakao med UTZ-certifikat.

Sedermera har både Mondelēz International, som äger Marabou, och Fazer dragit sig ur de utomstående certifieringsprogrammen. Bolagen ber konsumenterna att lita på deras verksamhets etiska hållbarhet. I brist på oberoende certifikat får den konsumerande medborgaren således grunna över om bocken är en pålitlig trädgårdsmästare.

”Företagens egna anskaffningsprogram för etiskt producerad kakao utgörs vanligtvis av antingen företagens egna odlingsprogram eller av certifierad kakao, eller så av en kombination av båda. Ofta är det svårt att få säkra uppgifter om hur anskaffningarna fördelar sig eller om hur företagens egna ansvarsprogram ser ut. Till skillnad från de oberoende certifikaten, är kriterierna för företagens egna ansvarsprogram sällan offentliga”, säger Kultalahti.

De certifieringssystem som följer bästa praxis förutsätter att beviljandet och övervakningen av certifikatet utförs av en aktör som bevisligen har kompetens att utföra övervakningen. Det är endast övervakning som görs av en sådan här aktör som är utsedd av en utomstående tredje part som är pålitlig, anser Kultalahti.

”Inom ramen för företagens egna odlingsprogram är det för det mesta företagen själva eller tjänsteleverantörer som anställts av företagen som sköter övervakningen av hur kraven som satts upp för ansvarsfull produktion följs. Företagen avgör själva om råvarorna som de införskaffat fyller de kriterier för ansvarsfullhet som de själva har slagit fast. För det mesta ges ingen offentlig information om auditeringarnas resultat, eller ens om den odlare eller produktionsanläggning som granskas har klarat auditeringen.”

Det krävs enligt Kultalahti redan nu ansenliga ansträngningar av konsumenten som shoppar i certifikatdjungeln för att hitta rätt bland alla de påståenden om ansvarsfullhet som framförs i de olika programmen. Genom att skapa röra av hela tanken om certifieringssystemet naggar företagen också systemets trovärdighet i kanterna. Trots alla problem är de internationella certifikationerna ändå det mest transparenta och pålitliga sättet för företagen att garantera ansvarsfullhet i produktionen och för konsumenterna att försäkra sig om densamma.

Press som sätts på företagen påverkar också företagens verksamhet, så det är viktigt att pressa på. Då och då sker också verkliga förbättringar i företagens verksamhets och till exempel i råvaruproducenternas arbetsförhållanden. Men oberoende av vilka förbättringar som uppnås som följd av finländska företags verksamhet eller tack vare finländsk lagstiftning, kommer chokladen att bibehålla sin bittra eftersmak av kolonialism.

Översättning: Janne Wass

Texten har tidigare publicerats i
Jari Tamminens bok Nauti tyhjyydestä ja muita vastamainoksia
(2018, Into Kustannus)

1 kommentar

Profilbild
Glad F. 19 januari, 2020 - 19:30

Faktiskt litar jag mera på Fazer än skumma certifierare. Tänk på svenska “Far Trade” eller vad det nu heter, som ägs av facket o kyrkan. En kommersiell verksamhet om någon som dom bedriver! Stackars kakaoodlare om Fazer slutar tillverka choklad.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.