En månads resa i Brasilien är som en droppe i havet; jag hann bara snudda vid Rio de Janeiro, Salvador och delstaten Bahia. Ekonomin tickar knaggligt och valutan är värd mindre än nånsin. Landet slösade pengar på världscupen i fotboll 2014 och OS i Rio 2016, en klassisk brasiliansk synd – ”slita ett år för att festa en dag under karnevalen” som det uttrycks i en bossa nova. I Rio, som måste vara den vackrast belägna staden i världen ligger de rikaste och folk från favelorna intill varandra på Ipanema. Men var är samban och den enkla livsglädje som möter en i klassiska filmer som den töntigt romantiska Orpheu Negro, där döden bär vadderade skelett-trikåer, eller i författaren Jorge Amados glatt sinnliga romaner?
Världens fjärde största demokrati valde för ett år sedan presidenten Jair Bolsanaro, pensionerad militär och extremhöger. Han vill ta varje millimeter land ifrån urfolken och beväpna alla brasilianare, motsätter sig abort, tycker Amazonas gärna får brännas ner, vill hellre ha en död son än en homosexuell och kör ner landets erkända universitetsväsende för att etablera amerikanska businesskolor. Hans nuvarande justitieminister Sergio Moro ledde personligen anti-korruptionskampanjen Operation Biltvätt och inför valet fängslade han Bolsanaros värsta konkurrent för presidentposten, Luiz Inácio Lula da Silva.
Lula – hela världen kallar honom vid förnamn – var stålverksarbetare, grundare av arbetarpartiet och landets president under åren 2002–2011. Han är fortfarande mycket populär och överallt finns graffiti om att frige honom – nu är han tillfälligt ute, men korruptionsanklagelserna vilar fortfarande över honom. Hans efterträdare Dilma Rousseff, ekonom och marxistisk rebell som torterades i fängelset flera år (av en general som Bolsanaro öppet hyllade för detta), satte igång operationen för att granska korruptionen, men tvingades avgå under innevarande mandatperiod – för ett bokföringsfel – medan hennes konservativa vicepresident tog emot miljoner i mutor av Brasiliens största bolag, köttkoncernen JBS, men fick sitta kvar. Vänstern insåg för sent att de demokratiska institutionerna som kongressen och domstolarna inte skulle behandla alla lika. Den hypermedialiserade cirkusen – där anklagelser och komprometterande hemliga telefoninspelningar gick ut i TV i direktsändning – har fått politikerföraktet att äta sig in även i Brasiliens liberala kretsar som nu ser alla politiker som lika goda kålsupare.
Men vem vill resa till ett land lett av en gaphals, som bränner Amazonas och där våldet skjuter i höjden? Och ekonomiskt ännu viktigare, vem vill längre köpa brasilianskt kött? Vem vill rösta på en man som redan öppet och längtansfullt talar om att aktivera militjärjuntans undantagslagar? Vem vinner på dessa elaka karikatyrer av Lula och Dilma, som vampyrer på Youtube och som dockor att skjuta under högerns demonstrationer – liknande som mot Palme i tiden.
Alla de här politikerna som sår rädsla, förakt, hat: Berlusconi, Trump, Orban, Johnson, Salvini, Halla-aho hos oss. Hittills har de förklarats med arga väljare som förlorat sina privilegier – men hur många kan det vara? En förklaring Petra Costa ger i sin lysande dokumentär The Edge of Democracy är att demokrati bara fungerar när de rika känner sig hotade. Annars blir det oligarki: ”Vi är en republik av familjer som äger medierna, byggfirmorna, oljan, naturresurserna. Fäder ger vidare sina resurser till sönerna.” Det här gäller i lika hög grad Brasilien som Italien och ätten Trump.
När Lula talade till folket före han blev arresterad sa han: ”Mitt hjärta kommer att fortsätta bulta i er.” Men själviskhet, privilegier och girighet är knappast en politisk vision som får nåns hjärta att bulta eller löser några samhälleliga problem – därför ägnar sig Bolsonaro åt att sprida rädsla, kriga mot utbildning och kultur, och tala för nattstånden nyliberalism och politiska skenmanövrar. Det är rationellt av ytterhögern att vilja utrota demokratin. Men fruktansvärt sorgligt när demokratin varit så dyrköpt, människorna så vänligt tålmodiga och landet så rikt och översvallande vackert som Brasilien.
Sista kvällen i Rio går vi till anrika Bip-Bip, en minimal bar, bara ett hål i väggen. Publiken står ute på gatan eller sitter på långa träbänkar, en man avbryter med jämna mellanrum för att visa foton av den fängslade Lula – han tolereras trött, som en onkel som upprepar sig. På väggarna affischer på musikerna då de var unga, en lapp med önskan om bidrag för en favela i grannskapet, bilder på Che Guevara och från 70-tals marxist-leninistiska möten. Detta är generationen som kämpade för och vann demokratin och fortfarande kämpar de på. De luggslitna musikerna är gamla och grånade, vissa säkert närmare åttio år och när de börjar spela darrar en och annan på rösten och handen. De spelar lågt och innerligt och av kärlek till musiken. Men det känns inte som samba utan saudade – en melankolisk längtan efter något förlorat, med den undanträngda insikten att det begärda knappast någonsin återvänder.
